Det finns något som irriterar mig med uttryck som ”varm kram” eller ”varma hälsningar”. Det får mig alltd att tänka på ”varm toalettstol”. Vet inte varför. Men sedan har jag ju kanske aldrig varit en kramig person heller.
Jag sitter här och gör det man aldrig ska göra när man känner sig lite krasslig – det vill säga: googla symptom. Nu har jag kommit fram till att jag med stor sannolikhet lider av höghöjdsjuka. Det kan man nämligen få när man bestiger ett extremt högt berg på oerhört kort tid. Och det är ju precis vad jag har gjort här på Södermalm på förmiddagen. Fem träffar på höghöjdsjuka och en träff på elallergi. Jag som trodde att jag eventuellt mådde lite sämre i pollenallergin – att björken började sätta sig lite på luftrören och att det var därför jag har huvudvärk, känner mig trött och har svårt att andas ordentligt. Men nej.
Idag har jag fått en käcköverdos. På mitt träningspass hamnade jag nämligen med en tränare (och träningsgrupp) som bara tog i från tårna. Ni vet: pepp, pepp, pepp, tjoho, härligt att träna, kom igen hela gänget, skämteliskämt utan poäng och så vidare.
Jag är allergiskt mot käckhet. Och det är ju konstigt i sig och ett problem jag får deala med på egen hand. Egentligen är väl käckallergin en kvarleva från trumpen tonår då man avskydde alla som var scouter och dansade medan de gjorde upp eld med två flintastenar eller tvingade ihop ungdomar i vilken grupp som helst med ett hysteriskt leende på läpparna och två tummar upp. Det pinsamma för mig är väl att käckallergin aldrig har lagt sig trots att det har gått mer än ett decennium sedan jag lämnade tonåren.
Missförstå mig inte nu – jag älskar trevliga människor, sociala, roliga och glada personer. Men om man skruvar upp trevligheten några varv och lägger på en falsk yta så får man käckheten. Det är väl där problemet ligger – att jag är fullständigt okäck och ser käckhet som något falskt och förställt. Som att de käcka människorna gör sig till, andas lite hysteri och liksom tigger om att bli omtyckta. Jag förstår mig inte på den typen av beteende helt enkelt. Det är som när man blundar och försöker få sina pekfingrar att mötas med utsträckta armar. Jag och käckmänniskorna klickar inte – vi kan inte mötas.
Det var väl därför jag hoppade av scouterna när jag var 11 (eller i ärlighetens namn var det för att jag och min kusin inte stod ut en natt till i tält på något läger vi var på och bestämde gemensamt att vi helt enkelt fejkade sjukdom). Men det är faktiskt därför jag aldrig går med i föreningar (förutom mitt hat inför långa beslutfattningsprocesser – hej diktatur) eller engagerade mig i studentlivet (förutom onsdagar på Allhuset för tiokronorsöl emellanåt).Idag har jag sysslar med lite olika saker:
ETA och Baskien är en problematik som ligger mig varmt om hjärtat (om man nu kan säga just så om terrorism). Jag skrev till och med min kandidatuppsats om dessa unga och sprängningsintresserade människor. Det som slår mig när jag tittar på de senaste bilderna på ETA-ledarna och deras närmaste som är Most Wanted i Spanien är hur snygga dem är. Det kan ju visserligen vara en något absurd vinkel då jag snarare borde säga något om snedrekryteringar och slarv (om jag hade hade tagit ETA:s sida) eller klappat Madrid på axeln som lyckats tillfångata åtminstone två, tre nyckelfigurer det senaste året.
Men nej. Det jag återvänder till är faktiskt ETA:s snygghetsnivå. För säg mig en enda terroristcell i hela världen som har killar som ser ut som en blandning mellan Manu Chao, Melendi och valfri popstjärna från Brooklyn. Eller vars medlemmar klär sig i spanska designertröjor vid rättegångar. Eller vars kvinnliga del består av de snyggaste tjejerna som går att hitta på den mest trendiga electroklubben i Barcelona just nu.
Jag är medveten om att jag ser denna snygghet genom mina postkoloniala, västerländska glasögon och att det kan vara därför jag finner Jurden Martitegi och Oroitz Aldekoa (älskar baskiska namn by the way) snyggare än Usama Bin Ladin och Khalid Sheikh Mohammed.
Men jag tänker såhär: är det ett pr-trick från ETA:s sida att bara placera snyggingar på höga poster? Det innebär ju att de snygga terroristerna agerar omslagspojkar/flickor åt ETA. Dessa bilder hittar man ju precis överallt i Spanien – på bankkontor, hos polisen, var och varannan vecka på löpsedlarna. Det finns säkert någon psykologisk förklaring som gör att människor har lättare att känna sympati med några 28-åriga, coolt klädda människor. Lite som det där kända fotot på Che Guevara som saluförs på tröjor, handdukar och flaggor på marknader. De 58-åriga, kostymklädda politikerna i Madrid men polerad flint och trivselkilon kan ju liksom aldrig konkurrera rent estetiskt med ETA. (Dessutom fungerar det utmärkt ur rekryteringssynpunkt – folk som dras åt terrorism är väl sådana som gärna vill vara med i ett gäng först och främst. Fatta då att få chans att var med i ”Snygga Gänget” bara du slänger lite Molotovcocktails och spränger ett par bilar). (Sedan är väl resten av ETA ett gäng töntar med tofsloafers – men de syns ju inte utåt utan smider bara ondskefulla planer).
Emellanåt måste rubriksättarna på kvällstidningarna känna en oerhörd uppgivenhet. Särskilt när både Robinson och svininfluensan är högaktuella.
Grej som gör mig glad: När jag ser en liten liten unge som precis har lärt sig att gå iklädd ”vuxna” kläder (tänk normala skor, små jeans och en jacka som inte är rosa). Det är ju oerhört kul när en tre äpplen hög person går omkring som om den vore vuxen. En gång gick jag in på mitt lilla köpcentrum när det hade stängt (mataffären var öppen). Korridorerna var alldeles tomma och långt där framme kom en unge som var ungefär en tvärhand hög. Han var iklädd en praktisk jacka och bar ett jättestort paket blöjor. Det såg ut som att han liksom tog hand om sig själv – typ bodde själv och mixade sina egna puréer och gick ner till Ica ”när det inte är så mycket folk” och köpte blöjor. Jag skrattade i typ en kvart. Såg sedan att en pappa med barnvagn dök upp så ungen hade nog inte köpt sina egna blöjor.
Igår var det dags för valborgsmiddag hos min syrra Anna. Vi fick oerhört god mat – en slags ricottamuffin med citron på en bädd av ruccola, pinjenötter och balsamico. Sedan lammburgare med ungefär tusen urgoda kryddor, pitabröd, hoummos, tomater och en jättegod potatisrätt bestående av kokt krossad potatis toppad med honung, fetaost, rosmarin och paprikapulver som sedan gratinerats. Vi länsade faten. Sedan hade jag med mig en köpecheesecake för att jag inte orkade stå och baka på eftermiddagen. Den smakade därefter.
Efter maten gick vi till Debasers uteservering som invigdes just igår. Efter ett tag blev det hemskt kallt där så vi gick in och dansade till ganska bra musik i rummet allra längst in.