I förrgår kväll var det galapremiär i USA för tv-serien True Blood säsong två. På söndag den 14 juni klockan 21 östkusttid sänds första avsnittet. Jag har knappt sett fram emot något annat sedan i januari då jag såg sista avsnittet av säsong ett. Jag försökte minska på abstinensen genom att köpa hela bokboxen av Sookie Stackhouse men det hjälpte inte då böckerna mer påminde om Harlequinböcker och tv-serien är ett mästerverk. Jag kommer att klättra på väggarna innan man kan börja streama första avsnittet på måndag. Kolla in trailern så länge. Det gör nämligen jag.

Jag sitter sedan helgen och funderar på det vansinniga mordet på den 15-åriga Therese Johansson Rojo. För saken är den att när ett allvarligt brott begås kan man bara hålla distansen till händelsen genom att referera till förövaren som en galning. När en allvarligt psykiskt sjuk människa mördar Anna Lindh eller springer omkring på tunnelbanestationer och slår folk med ett järnrör eller kör ihjäl folk i en vansinnesfärd i Gamla stan så kan man förfasas över händelsen – man känner djupt med de drabbade som överlevde och de anhöriga. Men man kan alltid tänka att det där går att förklara med att ett fåtal människor faktiskt är så sjuka att de kan göra något sådant – att psykvården i Sverige bör ses över – att det är en chans på miljonen att man själv eller ens nära skulle råka ut för något sådant – det är liksom bara fel tid fel plats det handlar om.

Men så är inte fallet den här gången. Pojken och flickan som ligger bakom mordet på Therese Johansson Rojo var inga galningar på permisson, fullproppade med mediciner. De var heller inte uppväxta i någon kriminellt belastad förort med trasiga familjeförhållanden (vad vi vet i alla fall).

De var två helt vanliga niondeklassare från en välmående medelklassförort. Flickan hade tydligen högsta betyg i alla ämnen. Pojken var en helt vanligt 16-årig fotbollskille. De var tillsammans och av någon anledning var flickan svartsjuk på Therese Johansson Rojo och ska enligt uppgift ha övertalat pojken i två veckors tid att mörda henne. Till slut gjorde han det. För att hon inte skulle göra slut? För att visa sin kärlek?

Jag önskar jag kunde säga: ”för att han var en psykiskt sjuk galning med många våldsdomar i bagaget”. Jag önskar att någon kunde säga något som: ”Flickan har i många år uppfört sig labilt – det här kom inte som en chock”. Men det är ingen som säger det. Pojken och flickan var två till synes helt vanliga 16-åringar som helt enkelt planerade och genomförde ett mord på en jämnårig flicka. Hur ska vi ens kunna börja greppa det?

1. Hur gammal är du om fem år? 36, fy satan!

2. Vem var den sista du träffade? Min kille Niklas.

3. Hur lång är du? 168 cm. Ibland 167. Det är lite dagsform.

4. Vilken var den senaste film du sett? The Proposal i förrgår. Den var ok för att vara en romcom. Gillade att de var i Alaska (dock spelades den tydligen in i Maine).

5. Vem ringde du senast? Minns ej vem jag ringde men igår pratade jag länge med min syrra Mia i telefonen. Vi diskuterade Lost på en hemskt nördig nivå.

6. Hur löd ditt senaste sms och till vem? Tror det var ett svar till Mamma om att hennes nya mobil verkade cool.

7. Var är dagens planer? Förutom det vanliga: någon typ av träning!

8. Föredrar du att ringa eller skicka sms? Skicka sms. Eller jag lider inte av telefonfobi som jag gjorde som liten längre. Jag kan ringa också. Men jag föredrar att kommunicera i text – sms eller mail.

9. Är dina föräldrar gifta, sambos eller skilda? Gifta.

