PS! Jag byter bloggplattform från och med den 1 januari: Följ med mig till http://tinalofstrom.se och följ mig på facebook så är du säker på att inte missa några tips på hur du kan leva ett lyckligare och smartare vardagsliv!

__________________________________________________________

Jag ska gå ner 10 kilo till beach 2016
Jag ska vara snällare mot min sambo
Jag ska sluta röka
Jag ska börja äta hälsosammare och träna mer

Alla målen ovan är helt vanliga mål för det nya året, inte sant? Om inte dina egna, så har du kanske en närståendes som satt mål som liknar dessa. Hur jag vet? Jo, för såhär brukar målsättning generellt se ut. Vi har ett nuläge (otränad) vi har ett önskat läge (magrutor). Vi tänker och drömmer oss bort till det önskade läget och sätter sen målet.

Längtan efter det önskade läget blir så stark att vi sätter en målbild och tänker att nu. NU kommer jag att klara det! Gym 5 dagar i veckan – löpning 2 dagar och aldrig mer en bulle till kaffet! Problemet är bara att målet är ett så kallat prestationsmål.

Prestationsmål innebär att målet enbart pekar på det färdiga resultatet och/eller att man vill bevisa något för sig själv eller andra. Fokus ligger enbart på slutresultatet.

Detta är ett problem. För när det kommer till idogt arbete och en lång målprocess, så fungerar slutresultatet bara som en vacker hägring i fjärran. Så efter att den initiala motivationen svalnat börjar målhägringen kännas väldigt, väldigt långt bort. Så långt bort att det antingen känns omöjligt att uppnå eller att det är så länge kvar tills sommaren att en muffins ändå inte gör någon skillnad. Prestationsmål gör alltså att vi enbart ser magrutorna på beachen. Inte vägen till magrutorna.

Därför ska man undvika prestationsmål som pesten. Framgångar nås istället med ett inlärningsmål.Ett inlärningsmål har fokus på processen. Vad kan jag lära mig idag för att nå mitt slutgiltiga mål? Vad kan jag träna mer på som gör mig bättre rustad att klara det långsiktiga målet?

Det härliga med inlärningsmål är att de är oerhört belönande eftersom vi hela tiden åstadkommer något. Om vi ska lära oss att äta på bästa möjliga sätt, så kommer vi att ha uppnått något varenda gång vi 1) lär oss om vad hälsosam mat är och 2) vi testar den hälsosamma maten. Detta för att slutresultatet är skitsamma. Det viktiga är att vi tar med oss något på vägen.

När vi sätter inlärningsmål istället för prestationsmål ser vi alltså vägen istället för slutmålet. Detta har visat sig vara oerhört effektivt. Forskarna funnit att de som sätter inlärningsmål lyckas både oftare och bättre. Dessutom känner de sig mer lyckliga på vägen!

Så om vi nu ska skriva om nyårslöftena från prestationsmål till inlärningsmål, hur skulle de då kunna se ut?

Prestationsmål: Jag ska gå ner 10 kilo till beach 2016
Inlärningsmål: Jag ska lära mig vilken träningsform som är roligast för mig genom att testa flera olika och lära mig om dessa

Prestationsmål: Jag ska vara snällare mot min sambo
Inlärningsmål: Jag ska träna på att säga fina saker till min sambo och lära mig vad hen tycker är viktigt.

Prestationsmål: Jag ska sluta röka
Inlärningsmål: Jag ska felsöka i alla andra gånger jag slutat röka och hitta vad som fungerat bra och vad som fungerat mindre bra. Sedan ska jag träna på att sluta röka genom att testa de bra strategierna.

Prestationsmål: Jag ska börja äta hälsosammare och träna mer
Inlärningsmål: Jag ska lära mig mer om vilken mat som min kropp mår bra av och träna på att göra promenader till en vana.

Ett inlärningsmål är alltså ett lyckat mål! Hur vi bygger nya, hälsosamma vanor ska vi prata om imorgon. Hörs då!

Lycka till!
Tina Löfström

PS! Jag byter bloggplattform från och med den 1 januari: Följ med mig till http://tinalofstrom.se och följ mig på facebook så är du säker på att inte missa några tips på hur du kan leva ett lyckligare och smartare liv!

När det kommer till kritik är vedertaget att vi inte sätter etiketter på varandra. Det är nästintill en självklarhet att man inte säger ”vad dum du är!” eller ”korkad”, ”tråkig” osv.

