Som jag har berättat innan så förföljer ju Jehovas vittnen mig. Nu har de dessutom eskalerat i sina stalkerfasoner. I förrgår när jag kom hem vid femtiden så ringde det på dörren. Eftersom folk jag känner i princip aldrig ringer på dörren utan att ha ringt innan och frågat om man är hemma så utgick jag iskallt ifrån att det var Jehovas. Istället för att öppna och ta konflikten så valde jag att tyst som en mus sitta kvar i vardagsrummet och vänta på att de gick (jag vågade inte gå fram och titta i kikhålet då trägolven knarrar så mycket så att jag skulle ha blivit avslöjad). Sedan spanade jag i fönstret ner på gatan och mycket riktigt – efter ungefär tio minuter kommer de två Jehovas-förföljarna ut genom porten. Jag andades ut och trodde att jag hade sluppit undan.

Men nej. Ett par timmar senare när min kille också hade kommit hem så ringde det på dörren igen. Jag tvingade min kille att öppna och säga att jag inte var hemma. Han blev sur och tyckte att jag kunde ta tjuren vid hornen men jag vägrade så han fick mota iväg Jehovas. Sedan dess sitter jag som på nålar. Jag vågar knappt vara hemma. Jag orkar inte tjafsa med dem.

Dessutom läste jag några rader i deras bok som de prackade på mig sist. Då började jag må illa: ”Som ofullkomliga människor begår männen fel och misstag och är inte alltid idealiska familjeöverhuvuden. Vad bör en gift kvinna göra? Hon bör inte nedvärdera det hennes man gör och försöka ta över ledarskapet. Hon bör tänka på att en ”stilla och mild ande” är av stort värde i Guds ögon. Om hon visar en sådan attityd kommer hon att märka att det är lättare att underordna sig, även i påfrestande situationer.”  What to say?  -Jag är en aktiv radikalfeminist så ni kan helt enkelt ta er bok och stoppa upp den i röven. Eller lyssna på deras bibelord och lova att läsa någon ny bok till nästa gång de ringer på? Jag kommer aldrig bli av med dem. Herregud, i sommar kommer jag säkert att hänga på Jehovas grillkvällar och gå och bowla med gänget. Hjälp!

Jag som brukar inbilla och smickra mig själv (när jag har hybris – annars brukar jag mest nedvärdera mig själv) med att ha ganska bra koll på den digitala världen börjar nu inse att jag är ganska efterbliven. Bara för att jag startade Facebook-konto sju månader innan en enda svensk vän visste vad det var och innan dess MySpace-konto så säger ju det ingenting idag då både MySpace och Facebook är såååå 2006 respektive 2007. Min kille betatestar typ allt som finns där ute i den digitala världen och ligger ljusår före mig så hur mycket jag än skulle vilja knäcka honom finns det inga som helst möjligheter. Nu har jag i alla fall tagit ett ministeg mot framtiden och bad om en inbjudan till Jaiku (trots att min kille skickade det till mig för alldeles för många månader sedan som jag då ignorerade) Jag kan inte inse förtjusningen med just Jaiku och Twitter men ska åtminstone ge det ett försök. Nu ska det mikrobloggas med andra ord.

Ibland borde det vara olagligt att vara såhär söt! Blake Lively som spelar Serena Van Der Woodsen i Gossip Girl gör sig redo för inspelning av en ny scen. Kom på att jag har glömt bort att se de nya avsnitten. Tappade lusten efter det långa uppehållet på grund av strejken. Men god, mina ögon behöver en Serena-dos, känner jag.

Nu är det valborg redan. Solen skiner och och det är hur varmt som helst. Jag ska baka en paj fylld med vit choklad, mascarpone, philadelphia, grädde och socker. Den ska jag toppa med hallon. Det är ungefär den godaste efterrätten man kan äta men man får inte göra den för ofta då man måste räkna med en femkilosökning per bit. Ikväll ska pajen få följa med på valborgsfirande vid Telefonplan. Där blir det grillspett och vin. Och sällskap. (Inte bara jag, en paj och ett grillspett på parkeringen utanför Konstfack alltså). (Om ni nu uppfattade det så).