10. När såg du senast din mamma? I söndags nere på min gata innan de körde tillbaka till Skåne.

11. Vilken ögonfärg har du? Väldigt blåa.

12. När vaknade du idag? Vid halv fyra. Sedan vid fem. Sedan vid sju. Sedan nio.

13. Har du någon gång hittat en katt? Ja. Vi kallade den Jonas. Men det var någon annan som ägde den upptäckte vi sen.

14. Vilken är din favoritplats? Hemma och i vår by i Spanien.

15. Vilken plats föredrar du minst? Velar mellan överlevnadsläger med barkmiddag tillsammans med scouter eller på Drottninggatan i Stockholm en löningslördag vid tvåtiden.

16. Var tror du att du befinner dig om tio år? Geografiskt eller mentalt, undrar jag? Kanske i 4:e arrondissementet i Paris i en gigantisk takvåning med Niklas där jag sitter och skriver petitesser och dricker rödvin.

17. Vad skrämde dig som barn? Eld och pyromaner.

18. Vem fick dig att skratta senast? Niklas

19. Är du för ung för att äga vinylskivor? Nej, men de står kvar hemma hos Mamma och Pappa. Några Roxette och Kim Wilde.

20. Har du stationär eller bärbar dator? Stationär.

21. Sover du med eller utan kläder på dig? I en ful t-shirt som är oemotståndligt mjuk.

22. Hur många kuddar har du i sängen? Två.

23. Hur många landskap har du bott i? Två. Eller talar vi bara om Sverige här? Jag utgår från det.

24. Har du någon gång spytt på fyllan? Nej, det var nog dåliga skaldjur.

25. Föredrar du skor, strumpor eller barfota? Favoriten är flipflops. Bästa skon. Utom när man kör bil.

26. Är du social? Egentligen är jag nog ganska social men jag är minst lika gärna helt själv. Älskar att vara själv!

27. Vilken är din favoritglass? Egentligen gillar jag ju andra efterrätter mer än glass så när jag väljer glass tar jag ofta en som innehåller min favoritefterrätt och blir lite besviken. Typ Ben & Jerrys. Gillar förresten Lejonet och Björnens saffransglass asmycket, kom jag på!

28. Vad skulle du göra om du vann en miljon? Hela min livsplan hänger mycket på att jag ska vinna 150 miljoner. En miljon – då kan man ju nästan skita i det. Räcker knappt att betala tillbaka studieskulder och insats tills stor lägenhet. Småpotatis.

29. Tycker du om Kinamat? Ja, fast absolut inte kinamat från Kina. Bara västvärldens svar på kinamat. (har bott i korridor med kineser och deras mat äter man bara inte)

30. Tycker du om kaffe? Inte jättemycket. Tar en cappuccino ibland. Emellanåt en latte.

31. Vad dricker du till frukost? Te. Alltid.

32. Sover du på någon särskild sida? Höger.

33. Kan du spela poker? Jag kunde när jag var liten för då spelade alltid jag, min syrra och min pappa om tändstickor eller kastanjer. Nu kommer jag inte ihåg.

34. Tycker du om att mysa? Om det innebär att ligga halvdöd i soffan och glo på tv så absolut!

35. Är du en beroendemänniska? Jag vet ej riktigt vad det innebär. Men det är jag säkert.

36. Känner du någon med samma födelsedag som din? En kompis unge i Spanien som är typ tre.

37. Vill du ha barn? Då är vi tillbaka till den här problematiken: ja och nej.

38. Kan du några andra språk än svenska? Engelska. Franska om jag skärper mig lite (är lite ringrostig när det gäller snacket – resten kan jag), spanska – snackar hellre än bra men det brukar funka. Tyska kan jag ganska bra grammatiskt men är urkass på att prata. Katalanska använder jag när jag vill liva upp stämningen i vår spanska by (de gillar alla som säger något på katalanska nämligen). Obs! Kan ej katalanska förutom ett ganska stort gäng ord).

39. Har du någonsin åkt ambulans? Nej.

40. Föredrar du havet eller en pool? Havet. Fast jag tycker det är äckligt att bada i havet. Får bacillskräck. Men det får jag ju i pooler också om de inte är privata. Hellre bada i vänners baciller än okändas.

