Lyckades i alla fall fynda ett par ganska billiga skor idag. De är faktiskt finare på riktigt – de ser liksom inte lika indisk-toffel-hippie-aktiga ut då. Jag får liksom smala fötter i dem. Smickrande.

Jag råkade inse att jag försummar min blogg. Men problemet när man är sjuk är att absolut ingenting händer i ens liv. Dessutom kombineras noll aktiviteter med en snorfylld hjärna som inte gärna vill vara särskilt kreativ. Nu har jag i alla fall kommit så långt så jag har bokat in en tid hos en läkare. Vem vet, han kanske kan tömma mig på snor och det borde ju kunna generera ett fint blogginlägg. Annars tittar jag bara på Six feet under. Så till den grad att jag drömmer om serien på nätterna och längtar tills jag vaknar igen och får sätta igång ett nytt avsnitt. Sad but true. Eller förresten, i fredags var jag faktiskt på en jättetrevlig 30-årsfest vid Hornstull. Tydligen reagerade snoret bra på rödvin. I alla fall för stunden.

Trots mitt snor måste jag iväg på ett par grejer i eftermiddag och tänkte då passa på att investera i ett par vårskor som jag kan ha i Rom nästa vecka. Kom på att där är typ tjugo grader och att svalare skor är att föredra. Dessutom måste jag ta med mig täckande kläder för att komma in i typ Peterskyrkan. Väldigt härlig kombo. Tjugo grader varmt och heltäckande kläder plus några hundra trappsteg att klättra upp i kupolen i kyrkan. Snacka om klimakteriesvettningar. Jag är övertygad om att Gud skulle gilla mig ändå, även om jag kom klädd i linne. Herregud, om inte Gud accepterar min armfetma vem ska då göra det? Jag trodde att Gud typ var god. Kanske förlåtande också. Typ: Jag förlåter dig för dina kanelgiffelsessioner. Tror jag ska säga ett sanningens ord till den där Påven när jag ändå är där. Jag tänker: mig i vårskor, heltäckande kaftan, svettdroppar på överläppen springandes efter den där bilen som Påven brukar skjutsas runt i skrikandes: ”varför kan inte Gud acceptera min kropp?”. Eller så sätter jag bara på mig en kofta och håller käft.

Jaha. Ringde min mamma som jobbar på akuten och hon diagnostiserade mig med bihåleinflammation. Det hade jag nog kommit fram till själv innan men det kändes mer legitimt att få det verifierat av någon inom sjukvården. Den kan gå över av sig själv. Annars behöver jag lite antibiotika. Jobbigt att deala till sig det när det är helg.

Vi har fått låna Six feet under-boxen av min killes bror och igår satte vi igång maratontittandet. Jag hann åtta avsnitt. Nu vill jag egentligen bara bosätta mig framför tv:n och sträcktitta på alla resterande avsnitten. Damn, det är så bra och dåligt när en sådan här situation uppstår – helt plötsligt får man en ny livsgnista och tycker typ att det är meningsfullt att vakna på morgonen och komma igång med dagen. Det dåliga är att livsgnistan består av en verklighetsflykt och att den omöjliggör sociala situationer med andra människor. Jag har varit så trött på tv-serier som serverar allt för tittaren – där man är livrädd att ha en tråkig stund för att man då riskerar att tappa tittare (tänk: Heroes, Cashmere Mafia, Gossip Girl, Lipstick Jungle etc). Men Six feet under har ett så behagligt tempo – det blir aldrig trist men berättartonen är långsam. I love. Ses om sextio avsnitt. Typ.

Jag drömde i natt att Javier Bardem stötte på mig. Vi var på någon form av gala, eller kanske det var en konsert och så började han snacka med mig och gav mig sydeuropeiska långa ögonkast. Jag blev skitstressad för att jag bara stod och väntade på en bitchslap från Penelope Cruz (som också befann sig på samma tillställning). Sedan kom jag att tänka på hans frisyr i No Country For Old Men och var då tvungen att lämna den flirtande Javier Bardem och springa in på toa och spy (!). Det var starka känslor för en simpel haircut, tänkte jag när jag vaknade. (Och ja, Javier Bardem var jättefull i drömmen – det var därför han flirtade med mig). (Typiskt).

