Insåg efter att ha läst en artikel om graviditet: jag har ingen aning om hur många veckor en människa är gravid. Vet att elefanten är det i två år och att människan är det i nio månader. Men veckor som det envisas med att tjatas om hela tiden: inte en aning (och kom inte med mattetips då min huvudräkning är usel).

Bara spontant sådär: Om jag nu skulle få tag i en tidsmaskin och åka bak i tiden – säg femtio år ungefär. Då skulle jag ju i teorin kunna koppla in laptopen då det faktiskt fanns el på den tiden. Men nät? Inte ens med mobilt bredband skulle jag väl hitta något nät. För 3 och Telia kör väl inte bak i tiden? Jag menar – kör de knappt upp till norra Sverige så saknas nog tekniken att kunna skicka signaler i imperfekt. Mycket irriterande.

Jag läser som vanligt Magdalena Ribbings etikettspalt i DN och förundras ännu en gång över hur konstiga människor är. Ribbing fick ett brev där en gäst undrade var på artighetsskalan en inbjudan till bröllop med tema vitt låg (det vill säga att alla gästerna var tvungna att klä sig i helvitt). Ribbing menade att ett helvitt bröllop är oerhört pretentiöst och klädkoder används ju för att underlätta för gästerna så ingen behöver känna sig överklädd eller underklädd. Om man vet att ens bekantskapskrets inte äger frackar så är det direkt oartigt att ställa till med ett frackbröllop. Gästerna ska inte känna sig tvungna att köpa helt nya dyra kläder bara för att gå på ens bröllop. Om man tänker så är det snarare estetiken som är viktigt – inte gästerna eller själva sammankomsten. Och jag kan bara hålla med. Vill man leka Kent på Stadion -03 så får man ju hoppas att ens släkt och vänner också tycker att det är kul. Annars blir det ju ett jättestelt och lite löjligt tvång: typ en farmor i lucialinne och rullator,  femton ungar med gräsfläckar och ett gäng sura vänner som inte fick ha sina vanliga kläder. ”Fast så länge bröllopsfotot blir fint så…”

”Alla ska va’ vita” – Kent på Stadion 2003

Något jag tycker verkar lite pretentiöst (jag som då självklart vet nada om drama och den där biten egentligen) är method acting. Det går ju i stora drag ut på att skådespelaren går så djupt in i sin rollkaraktär så att han/hon ”är” rollen under exempelvis en filminspelning eller liknande. Method acting är något som Kiefer Sutherland har tagit fasta på när han spelar den hårdkokte, becksvarta, gode men komplicerade agenten Jack Bauer i det lilla tv-seriemästerverk som brukar kallas 24.

I förrgår på Costume Institutes gala stod Kiefer Sutherland tjusigt klädd och hängde bland de andra stjärnorna. I närheten stod Brooke Shields. Enligt Kiefer Sutherland blev Shields knuffad av Proenza Shouler-designern Jack McCollough varpå Kiefer Sutherland (som uppenbarligen fortfarande var in character med Jack Bauer) tar tag i designern och och skallar honom. Designerns näsa bröts och jag kan föreställa mig att Kiefer Sutherland/Jack Bauer viskpratade fram någon replik i stil med: ”open up a secure socket” eller bara rätt och slätt: ”damn it” medan han gick därifrån (redo att skalla nästa kläddesigner?).

Jag får ganska ofta mail som är relaterade till den här bloggen – erbjudanden, inbjudningar och emellanåt helt vansinniga frågor som bygger på missförstånd – läs HÄR. Idag fick jag det här mailet:

Hej Malin,

Jag – en dansstjärna? I didn’t see that one coming. Jag har aldrig dansat annat än ute (handklapp och fotstamp), spanska synkroniserade danser på somrarna och tvångsdanser med en av mina bästa vänner (som faktiskt är professionell dansare) till typ Backstreet Boys. Eftersom jag brukar ha svårt att säga nej till folk så såg jag en bild i mitt inre där jag på söndag bjuder hem denna fotograf till lägenheten och kör någon gammal Kim Wilde-dans som jag minns från mellanstadiet – bara för att vara snäll. Det är nog en björntjänst visserligen då hans foton skulle bli de sämsta den där fotoskolan har skådat. Och det hade inte berott på fotografen.

Jag hade planerat middag. Ni vet – letat recept (vilket jag sällan gör och bara när all inspiration är död och man har ätit köttfärssås i fem dagar), handlat ingredienser och påbörjat rumsupptining av fisk för det här recpetet. Då kommer min kille hem och säger: ”eftersom jag ska vara borta i två dagar så tänkte jag att vi kunde fira det med hämtmat”. Min första tanke var ”hurra” eftersom jag lever för those rare Big Mac moments men sedan reagerade jag lite surt på det felaktiga (?) ordet ”fira” när han ska åka iväg. Det lät ju om något som en äkta freudiansk felsägning. Typ här ska det festas och jublas ty imorgon får jag äntligen lämna detta fängelse. Och fångvaktaren. Som utan att blinka lade tillbaka fisken i frysen och sitter och funderar på vilket dip man ska ha till pommes fritsen.