41. Vad spenderar du helst pengar på? Mat. Utan tvekan. Jag shoppar mest kläder för att jag behöver nya. Men jag älskar att komma över en spännande dyr konserv med något kul. Eller en ultrafin parmesanost exempelvis.

42. Äger du dyra smycken? Absolut inte! Är ingen smyckesmänniska och har aldrig förstått hur man kan lägga dyra pengar på sånt.

43. Har du någon gång testat narkotika? Om vi säger såhär: jag tycker att det är värdelöst med droger. Ingen uppför sig så sjukt efteblivet som någon som tar droger. Hatar’t.

44. Vad var det senaste du stoppade i munnen? En kopp te.

45. Vem är den roligaste människan du känner? Jag tänker spontant: jag själv! Fast det är lite självupptaget så jag säger mina syrror. Och Niklas (annars hade jag ju inte varit ihop med honom). Eller de flesta jag känner är hemskt roliga.

46. Välj ett ärr på din kropp? Ett på ovansidan av handen som jag fick när jag putsade McDonald’s-skylten på Knutpunkten i Helsingborg när jag praoade där.

47. Vad har du för ringsignal? En skitjobbig.

48. Har du kvar klädesplagg sen du var liten? Om jag har det finns dem hos Mamma och Pappa.

49. Flirtar du mycket? Nej, inte nu längre. Fast en tjej som ler mycket och pratar intresserat med en person av motsatt kön missförstås mycket ofta. Man kan vara trevlig utan att flirta ffs!

50. Vart togs din profilbild för din blogg? Min kompis Katti tog den. Tror det var på Debaser.

51. Kan du byta olja på bilen? Inte en chans.

52. Har du fått fortkörningsböter? Nej. Men jag har kört för fort.

53. Vilken var den senaste bok du läste? Blonde av Joyce Carol Oates. Skitbra.

54. Läser du dagstidningen? Jag prenumererar inte längre på någon dagstidning. Men jag läser dn.se och svd.se varje dag. Flera gånger.

55. Prenumererar du på någon veckotidning? Fick prenumeration på Allt om mat av Niklas föräldrar i julklapp vilket är superkul.

56. Dansar du i bilen? Sittdansar för hela slanten om det är en bra låt på radion. Nej, det gör jag nog inte.

57. Vilken radiostation lyssnade du på senast? Lyssnar sällan på radio. Om jag lyssnar är det P3.

58. Vad var det senaste du krafsade ner på ett papper? Herregud, jag skriver nästan inget på papper längre. Kanske en inhandlingslista?

59. När var du i kyrkan senast? Var i en kyrka i Rom men ej på gudstjänst. Minns inte senast jag var i kyrkan ”på riktigt”.

60. Vilka personer utmanar du? Jag utmanar ingen. Herregud, man får väl välja själv.

Jag har sedan första avsnittet varit hemskt förtjust i tv-serien Lost. Den tilltalar mig på nästan alla plan och framför allt kanske på det där Urban Exploration-sättet som jag alltid fascinerats av – att på en till synes öde plats hitta tecken på att civilisation en gång funnits för inte allt för många år sedan. Övergivna platser och lite övernaturligt på det och vi har en Malin-cocktail som heter duga.

I avsnitt tre av den senaste säsongen (säsong 5) görs en liten avstickare till femtiotalet på Lost-ön. Där får vi möta Eloise ”Ellie” Hawking som 17-åring. Hon är i serien en samlad gråhårig kvinna i sjuttioårsåldern med hemlig kunskap om ön. Men i det här avsnittet får vi alltså se henne som vapenromantiserande tonåring. Och så oerhört URSNYGG hon är! Precis så här skulle jag vilja se ut. Det är något med militärkläder, gevär och gullig blond frisyr som är så tilltalande.