Det är däremot inte lika självklart åt andra hållet. Det är helt okey att sätta positiva etiketter på alla vi möter. Helst ska vi göra det både ofta och mycket och här har vi vår hjärna till hjälp. Det är nämligen en högst naturlig respons att vilja kategorisera vår verklighet för att enklare förstå den. Att vi då sätter stämplar på varandra är inte så konstigt. Anna är duktig. Johan är trevlig. Jonna är lugn. Elsa är kreativ.

Problemet är bara att alla typer av etiketter påverkar oss negativt. Oavsett om etiketten
är positiv eller negativ så kommer vi att känna en press att leva upp eller ner till den. Om vi alltid får höra att vi är duktiga när vi gör bra – vad är vi då när vi gör dåligt? Dåliga? Dumma? Misslyckade?

Jag träffade Emma som berättade för mig om hur hennes etiketter var så tunga att bära att hon isolerat sig mer och mer för att slippa pressen hon kände att leva upp till dem. Hon var ”alltid så snygg”, ”kreativ” och ”perfekt”.

Etiketten ”alltid så snygg” medförde att Emma aldrig gick utanför dörren utan sin fulla makeup- och hårrutin. En rutin som innefattade en noggrann sminkning på nån timme, lockande av hår som tog ytterligare en timme och förutom tiden kostade henne massor av pengar i form av produkter. Etiketten ”kreativ” hade hon fått flera gånger då hon googlat pyssliga inredningsdetaljer som hon kopierat steg för steg på nätet. När hon sedan lade upp resultatet på facebook blev hon översvallad av ”duktiga du! Åh, vad du är kreativ”. Därefter kände hon sig tvungen att titt som tätt hitta på pyssliga inredningsdetaljer i hemmet för att bibehålla bilden av sig som kreativ – för det var ju en etikett som smickrade henne. Etiketten ”perfekt” innebar att hennes hem var tvunget att vara perfekt städat, inrett och piffat. Så varje gång hon skulle ha gäster var hon tvungen att städa i flera timmar innan. Baka och piffa – allt för att leva upp till perfektstämpeln. Problemet var bara att Emma, precis som alla andra, hade ett heltidsjobb och en familj att sköta vid sidan av allt detta. När Emma kom till mig var hon så sönderstressad tack vare sina etiketter, att hon var på väg att gå in i väggen.

Problemet med etiketterna är att de är grovt generaliserande. En etikett kommer oftast i ”ÄR”-form. Du ÄR duktig, rolig, smart osv. Och om man lyssnar på hur svenska språket är uppbyggt så kommer man snart att märka att vi etiketterar varandra hela tiden.

Etiketter är aldrig bra, varken de positiva eller de negativa. Vi kommer nämligen att behöva leva upp och ner till dem båda. Det är etiketterna som ser till att vi gör saker för att imponera på andra, istället för att vi tycker att det är roligt. Och en etikett kan förvandla vårt största intresse till ett krav.

Se bara till dig själv. Har du någon gång gjort något bara för att du tyckte det var roligt och sedan fått beröm i form av etiketter? Tyckte du uppgiften var lika rolig efteråt? Gjorde du samma sak igen bara för att få samma positiva beröm och etikett? Gick det kanske till och med så långt att du glömde att du en gång tyckte det var roligt och bara fortsatte för att du ville behålla din etikett?  Kanske sätter du till och med etiketter på sig själv?

”Men beröm är ju så viktigt!” JA!

Att beröm är viktigt kan alla skriva under på. Vi kan alla berömma varandra både oftare och mer. Kollega på jobbet, dottern hemma, kompisen – beröm på!

Syftet med allt beröm är att lyfta och uppmuntra varandra, vilket både är vackert och viktigt. Men vad många inte vet, är att beröm också kan skada både motivation och självbild. Vi är så inriktade på att beröm är viktigt, att vi missat att HUR vi ger beröm är av allra största vikt.

Gör du fel idag? Förmodligen.

I studier där forskarna gett olika typer av beröm till deltagarna, har man sett att beröm både kan lyfta och sänka självbild och motivation. HUR berömmet ges är alltså av största vikt.