Jag funderar på en artikel jag läste om världens internetanvändning i DN igår. Artikeln är väl lite slarvigt skriven på några ställen men det jag hängde upp mig på var att världens mest uppkopplade folk är grönländarna. 92 % av den grönländska befolkningen har internet. Min mentala bild på det var ju flera tusen igloos med små eskimåer som halvligger på någon renfäll och chattar med andra eskimåer några igloos bort. Kanske bloggar de. Skriver något om vädret: ”Idag är det snöstorm och skägget frös fast när jag grävde snö som vi skulle smälta”. Eller dagens outfit: ”i vår stam bär vi denna klädesdräkt – broschen jag fäster ihop manteln med kommer från en ihjälklubbad sälskalle”. Något sånt. Sedan kom jag på att Grönländarna bor i jättefina, färgglada trävillor och pratar både danska och grönländska. För några år sedan gjorde jag nämligen en djupdykning i Grönland efter att ha sett en intressant dokumentär bara för att de verkar så exotiska. I huvudstaden Nuuk kör helt vanliga lokalbussar omkring och grönländarna verkar vara ungefär som oss förutom att de har längre vinter och färre invånare. Skoja att de två sistnämnda parametrarna är det som gör att internetanvändandet ökar.

-Snälla, kan du ta hand om slakten så springer jag bara in och kollar om jag har fått några kommentarer på mitt senaste inlägg.

Är det bara jag i typ hela västvärlden som tycker att Rihanna är lite av en tönt? Till att börja med avskyr jag hennes typ av musik – vilket kanske gör att vi fick en dålig start. Sedan klippte hon av sig hela håret. Sånt är jag rädd för (mest för att jag själv klippte av mig håret i andra klass och det var mitt livs största misstag). Därefter började hon klä sig som en alien. Och här återkommer vi ju självklart till det faktum att jag är sort of old och hon är ung och jag antagligen ”inte fattar”. Men allvarligt: hon ser ju inte klok ut på 99% av bilderna som kablas ut. Jag stör mig kanske inte lika mycket på Rihanna som jag stör mig på hennes stylister och på modepressen och alla kids som tycker att de är hippa som hyllar hennes halloweenstil. Man liksom ”ska” älska henne hur hon än ser ut – som att ingen vågar säga: ”men vad i helvete har flickan på sig!”. Alla verkar känna sig med och down with it så länge de har Rihanna som hipptermometer. Tänk om hon bara driver med folk. Om ett år så ställer hon sig och gapskrattar och bara: ”är ni dumma i huvudet eller? Hela min stil var ju ett projekt för att se hur långt jag kunde gå innan jag blev avslöjad”. För man kan ju inte tro något annat när hon dyker upp i den här stassen på Costume Institue-galan igår. Vita slingor är ju bara oförsvarligt. Och även om jag gillar axelvaddar så vet jag inte om jag direkt dör vill-ha-döden av dem.

Bild: justjared.buzznet.com

Jag kom just hem från en kvällspromenad genom ett vårregnigt Södermalm. Jag och min kille tog vägen längs Hammarby Sjö hem och spanade över Hammarby Sjöstad. Det byggs fortfarande frenetiskt där och helt plötsligt hade ett nytt hus avtäckts vilket fick hela skylinen att se urban och häftig ut.

Jag blev riktigt sugen på ta båten över sjön med flyttkartongerna och flytta in. Niklas hade sett en annons i tidningen på en tvåa med 25 m2 takterrass. Skoja att man vid den här tidpunkten på våren blir lite till sig av tanken på att ha en nybyggd lägenhet med smarta förvarningsidéer och dessutom en terrass stor nog för att rymma bord med många stolar, jättegrill och några solbäddar. Jag hade ju bott på den där terrassen. Typ grillat dagarna i ända, legat och läst och blivit brun och suttit och druckit iskallt vin och tittat på solnedgången med Sicklakanalen och Hammarby Sjö som bakgrund.

Synd bara att det inte finns något tunnelbana eller några vettiga affärer (det finns ett Konsum men det är den dyraste mataffären i Stockholm) och att det verkar vara ett krav att ha en lustigt utformad barnvagn för att ha rätt att röra sig där. Plus för Max dock. Kan man behöva efter alla dessa takterrassvinnätter.

Gud vad jag gnäller. Jag råkade bläddra bakåt några inlägg och möttes oförberedd av en skitsur pensionär som ringer in till Tittarombudsmannen på tv4 för att klaga på att de har reklam. Inlägg efter inlägg kännetecknas av ”saker jag stör mig på” och ”den här personen var ful” eller annat mindre upplyftande. Nog för att jag kan vara småvresig och emellanåt cynisk (stör mig förresten på folk som kallar sig själva ”cyniska” – så tillgjort. Alltså: jag stör mig på mig själv) men jag är också snäll och till och med glad ibland. Det framgår ju uppenbarligen inte här direkt. Jag skyller på att jag faktiskt har känt mig lite krasslig de senaste dagarna med en försämring idag. När min kropp känner sig sjuk och trött så blir jag helt enkelt deppig. Och är man deppig har man ofta ett negativt fokus. Och då ser det ut som den här bloggen gör för tillfället. Sorry.