Jag har aldrig varit mycket för finkläder och kliande strumpbyxor. Inte heller stilettklackar är min favorit. Men jag har alltid älskat grova kängor (Dr Marten’s i tonåren), svarta tajta jeans instoppade, tajt linne och exempelvis två hårknorvar högt uppe på huvudet. Och mycket mascara.

Med andra ord: fotona nedan är mitt drömutseende.

Det finns oändligt många saker jag tycker är skrämmande/fascinerande med Ryssland. Det är liksom det land i världen jag är mest rädd för. Jag vet inte riktigt varför men så fort jag ser en ryss med dålig smak och mycket pengar på semestern i Spanien så springer jag. Tänker liksom att de bär en kalshnikov i väskan och jobbar för maffian.

Det som har fascinerat mig mest de senaste dagarna är systemet som används på hippa nattklubbar i Moskva – nämligen Face Control. Det innebär att vakterna kollar in hela din uppenbarelse inklusive ansiktet innan de bestämmer sig om du får komma in eller gå hem. Om du har omoderna kläder, fel märke på handväskan eller oregelbundna drag så är det bara tack och hej.

I Sverige fungerar det ju i princip på samma sätt fast då förkläds företeelsen med ”det är fullt” eller ”bara gästlista”. Det är inte en lika explicit förnedring helt enkelt.

För hur peppad skulle man känna sig om man sätter på sina bästa kläder, förfestar på lite vodka med sina ryska vänner, hoppar i klackskorna och drar till det där nya stället i Moskva. Så tar en vakt tag i ens haka, inspekterar noga med rynkade ögonbryn och skakar sedan på huvudet och skickar bort en från dörren med ett ”njet”. Inte så man känner för att testa nästa ställe längre ner på gatan precis.

Fördelen är väl att om man väl kommer in så vimlar det av snyggingar. Om man nu gillar ryska snyggingar. Själv är jag ju som sagt rädd för dem.

I huset mittemot fotbollsplanen i den lilla byn med drygt 400 invånare växte jag upp. Mamma och Pappa planterade två björkar när vi flyttade dit. En för Malin och en för Anna. De var inte högre än en halvmeter då. En gång långt efter vi flyttat därifrån tog vi bilen och körde förbi vårt gamla hus. Då var mitt träd nedhugget. Jag bodde ju inte där längre. Det andra hade kronan högt upp i skyn.

En buss varannan timme i rusningtrafik. Busshållplatsen bestod av en pinne vid en åker. Ett fält som sträckte sig bort till grannbyn. Två kilometer. På hösten, vinter, vår blåste det. Och bussen var nästan alltid sen. Man frös men man måste bort. Bort från blågula flaggor slarvigt påsydda på bomberjackärmar. Bort från ”Jävla Collin-jävel”-skrik. Bort från ”ingen förstår mig och jag förstår inte dem”. Bort från de mest trångsynta, skvallriga, småaktiga människor jag kanske någonsin skulle komma att träffa.

Så man åkte 506:an. Den tog oss in till stan. In till dem som var som oss. Förutom att de slapp dölja namnet på var de bodde. Fyra gånger om dagen åkte man 506:an. Ibland sex. 18 minuters bussresa men en helt annat värld. Borta var allsång till Ultima Thule. Borta var tjejer som vände bomberjackans foder ut och in och trodde att de besatt danstalang på skolavslutningsshowen bara för att de tillsammans brukade tjuvröka i gångtunnen borta vid kiosken. Borta var jämnåriga med streck i alla ämnen som ändå kände sig manade att berätta hur man skulle leva sitt liv.

(”Get me away from here I’m dying”. För Belle & Sebastian sa det bäst på den tiden)

            ————————————————————————–

Inspiration kommer härifrån och från låten Färjemansleden med Vapnet (med Annika Norlin på sång) som ej finns på youtube – dock en helt okej cover som ni hittar här.

