När de dåliga dagarna kommer – dagarna vi helst vill dra täcket över huvudet och tycka synd om oss själva i några timmar (ja, vi alla har dem) – då vänder sig de flesta till sina nära och kära för stöd. Jag brukar ringa någon nära och berätta hur jag känner mig. När jag babblat upp alla mina tankar om varför dagen är risig så händer alltid följande sak: Personen jag pratar med börjar försöka lösa mina problem.

Exempel:
Dåliga-dag-personen: ”Jag hatar att ta hand om disken VARJE dag! Jag är så trött på det!”
Vännen-som-stöd-personen: ”Du kanske kan diska varannan dag istället?”

Det är oerhört fint gjort av vännen att komma med råd. Bakom rådet ligger all välvilja i världen. Men det landar ofta fel när vi ombett kommer med råd.

Anledningen: När vi möter ett problem, så har vi oftast har vi redan tänk ut alla möjliga lösningar redan innan vi talar med någon. Därför blir välviljan felriktad – i de flesta fall är det inte lösningar vi söker, utan stöd. Vi vill ha någon som lyssnar och som känner med oss en liten stund.

Jag märker detta beteende hos mig själv, trots bättre vetande. Jag får därför hejda mig titt som tätt. Men jag märker också vilken skillnad det gör när jag stänger av mitt lösningsfokus och sätter på hörapparaten. Det bästa tipset jag kan ge är därför detta: Om någon inte uttryckligen ber om råd – lyssna bara!

Lycka till!
Tina Löfström