Dagens skratt går till Fotbollsfruns variant på MILF i en Stolthet och Fördom-kontext: HFILF (historisk figur I’d like to fuck). Självklart är det Mr. Darcy hon pratar om. Då kom jag att tänka på situationen som skulle uppstå om jag och Colin Firth (som spelar Mr. Darcy) skulle gifta oss. I jämställdhetens tecken skulle vi välja mitt efternamn (eftersom jag hade varit tvungen att bryta upp från Sverige, flytta till London och dricka Pimm’s med näsan-i-vädret-människor ”för hans karriärs skull”). Då hade han fått heta Colin Collin. 

Mr. Colin Collin

Igår kväll tittade jag på True blood avsnitt två, säsong två. Det var i det här avsnittet serien tog sig. Säsongsstarten var ganska medioker, måste jag säga men avsnitt två satte igång den ena händelsen efter den andra. Det som jag kanske tyckte allra bäst om var dialogen. Den kändes kvick nästan hela vägen i mål. Emellanåt fick jag riktiga Buffy the Vampire-känslor (det finns få serier med bättre citat), var tvungen att pausa datorn och skriva ner de bästa meningarna:

Jason Stackhouse är på läger med vampyrhatarsekten och gör ett rollspel som slutar med att han knäcker en amerikansk flagga och håller upp den som en ”stake” (vad heter det på svenska?) varpå hans avundsjuka rumskompis säger:

”What was the deal with you snapping the American flag like you some kind of Muslim Buffy with a dick?”

Eller när poliskommissarien Andy Bellefleur sitter i baren och förklarar att han inte gärna dansar eftersom någon donna i Shreveport hade sagt till honom att han såg ut ”…like an epileptic on meth…”.

Ibland tror jag att jag är fullkomligt efterbliven. Jag har nämligen aldrig varit ute på vår innergård. Jag har sett den från vädringsbalkongen och beklagat att den verkar bestå av en trist liten möbel à la parkstyle – ett träbord med två soffor. Sedan asfalt och trångt utrymme. Idag gick jag ut och fick en smärre chock när jag såg hur gården såg ut bortom min snäva bild. Den sträcker sig liksom runt hela baksidan av huset. Utanför vädringsbalkongens blickfång finns en utemöbel: bord med sex stolar och en extra träsoffa. Plats för minst tio personer. Dessutom finns det ett marinblått parasoll av prima kvalitet och inte minst: två grillar som ser nya ut. Det här har alltså funnits runt en liten knut som jag inte har ORKAT går runt. Jag har klagat på att bo i stan på sommaren när jag egentligen sitter med en potentiell grillfest några meter från lägenheten. Så idiotiskt.

Jag hade lyckats glömma bort att min gamla Köpenhamnsfavoritbutik hade öppnat på Svartensgatan. Teddyshoes i flera färger finnes. Dock ej ansiktsglitter.

Jag kan inte bestämma mig om jag ska göra en liten rea-runda på Götgatsbacken senare idag. Det kliar nämligen fasligt mycket i fingrarna när jag bläddrar bland reaplagg. Det är något med 49,90 kronor som gör att jag blir alldeles yr i huvudet. Så mycket kläder för så lite pengar. Sällan uppstår konsekvenstänket i den där yran av dåligt sydda tajts och linnen i grälla färger. Den kommer först efteråt då man sitter hemma och stirrar hålögt och frågande på plaggen som aldrig varit moderna (ni vet de där lite konstiga kläderna som H&M tänkte ”går det så går det” när de sydde upp men ingen ville köpa – utom jag då eftersom de bara kostade åttio kronor). Eller jeansen som NÄSTAN passar. Och klänningen som man inte kan ha bh under men ändå köper. De där plaggen blir ju inte direkt garderobens mest populära. Egentligen borde jag bara strunta i reahetsen men jag när fortfarande något slags hopp om att jag ska göra det där fyndet som får alla felköp att framstå som collateral damage.

