Sådär – off I go to Riche nu. Dags för en fredagsöl med syrran och Tobbe i Lilla baren. Bra start på helgen.

Vi ska ju till Rom i april och jag tänkte att jag skulle ta mig tio minuter och kolla igenom lite italienska ordlistor så jag kände peppen inför resan och fick bevisat för mig att jag nog faktiskt är ganska flytande på italienska ändå (hello, kan man franska och typ spanska plus åratal av uppsnappade ord på italienska så borde det ju inte vara några problem). Döm om min förvåning när jag insåg att jag var skitdålig. Typ lika dålig som jag är på rumänska i princip. Frimärke heter tydligen francobollo. Jag dör! Inte för att man behöver just frimärken i dagens teknologiska värld men ändå. Sjukt ord. Servett heter tovagliolo. Eh? Inte alls likt franskan eller spanskan. Intensivkurs nu med andra ord.

Okej, lider av svår insomnia ikväll verkar det som – därav den sena timmen. Men vad jag ska berätta är hur jag inom loppet av fem minuter gick från att vara en normal tjej i tjugoårsåldern till en ångestladdad pensionär. När jag skulle stänga vårt fönster mot gatan så hörde jag misstänkta ljud ute på gatan. Där ser jag en tjej och en kille som går runt i varje port och försöker bryta sig in. De testar även att bryta upp fönster på nedre botten i flera hus. När de kommer över gatan till vårt hus så blir jag irriterad. Pallar inte knivfajtas nu alltså. Sedan ser jag att de har en kumpan i en vit skrotbil som ser mig i fönstret. Blir skraj på riktigt och bestämmer mig för att ringa till polisen på söder. Nu visade det sig att de såklart inte har öppet vid den här tiden och jag tvingas alltså då ringa 112 (!). Jag menar hur ofta gör man det? För övrigt gick det fram kanske nitton signaler innan konstapeln svarade men han lovade att skicka en bil. Och nu ser jag att det vimlar av snutar här ute på gatan. And I feel safe again. And 86 years old, sort of.

Innan ikväll, när jag väntade på att Law & Order skulle börja (och ja, jag följer kriminalseriernas svar på Days of our lives) så stod Efterlyst av alla vitt skräp-program på. Där fick man se ett reportage om en pojkvasker som arbetade på Statoil som under en kväll på hans skift blev rånat. Killen väljer i den här situationen att spela hjälte och blir således snittad i magen typ. Det var här som jag förstod att något inte stämde. Hur kan man känna så djupt för sin arbetsplats Statoil (som med största säkerhet har ett försäkringbolag som pröjsar för rånade Japp, cig och bilolja) så att man är redo att ta en kniv i kroppen? Jag blev helt chockad. Jag menar, den enda gången jag skulle överväga att jonglera med knivar, testa rundsparkar (eh) och slå någon med något slags tillhygge (dvs spela hjälte) skulle vara om någon bröt sig in i min lägenhet och tänkte sno mina egna personliga tillhörigheter. Annars hade jag bara kört hands up-stilen.
Detta fick mig att i minnet återuppleva min tid i studentkorridor. Vi hade ofta inbrott i vårt kök och under några månader intensifierades denna nattliga helgkriminalitet ordentligt. De snodde min oöppnade herrgårdsost VARJE vecka, typ all min kyckling, ja till och med gamla matlådor med nio månaders infrusen lasagne. Det värsta av allt var att de stal hela min punkskivsamling som jag hade lyssnat på i köket för att liva upp stämningen en kväll (eller irritera andra möjligen). Morgonen därpå fanns inte ett spår av Asta kask kvar så att säga. Helgen därpå (då jag för nittonde veckan i rad hade samlat småslantar till en ny ost) så kom jag hem ganska sent efter en utekväll och låg i sängen och kollade på Lättlagat (som brukar vara en klassiker runt femtiden söndag morgon) då jag hörde uppenbara ljud som påminde om inbrott. Istället för att typ låsa min ytterdörr och ringa polisen så blev jag helt jäkla bananas, hoppade i ett par mysbyxor och stegade ut till köket där en synnerligen påtänd ung man stod och rotade i vår frys. Jag bara: ”Nu är det FAN nog du sjuka mattjuv!” Han bara: ”Sludderisludd, jag letar efter en poesibok i botten av frysen, jag vet att den ska ligga här”. Då tappar jag tålamodet och skriker: ”Sätt ner de sju matkassar du just nu håller i händerna, annars kommer jag att ställa till ett litet helvete!”. Han stirrade lite förvirrat på mig och gjorde en ansats till att gå. Då började jag jaga honom, typ ”ut, ut, ut!” och knuffa honom mot dörren. Då gick han. När dörren hade slagits igen så öppnade en granne sin dörr och undrade vad som pågick. Jag bara: ”Tack för hjälpen liksom”. Han: ”Fast jag gick inte ut för att han kanske var beväpnad.” Jag slängde ur mig ett godnatt och gick in och ringde polisen för tjugonde gången den där terminen. Herregud, pappersmassorna jag hade på mitt skrivbord i form av polisanmälningar. Helt sjukt!

