Jag saknar så väl en packnings-gen (kan ej packa en väska under några som helst omständigheter) som en leta-gen (till min omgivnings stora förtret). Saker kan ligga rakt framför ögonen på mig men ändå vänder jag upp och ner på garderober och alla andra tänkbara ställen. Sedan några dagar har jag upptäckt att min bikini är borta. Där jag trodde att jag lade den förra augusti gapar det tomt. Istället har jag under fyra dagar letat igenom mina garderober och andra utrymmen gång på gång.

Idag börjar jag få panik då jag imorgon ska ligga på playan och liksom vägrar göra det helnäck eller med vanliga underkläder. ”Köp en ny bikini då”, kanske ni tänker. Men ser ni – att köpa bikini är bland det värsta jag vet. Jag skulle hellre ta ett sommarvik som torterare och hitman hos ryska maffian om jag slapp prova ut bikini. Och jag både hatar och svimmar av blod.

Min metodiska och tålmodige kille tog sig an en garderob och vek ihop alla mina kläder (som en mamma gör till sitt två-årige barn) för att se om jag missat någon låda. Jag gick på min killes uppmaning upp på vinden ännu en gång för att leta efter potentiell sommarklädeslåda. Han sa: ”ibland slutar man leta när man har kollat på alla troliga ställen – testa att leta där du ändå inte tror sommarkläderna finns”. Jag följde hans råd och mycket riktigt: Efter tre minuter hittade jag alla mina sommarkläder inklusive bikinin. Och nu är dessutom garderoben städad. Allt tack vare den godhjärtade Niklas.