Så fort jag hör talas om en film vars innehåll går ut på ”jordens undergång” så blir jag alldeles besatt. Man kan ju tycka att jag möjligtvis lider av morbida tankar och lite svart och trist syn på världen när man hör det där. Jag vet egentligen inte vad det är som gör att just jordens undergång tilltalar mig på så många plan. Kanske något med den sårbarhet som vilar under ytan av högteknologiska vapen, stort militärmaskineri och lätt förgången makt. Kanske är det samma anledningar som gör att jag inte kan få nog av att gräva ner mig i terrorattacker (tänk 11 september och Madridattacken) eller krig. Hur trygg jorden än emellanåt känns så är den inte långt ifrån en potentiell katastrof. (Sedan kan man ju ha åsikter om hur jag på allvar kan bli påverkad även av kalkonfilmer om detta fenomen).

Just nu är jag (trots de ganska kassa recensionerna) väldigt sugen på att se ABC:s miniserie Impact. Den handlar om hur jorden går så smått åt helvete sedan månen träffats av en gigantisk meteroitskur och någon brun dvärg (obs! betyder död stjärna – inte kortväxt cirkusman i brun filtkostym).

Jag har (som de flesta andra, skulle jag tro) väldigt svårt för mat som har passerat bäst-före-datum. Jag vet ju att man ska lita på sitt doftsinne, sina ögon och sina smaklökar innan man kasserar en massa mat men med vissa matvaror går det bara inte. Mjölk är en av dessa – den åker ut fem minuter innan midnatt innan utgångsdatum. Ägg däremot håller hur länge som helst – minst en månad efter utgångsdatum.

Under år i studentkorridor och andra typer av sammanboenden har jag dock stött på folk som inte förstår bäst-före-datum-principen. De köpte hem bacon, matlagningsgrädde, flera olika juicer och fetaost i tron om att dessa produkter skulle hålla flera månader i kylen. Självklart håller dessa matvaror perfekt – SÅ LÄNGE DU INTE ÖPPNAR DEM! Men det fattade ju inte bäst-före-datum-idioterna utan de trodde att man kunde klippa upp en fetaost och sedan mumsa på den i två månader. Själv har jag aldrig mött en öppnad fetaost som inte stinker efter sju dagar i kyl. Ni anar inte hur många gånger i veckan jag höll på att spy på grund av andras matvanor. Hur tror ni att en tre månader gammal öppnad apelsinjuice egentligen smakar? Eller vilken färg har bacon som legat i öppet paket sju veckor? Grå?

Ta en titt HÄR! (Och kan Aftonbladet börja tillåta inbäddning av blip tv?)

Min absoluta favorit-tv-serie är utan tvekan BBC:s Stolthet och Fördom från 1995 med Colin Firth som Mr. Darcy. Igår råkade jag trilla över del tre på tv 4 guld och fastnade såklart (trots att jag har serien både på vhs och dvd och sett den sammanlagt kanske tusen gånger). De vackra engelska naturbilderna i kombination med miljöerna gjorde att jag blev hemskt sugen på att åka på en liten roadtrip i den somriga engelska landsbygden. Jag började kolla upp vilka herresäten som agerade fiktiva hem i serien helt enkelt.

Här ser vi familjen Bennets hus Longbourn som egentligen heter Luckington Court. Detta hus kan man hyra för bröllopsmiddagar och andra event. Gissa vem som blev sugen på att göra just detta?

Det tjusiga godset Lyme Park fick agera Mr Darcys hem Pemberly. Och framför ser ni sjön där den omtalade ”våta-skjort”-scenen äger rum.

Staden Meryton som ska ligga i närheten av familjen Bennets hem Longbourn (där alla döttrarna raggar på soldaterna dagarna i ända) fick gestaltas av den gulliga staden Lacock.

Londonscenerna (tänk när Mr Darcy letar efter Lydia Bennet och Mr Wickham) spelades in i staden Warwicks fina gamla Lord Leycester Hospital.

När man åker bil i en och en halv timme och den enda radiokanalen som fungerar skapligt är Lugna favoriter så kan man komma till intressanta insikter. Jag kan uppenbarligen varenda låt de spelar. Hela texten. Ge mig Heal the World med Michael Jackson! Kör Against all odds med Phil Collins – Bailamos med Enrique Iglesias – Slipping through my fingers med Abba – Buffalo Soldier med Bob Marley. Till och med rapsekvensen i Shaggys Angel satte jag. Det är ett under att jag överhuvudtaget kan något annat. Hjärnutrymmet borde vara fullt av skitlåtar, menar jag.