En sak som har irriterat mig i åratal är fenomenet stentvättade vs snötvättade jeans. Under det sena åttiotalet och tidiga nittiotalet då jag kuskade runt den skånska landsbygden för att gå på minidisco och ragga nioåringar och få prestigefulla placeringar på danstävlingarna så lämnade jag inte huset utan ett par superloose snötvättade jeans (accentuerade med en snygg body alternativt ”storskjorta” och väst med brokadmönster). Vi som verkligen ville visa hur den bästa Lambadan dansades eller knäcka i luftgitarrstävlingen körde givetvis en neonfärgad snusnäsduk lite nonchalant knuten runt låret. Snötvättade jeans var alltså det ord vi använde på landet för att beskriva den vitfläckiga klorinaktiga tvätten som var mycket populär några år där. Stentvättade jeans var av mer enhetlig, matt men ljus karaktär (tänk Brandon Walsh).
När jag senare lärde känna folk från mer befolkade områden så som Ödåkra, Höganäs, Helsingborg, Malmö och slutligen Stockholm så förstod jag att dessa personer refererade till ordet stentvättad när de pratade om de flammiga åttiotalsbyxorna. Jag blev mycket förvirrad men tänkte att de, som växt upp med MTV och modemagasin i hemmen säkert visste bättre. Trots detta grämde jag mig enormt då jag ändå kände innerst inne att jag hade rätt.
Denna problematik fick sitt slut idag då jeansforskning stod på agendan. Jag tänkte att jag nu hade min chans till upprättelse. Jag började med att attackgoogla och hamnade först på några modebloggar där deras nya Monkijeans slängdes upp och kallades stentvättade. Jag muttrade för mig själv: ”men idioter, det där är ju snötvättade jeans om något”. Sedan insåg jag att barnrumporna som skrivit bloggarna föddes typ ett decennium efter de snötvättade jeansen hade gått ur modet (förra gången) så jag placerade dem bland ogiltiga källor. Sedan fick jag napp på både en skrift från moderådet och på manolo.se där snötvättade jeans togs upp. Med vatten på min kvarn gick jag rakt på USA och fann sanningen. Stentvättade jeans är exakt det som jag har sagt hela tiden nämligen ljusa men matta jeans. Snötvättade jeans går även under namnet acid wash och är just dessa klorinflammiga konstverk som jag själv bar som barn. Saken är ur världen och jag har äntligen fått min revansch efter tjugo svåra år!

Ett par klassiska stentvättade jeans

Ett par trevliga snötvättade jeans

Okej. Vill typ hoppa från hög byggnad just nu. Har under dagen försökt publicera ett och samma inlägg tre (3) gånger utan att lyckas. Varenda gång så har bloggverktyget kollapsat och jag bara suttit där och sett mina fyndigt formulerade meningar försvinna iväg i ingenstans. När jag skrivit det för tredje gången (tusen gånger tråkigare eftersom man inte orkar tänka vad man filade fram för smart ordval senast) så sket det sig igen. Nu orkar jag inte mer. Hatar när grejer inte funkar som de ska.