Gud vad det tar lång tid för mig att varva ner efter några dagars stress. Jag sitter fortfarande vaken men har åtminstone utfört något konstruktivt (på mitt skruvade sätt då). Jag läste den här artikeln om att en kvinnlig programledare hade åkt fast för grovt narkotikabrott och riskerar att skaka galler i ett par år framöver. Då var jag ju givetvis tvungen att ta reda på vem det handlade om. Det vet jag nu. Men jag kan inte säga det. (Misstänker att lagens långa arm alt. moderator kommer ta bort inlägget då).

Här är en bild på henne

Det har varit några bråda dagar här. Jag och min klassis Sarah har jobbat hårt på vår avslutningspitch på reklamskolan. Idag – en halvtimme innan lektionen började blev vi äntligen klara med både print, reklamfilmer och dagspressannons. Nu är min hjärna trött efter allt idéarbete men imorgon kan du få slå en signal, Lowe Brindfors!

Här skärs papper och klistras för fullt

Dator och Cola

Två tappra copybrudar

Nu börjar det dra ihop sig

Dagspressannonsen blev lite sned

Briljanta reklamfilmer

Idag promenerade jag från Skanstull till Kungsholmen och senare tillbaka igen. På vägen hamnade jag på Riddarholmen. Jag har efter ett decennium i Stockholm inte satt min fot där förut. Jag menar, man har ju sällan ett ärende på Riddarholmen såvida man nu inte är en utgiven författare på Norstedts eller ska upp med ett mordfall i Svea Hovrätt. Men idag befann jag mig alltså där och insåg att jag hade funnit en liten oas mitt i huvudstaden. Inte nog med att jag hittade Stockholms absolut äldsta byggnad (Riddarholmskyrkan från 1300-talet), jag fann också ett Gamla stan minus turisthorder, skabbiga souvenirnasare och undermåliga restauranger. Helt stilla och nästan folktomt var det – de små gränderna slingrade sig mellan medeltisbyggnaderna och vilken väg man än valde så hamnade man snart vid Mälarens vatten. Om ni inte har varit där så ta er en liten omväg dit. Ön är så liten så man är klar med sin titt efter en kvart.

Okej, jag har glömt säga att jag har en ny drömhund. Jag verkar överge mina små önske-bichon-frisés för de bedårande små fluffiga Pomeranian. Jag träffade en sådan liten hund idag och jag fullkomligt dog av cute overload. De är som små mjuka hårbollar som gör cirkuskonster. När jag blir gammal ska jag skaffa en.

Jag testade namngeneratorn på skoj med mitt och min killes namn. Den bestämmer vilka namn ens hypotetiska son eller dotter ska ha. Jag tänkte att det kanske skulle komma upp några vackra, coola namn som man aldrig har tänkt på förut. Jag hade ganska så fel. Det blev Evelina och Fridolf. Vem döper sitt barn till Fridolf? Jag tänker bara på en korpulente, Danny De Vito-dvärgväxta, hunsade seriefiguren Lilla Fridolf. Men, om man nu ska vara lite positiv såhär på söndagkvällen så var det ju bättre än Tindra, Kevin, Cassandra och Neo.

Min blivande son

Jag vet inte hur ni känner men själv ställer jag mig en aning tveksam till att äta vårkråka till middag. Vårkråka har serverats i mars månad på Tennstopet i Stockholm sedan 1971. Tydligen skjuter man kråkorna i mars då de återvänder från varmare breddgrader för då är det smala – av någon anledning smakar deras fett alldeles vidrigt. Sedan lägger man kråkköttet i rödvin ett par dygn så det blir surt och sedan serverar man det med cognacsås och pyntar tvåhundrafemtio spänn för kalaset (tydligen påminner smaken om lever). Dock behöver man inte oroa sig för att man får en skabbig sopkråka med gamla Big Mac-rester i magen för de här kråkorna skjuts på landsbygden under ordnade former. But still – jag skulle inte beställa kråkan. Jag håller mig till nötkött typ. (Förutom en gång då jag åt känguru). (Vilket var gott). (Och fasan gillar jag). (Och en kanin eller hare kan slinka ner om jag är artig och befinner mig i sydeuropa).