Många pratar om att det är viktigt att älska sig själv för den man är. Överallt hör man att man ska berömma sig själv (och sin omgivning) ofta och mycket. Det finns ”jag-är-bra”-böcker, där man ska skriva om hur bra man är. Det finns tips som säger att man ska ställa sig framför spegeln och överösa sig själv med komplimanger om hur bra man är. Helst ska man fortsätta tills man börjar tro på det.

Jag tycker att dessa tips är jättebra (om man vill ha storhetsvansinne och lura sig själv). Att intala sig själv något man i grunden inte tror på kommer inte göra att man älskar sig själv mer. Snarare tvärtom. Om jag står och säger att jag är duktig och bäst, fast jag innerst inne känner tvärtom – vem lurar jag då? Hur ska jag kunna älska mig själv om jag ljuger för mig själv?

Ärlighet varar längst
Vi kan inte ändra vår självbild om vi inte är ärliga mot oss själva. Om jag tycker att det är viktigt att leverera snygga rapporter på jobbet, då kommer jag inte att älska mig själv mer för att jag står och säger in i spegeln att jag är bäst på rapporter. Snarare så göder jag osäkerheten och en känsla av att jag är en bluff. Dessutom skapar det en tankevurpa som gör att jag blir lat: Om jag redan är bäst, varför ska jag då anstränga mig? När vi slutar att träna slutar vi att utvecklas. När vi slutar att utvecklas mår vi dåligt. När vi mår dåligt behöver vi intala oss att vi är bäst för att må bra igen. Den ifrån början goda tanken försätter oss alltså i en negativ spiral.

Det enda jag kan göra för att stärka mig själv i det läget är att faktiskt träna på att göra snygga rapporter. Och ju mer jag tränar, desto bättre blir jag. Och ju bättre jag blir, desto mer självsäker känner jag mig.

Och hörrni. Kan vi för en gångs skull sluta att påstå att komplimanger är kärlek? Oförtjänt beröm gör oss inte lyckligare.

Att säga ”Jag är duktig och snygg och rolig” är inte att älska sig själv.
Att säga ”Jag älskar mig” är att älska sig själv.

Lycka till!
Tina Löfström