Det vi vet idag är att beröm för person (ÄR-beröm, eg. Du är duktig, rolig, smart) känns bra i stunden, men skadar både motivation och självbilden långsiktigt. Då är beröm för vårt beteende (GÖR-beröm, eg. Du gjorde detta riktigt bra!) mycket mer effektivt. Det ger nämligen en go känsla både i stunden och framåt.

Den stora skillnaden ligger i att GÖR-berömmet uppmuntrar sådant vi kan göra igen och som vi själva kan påverka. Exempelvis ett envist försök, en ihållighet, det modiga i att våga testa. ÄR-berömmet pekar bara på prestationen och slutresultatet – den färdiga produkten och säger därmed indirekt att det bara är resultat och prestation som spelar roll om man vill få uppmuntran – inte vägen dit.

Så VÅGA VÄGRA ETIKETTER i fortsättningen och beröm vad folk gör istället – inklusive dig själv!

”Du skrev ett riktigt bra inlägg, Tina”
”Wow! När du berättar din historia med sådant engagemang blir jag superengagerad, Tack!”

Testa!

Lycka till!
Tina Löfström

Jag gissar att du, som jag, vill uppnå resultat i ditt liv och att du vill prestera bra på det du tar dig an.

Kanske har du upplevt att saker ibland inte går din väg? Plötsligt kommer prestationsångesten, prestigen och ett låst tankesätt krypandes. Uppgiften börjar kännas som en kamp. En kamp där det känns som att hinder, misslyckanden och uppgivenhet gång på gång kastas i ansiktet på dig. Där kritik känns som ett svidande, kliande myggbett.

När slutar egentligen prestationer att vara spännande uppdrag som vi vill klara av för att det är en häftig upplevelse? När glömmer vi bort att ha roligt och njuta av uppgiften?

Jo, när vi slutar att utvecklas!

Det händer i samma sekund som prestationen blir just en prestation. Det är då du behöver stanna upp och påminna dig själv om syftet med uppgiften (det inre syftet – ditt syfte). Påminn dig om att detta är för att du ska lära dig. Då kommer du plötsligt att kunna vända ryggen mot din uppgivenhet och prestationsångest. Forskning har visat att människor som fokuserar på att prestera, presterar sämre, ger upp tidigare och har mindre roligt. Jag upprepar: Fokuserar du på att prestera, riskerar du att prestera sämre, ge upp lättare och ha mindre roligt. När prestationen blir prestation befinner du dig i ett låst tankesätt. Men hur ska du då kunna få något gjort? Jo:

• Fokusera på att lära dig på vägen.
• Se till att ditt största mål är att lära dig av upplevelsen.

Med andra ord: Om du ser till att välja ett utvecklande tankesätt, så kommer resan till resultatet (eg. prestationen) att vara mer värdefull än själva resultatet. Detta, i sin tur resulterar i en bättre prestation, mer skoj på vägen och att du faktiskt går i mål!

  Foto: Maria Eberfors

Spelindustrin har hajat grejen med motivation och prestation. Tv-spel, data-spel och appar har en förmåga att trollbinda oss och få oss att spela både länge och ihärdigt. När jag var barn, hade vi ett Nintendo 8-bitars med Super Mario Bros. Jag och min äldre bror kunde sitta i timmar och spela. Vi blev bättre och bättre. För varje gång vi misslyckades, så lärde vi oss att just sådär kunde vi inte göra, för då förlorade vi ett liv i spelet. Så vi korrigerade misstaget och försökte igen. Och igen. Vi gav aldrig upp. Vi upplevde stundtals frustration, men i sin helhet var upplevelsen en resa, ett äventyr och en spännande upplevelse. Anledningen? I ett spel är syftet att utveckla sina färdigheter. Och för att vi ska kunna utvecklas, har spelet utrymme för misslyckanden. Det finns utrymme för att göra fel och försöka igen. Varför? För det är under misslyckandena som vi lär oss och utvecklas, och när vi utvecklas har vi roligt och tar ett steg närmre målet.

Det finns utrymme för misslyckanden och lärdomar i det vardagliga livet också – men bara om du tillåter det! Du skapar utrymmet, om du påminner dig själv att misslyckandena är förutsättningen för att du ska kunna lyckas. Det enda som står mellan dig och upplevelsen är faktiskt du själv.

Du väljer själv vilket tankesätt du vill ha. Låst eller utvecklande?

Lycka till!
/Tina Löfström

Lycka till på facebook!