Update: Och det här skitinlägget var det inga problem alls att publicera. Herregud alltså.

Jag tror att jag har någon form av semifotografiskt minne. När jag under årens lopp har skrivit tentor och upptäckt att jag inte kan svaret på en fråga så brukade jag blunda tills en viss boksida helt plötsligt kom upp så att säga innanför mina ögonlock. Sedan kunde jag bara navigera mig fram till bildtexten eller liknande och där ”läsa” svaret på frågan. Alltså – hade jag läst boken så fanns den på något sätt lagrad. Tro nu inte att denna magiska kunskap hjälpte mig särskilt mycket på gamla uni – fotografiskt minne hjälper inte när man ska dra slutsatser utan fungerar bättre på högstadienivå då man mest ska rabbla fakta.
Varför jag kom att tänka på denna konstiga hjärna of mine var när jag för någon dag sedan satt och bläddrade på veckorevyn.com och såg ett test där man skulle gissa vilken stjärna som hade vilken Oscarsgalaklänning (från flera år tillbaka) och jag satte alla utom en. Tro nu inte att jag sitter och pluggar skvallertidningar varje dag för att komma ihåg vilken trasa Halle Berry hade på sig 2004 – nej det här kom liksom inifrån – jag trodde inte att jag kunde det men sedan visade det sig att hjärnan uppenbarligen hade lagrat denna meningslösa info i åratal. Eller som när min killes föräldrar var här på middag för någon vecka sedan och vi pratade om konstiga namn och folk bara: ”vad hette nu Lena Ph:s unge?”. Jag bara: ”Noa Månfare”. Och sedan drämde jag till med Regina Lunds unge som heter Wiggo Love Linblå. VARFÖR kan jag sånt här? Dags att börja läsa annan typ av lektyr så den här stackars hjärnan kan få briljera med lite mer imponerande ämen.
                               Cate Blanchetti i blekgul Valentino 2005. Kunde
                               ni inte det?

Den senaste veckan har det stått en del om performanceartisten /skådespelerskan /regissören /författaren Miranda July (Me, You and everyone we love) i tidningarna. Trots att jag lider av tämligen svår performancefobi så är det fullständigt omöjligt att inte älska en människa som har snickrat ihop en hemsida som denna. Jag får lust att bara gå direkt till närmaste bokhandel och köpa No one belongs here more than you (Ingen hör hemma här mer än du sv. översättning) i alla färger som saluförs (så de kan matcha mina outfits). En liknande typ av galen sida är Criminal Minds-nörd-hunken Matthew Gray Gublers. Han har skrivit som en liten dagbok/blogg och scannat in allt. Dessutom har han målat fina teckningar som faktiskt är publicerade i någon barnbok om jag inte minns fel.
Sammanfattningsvis är det uppenbarligen back to basics som gäller för att jag ska orka läsa något nytt. Fast vid närmare eftertanke så kommer jag säkerligen att tröttna på detta alternativa web-grepp inom kort så börja inte skriva frenetiskt på era block där hemma nu för att börja scanna efter middagen. Då har jag redan gått vidare till att läsa om fashionistas som skriver i MS-DOS. Typ.

Okej, älskar den här bilden på Tom Cruise och Katie Holmes. Här får man helt plötsligt ett nytt perspektiv på det kontrollerande scientologpsykot Tom och den förtryckta stackaren Katie. Här ser Katie Holmes ut att utan vidare kunna bita huvudet av Herr Cruise i samma sekund som han skulle få för sig att säga någonting olämpligt. Och med tanke på Tompans numera vidriga uppenbarelse håller man tummarna för att han råkar slänga ur sig något ogenomtänkt så fort som möjligt.

NEEEJ! Jag kom just på  – efter att ha läst Calle och Alex Schulmans blogg att jag var inbjuden på förhandsvisningen av No Country for Old Men igår kväll. Damn, jag som verkligen hade lust att se den där filmen så sumpar jag det genom att bara glömma bort det. Idiotiskt.