Rent spontan känns det ju som att ens liv skulle förenklas om man ägde en bil. Men när man emellanåt lånar en bil över helgen (min killes föräldrars extrabil) och får prova på hur det känns några dagar så kommer jag alltid fram till att jag är hemskt tacksam över att slippa äga någon. En bil i Stockholms innerstad verkar lika tidskrävande och dyrt som att ha ett spädbarn.

Först och främst ska man betala biltullar så fort man kör in eller ut ur staden. Eftersom jag inte sällan råkar svänga av på fel avfart kan denna summa ticka upp ordentligt trots att jag bara skulle åka från A till B.

Även om det antagligen går snabbare att ta bilen så känns tunnelbanan mer effektiv. Man kan exempelvis läsa under resans gång och slippa parkera när man väl kommer fram.

Och på tal om parkering: att ens hitta en parkeringsplats inne i stan är i princip omöjligt. Antingen får man ligga och köra runt de närmaste kvarteren i en halvtimme med hoppet uppe eller bara parkera väldigt långt borta. Och där någonstans förlorar man ju hela poängen på något sätt. Idag upptäckte vi dessutom att vi var tvungna att lämna vår sällsynta parkering på vår gata till förmån för gatustädning.

Trafikproblemet i den gamla stadsdelen Klara innan de rev hela skiten och byggde sextiotalsångestkomplex istället (tänk Åhléns).