Igår satt jag på perrongen och väntade på en tunnelbana. Bredvid mig satt en tjej och läste en ovanligt tjock bok. Jag smygkikade och insåg mycket snabbt att det var den sista boken i Twilight-serien hon läste. Inte nog med det – hon läste de sista två sidorna.

Säga vad man vill om Twilight-serien – de är taffligt skrivna, vissa karaktärer är urplatta, dialogerna känns emellanåt mycket krystade och stereotypiseringen av tjej/kille är värd att ifrågasättas. Men Twilight är som heroin. Jag föreställer mig att en heroinist inte bryr sig riktigt när de förlorar jobbet, blir vräkta eller finner sig själva på en toalett på Centralen så länge de får sina silar. På samma sätt bortser man fullständigt från Twilights baksidor när man läser dessa böcker. Man slukar inte böckerna – de slukar en själv. Trots att man har fyllt 30.

Det jag vill säga är att de böcker som jag läser och tycker mycket om kan jag inte avsluta på en perrong. Inte heller på en buss eller tunnelbana. Nej, inte heller i sängen på kvällen när jag är halvtrött. Jag sparar alltid de sista fem-tio sidorna för att högtidligt sätta mig i soffan och läsa dem när jag har fullt fokus och inga störningsmoment omkring mig. Det är det minsta jag kan ge dem. En avslutande hyllning och ett tack för en fin litteraturrelation.

Jag hade med andra ord aldrig kunnat sitta på Slussens perrong och läsa de sista två sidorna i Breaking Dawn.