Jag sitter just nu och planerar och sorterar vår kommande Romresa. Varför var en enda stad tvungen att få typ hundratusen sevärdheter? Jag menar, vissa städer är ju astråkiga (jag tänker: Osnabrück, Antwerpen, Malaga och typ Västerås). De kunde ju få ett par skulpturer eller några små ruiner av Rom så att inte allt var på samma plats. Problemet är att vi ska vara i Rom från måndag till torsdag och det finns inte en möjlighet (även om vi skiter i att sova och håller joggingtempo 24-7) att hinna se allt som det tipsas om. Nu har jag skrivit en lista på de sevärdheter jag kan tänka mig att köa för. Sedan har jag lagt utrymme för matmarknader, glassätande, pastaätande, aperetivo och vin på barer i coola områden. Nu ska jag bara tvinga min kille att göra detsamma och därefter får vi synkronisera våra listor och kompromissa ner dem till en. Det kan bli intressant. Sedan försöker jag läsa på lite. För mig är det fullständigt meningslöst att besöka museer eller antika ruiner utan att veta vad jag ser. Då skulle ju Forum romanum lika gärna kunna vara rester av något bostadsområde som ockuperades av studenter -68 och sedan brändes. Eller Pantheon något som några nyrika amerikaner byggde 1985 för att signalera att de förstod ”det där med europeisk stil och klass”. Eller nåt. Så antiken, senantiken och tidig medeltid är det jag ägnar mig mest åt just idag.

Åh gud. Jag är slut. Imorse när jag vaknade så hade min förkylning som var på bättringsvägen slagit om till en kraftig försämring. Herregud, jag åkte ju bara bil igår. Företog mig alltså inte utomhusaktiviteter i för tunn klädsel. Sedan har jag varit på språng så att säga. Har haft lock för öronen hela dagen och nässpray verkar inte fungera i hörselgången. Detta gjorde att jag skrek i min kommunikation med andra människor. Fast jag kom inte på det förrän vid åtta då jag snöt mig och kände hur det sprakade till i högerörat. Så blev man skrikapan också. Kom hem för ett litet tag sedan och min färdigpaj står i ugnen och blir varm. Den såg inte alls ut som på förpackningen. Pajen var knappt större än en canapé och var liksom slarvigt upplagd i sin lilla folieform. Men det är middag trots allt. Nej, nu ska jag fundera ut en snygg pay-off till ekologiska begravningar. (Och fråga inte ens om det sistnämnda).

En grej som jag inte pallar är gult-är-inte-fult-epidemin som varje mars smittar ner varenda modeblaska, kvällstidning och modeblogg. Det är som att det finns en hemlig lagstiftning om att moderedaktörerna strax innan påsk måste ge sig ut på stan och utan någon som helst urskiljning dammsuga varenda butik på vilken skit som helst – bara det är gult. Sedan plockar de fram den gamla trötta ”gult är inte fult”-rubriken igen och låter skiten gå i tryck. Jag orkar inte längre! Snälla, kan ni inte överraska mig med exempelvis grönt nästa vår?

Nu är jag tillbaka i Stockholm efter fem dagar i Helsingborg. Bilfärden norrut tog vansinnigt lång tid. Snön yrde runt bilarna på motorvägen, sikten var dålig och vi fick tuffa i fyrtio kilometer i timmen bakom plogbilar. Sedan stannade vi för lunch på det kanske mest intressanta motorvägsstoppet i hela Sverige – nämligen vid Värnamo där det inom några meters radie gick att finna McDonald’s, Burger king och Max. Skoja att jag var sugen på att göra en kundundersökning och se vilket hamburgerhak som snodde förstaplatsen där. Sedan tog vi med hot brownies i bilen och krypkörde vidare i snöstormen med fin gammal indie i en smart kassett kopplad till iPoden så det gick ut i bilstereon. Åtta timmar senare anlände vi till Stockholm och åkte direkt på middag hos min killes föräldrar och åt perfekt tillagad lax. Nu känner jag mig mest trött och snurrig efter en hel dag i bilen. Och ja, nästa gång jag ska ner till Skåneland så tar jag flyget.

Igår firade vi min födelsedag här i Helsingborg. Maten var fab. Först champagne och krustader med kantarellstuvning och romsås med räkor. Efter det renfilé med mandelpotatispuré med karl johansvamp, rödvinssås och vaniljrostade rotsaker. Det var himmelskt! Till efterrätt åt vi en tårta gjord av vit chokladmousse, vit chokladkräm och hallon.

Jag fick så fina presenter. Eller man kanske ska säga valutor då jag inkasserade inte mindre än tre olika sådana. Sedan fick jag min fina önskeväska från Oilily  – från den nya kollektionen som jag inte ens hade hunnit se själv. Blev löjligt glad. Min röda väska som jag brukar släpa runt på har nämligen dött. Den är helt skinnflådd liksom så en ny väska av bra kvalitet var välbehövligt. Idag vallade jag den nya väskan på en långpromenad och vi verkar trivas mycket bra ihop.