Foto: Magnus Söderlind

Många pratar om att det är viktigt att älska sig själv för den man är. Överallt hör man att man ska berömma sig själv (och sin omgivning) ofta och mycket. Det finns ”jag-är-bra”-böcker, där man ska skriva om hur bra man är. Det finns tips som säger att man ska ställa sig framför spegeln och överösa sig själv med komplimanger om hur bra man är. Helst ska man fortsätta tills man börjar tro på det.

Jag tycker att dessa tips är jättebra (om man vill ha storhetsvansinne och lura sig själv). Att intala sig själv något man i grunden inte tror på kommer inte göra att man älskar sig själv mer. Snarare tvärtom. Om jag står och säger att jag är duktig och bäst, fast jag innerst inne känner tvärtom – vem lurar jag då? Hur ska jag kunna älska mig själv om jag ljuger för mig själv?

Ärlighet varar längst
Vi kan inte ändra vår självbild om vi inte är ärliga mot oss själva. Om jag tycker att det är viktigt att leverera snygga rapporter på jobbet, då kommer jag inte att älska mig själv mer för att jag står och säger in i spegeln att jag är bäst på rapporter. Snarare så göder jag osäkerheten och en känsla av att jag är en bluff. Dessutom skapar det en tankevurpa som gör att jag blir lat: Om jag redan är bäst, varför ska jag då anstränga mig? När vi slutar att träna slutar vi att utvecklas. När vi slutar att utvecklas mår vi dåligt. När vi mår dåligt behöver vi intala oss att vi är bäst för att må bra igen. Den ifrån början goda tanken försätter oss alltså i en negativ spiral.

Det enda jag kan göra för att stärka mig själv i det läget är att faktiskt träna på att göra snygga rapporter. Och ju mer jag tränar, desto bättre blir jag. Och ju bättre jag blir, desto mer självsäker känner jag mig.

Och hörrni. Kan vi för en gångs skull sluta att påstå att komplimanger är kärlek? Oförtjänt beröm gör oss inte lyckligare.

Att säga ”Jag är duktig och snygg och rolig” är inte att älska sig själv.
Att säga ”Jag älskar mig” är att älska sig själv.

Lycka till!
Tina Löfström

Jag läste ett inlägg hos Bloggkommentatorerna där Mia ställer frågan om hur man ska kunna ta emot kritik utan att rubba sin egen världsbild och kärlek till sig själv. Här kommer mina tankar på ämnet:

”Kritik säger inget om den som får den. Det säger bara något om det som ger den”. – Tara Mohr

Detta är ett av mina favoritcitat. Det utmanar, får en att tänka om både en och två gånger och dessutom så är det sådär lagom provocerande. Anledningen till att jag älskar detta citat är att det förklarar grunderna i att hantera kritik på bästa, möjliga sätt.

Hur då? Jo, för att all kritik handlar i grunden om att korrigera någons (enligt mig) olämliga beteende. Så när jag kritiserar Anna, så berättar jag bara för henne vilka värderingar och beteenden som jag tycker är viktiga. Jag säger ingenting om Anna. Det jag säger är att hon inte hållit sig inom mina önskemålsramar för vad jag tycker är rätt och riktigt.

Om jag säger ”Men du diskar ju aldrig din kaffekopp. Du ställer den ju bara på bänken och så får någon annan diska den!” så menar jag egentligen: ”Jag tycker att det är viktigt att diska sin egen kaffekopp, kan du anpassa ditt beteende efter det?”

Kritik är alltså en fråga. ”Kan du anpassa ditt beteende efter mina värderingar?”.

Om jag vill vara en god medmänniska, behöver jag därför lyssna på kritiken och fundera på om jag vill tillmötesgå personens önskemål eller inte. I Annas fall skulle hon då antingen kunna strunta i att göra som jag bad henne, eller så kan hon välja att visa att hon bryr sig genom att börja diska koppen. Ibland kommer alltså svaret på kritikfrågan att vara ja och andra gånger kommer det att vara nej. Men den stora skillnaden är att Anna faktiskt väljer att värdera kritiken istället för att slå den ifrån sig.

Om man tänker på detta sätt är det tusen gånger enklare (och mindre smärtsamt) att ta kritik. För kritik handlar aldrig om den som får den, det handlar bara om den som ger den!

Lycka till!
Tina Löfström