Ur vulkanens mun av Helena von Zweigbergk blev en av mina semesterböcker (ja, jag läser oerhört snabbt). Egentligen borde jag inte ha gillat den eftersom den innehöll flera av de beståndsdelar jag ogillar när det kommer till böcker: dravliga relationsproblem, ”skriva på näsan”-språk (jag älskar lite isbergsteknik och känslor dolda bakom meningar och den där biten) och medelklass/medelåldersångest. Konstigt nog tyckte jag istället att boken var urbra. Jag plöjde den på något timme. Så här lyder baksidetexten:

”Anna och Mats åker på en veckas semester till Sicilien i närheten av vulkanen Etna tillsammans med sina två barn, Molly, sju år, och Sebbe, elva. Våren har varit tung och veckan på Sicilien, som de egentligen inte har råd med, är ett försök att bryta en ond cirkel. Barnen är förväntansfulla och ser fram emot att få blicka ner i en riktig vulkan.

Ändå håller på att förgifta varandra och barnen med surhet och bitterhet. Mats tystnar och Anna förlorar sig i fantasier om Den Andre. De driver varandra till en gräns där de håller på att tappa kontrollen. Ett spänningstillstånd som börjar bli farligt…
Resan skulle bli en början till förändring. Men kan de mötas igen? Och vill de det?

Helena von Zweigbergks nya bok Ur vulkanens mun är ett laddat relationsdrama om konflikter, svek, drömmar och kärlek som fullkomligen tar andan ur läsaren.”

Ett varningens tecken till de som inte känner för en rejäl dos ångest då givetvis – för den känslan är oundviklig när man läser den här boken.