Färjemansleden (text)

Hundralevan heter bussen
För hundraleva timmar
Tar det in till stan
Och nu med David bredvid mig

Vi bär lite grejer tillsammans
Vi bär likadana kläder
Bär hat och lantlig skam
Vi döljer våran lukt

Höstljus
Kastar bussens skugga
Ner mjukt över vattnet
Ner mjukt över sjön
Och över Färjmansleden

Vi byter skog mot parker
Vi byter våra bänner
Till ingenting finns kvar
Av Valla och Kastal

Jag var ju på förhandsvisning av filmen The Proposal ikväll. En film som matchade exakt de förväntningar man hade (det kan ni tolka som ni vill så slipper jag stöta mig med någon). I dörren stod en person med gästlistan i handen och frågade lite lojt vad jag hette.

Jag: Collin*

Gästlisteperson: Heter du det i förnamn?

Jag: Nej.

Gästlisteperson: –

Jag: Malin heter jag.

Gästlisteperson: Här ser jag det. Och Collin* i efternamn.

Jag: Typ.

*obs! uttalas som ungefär som ”Wallin”

*uttalat på engelska som ”Collins” fast utan s

Sådär är det alltid. Jag uttalar mitt efternamn så som jag är uppväxt med hur det ska låta. Sedan ska alltid någon annan komma och ändra uttalet – liksom rätta mig. Herregud. Jag vet ju bäst själv vad jag heter.

Grej jag aldrig kommer att förstå eller uppskatta: frukt i mat. Det spelar ingen roll om det är något så omodernt som Flygande Jakob eller det mer trendiga nektarin i fetaostsallad. Allt är äckligt. Jag avskyr Hawaii-pizzor eller ännu värre: pizza med banan och curry. Plommonspäckat kött är också en ångestblandning. Så lätt det är nu för tiden att paja en helt vanlig sallad liksom: folk slänger i vattenmelonbitar, jordgubbar och jag vet inte vad. Låt frukt vara den efterrätt den faktiskt är. Och låt inte ett enda russin möta ett bestick jag ska äta med.

Ikväll ska jag på förhandsvisningen av The Proposal. Jag misstänker att den kommer att vara ungefär urdålig men emellanåt kan man behöva en dos verklighetsflykt. Just nu är jag lite knäckt för att den börjar så sent. Alltså hoppar jag efterfesten. Inte för att jag nödvändigtvis vill gå och lägga mig tidigt men jag gillar att komma hem tidigt. Ni vet, hinna sweep the internet, landa i soffan och skrota runt någon timme i lugn och ro innan det är sängdags. Det är sådana småsaker som påminner en om att man inte längre är 19.

Att blogga är för det mesta roligt. Annars skulle jag ju inte göra det. Men under den senaste tiden har jag försökt få den här bloggen lite mer enhetlig på så vis att jag försöker skriva om saker som intresserar mig och som ligger inom ett visst intresseområde. Jag försöker med andra ord sluta spreta något så otroligt. Problemet är att jag är nördigt intresserad av nästan allt (utom matte och naturkunskap – obs! förutom ligrar – korsningen mellan tiger och lejon). Sedan igår eftermiddag har jag skrivit och raderat inlägg som handlat om:

• pedagogik med avtramp i montessori och waldorf-lärorna med en anekdot som handlar om när jag och min syrra som barn skrev fan-fiction till Tummen-böckerna.

• hur sorg alltid manifesteras i klyschor. Om någon dör och anhöriga ska ge ett uttalande i tidningarna så säger man alltid ”hon var en god människa som gav så mycket”. Där menade jag att om jag råkar bli ihjälklubbad någonstans så vill jag att mina anhöriga säger något mindre förutsägbart. Typ: ”hon var rolig och schysst men förde ett jävla liv när hon hade pms. Men det är glömt nu.” Fast det var inte så roligt kom jag sedan på.

• de främlingsfientliga partiernas succéer i Europaparlamentet. Även där irriterar jag mig på klyschor som ”de tar våra jobb” och annat fullkomligt efterblivet som rasister gärna bygger upp sin patetiska retorik kring.

Men så tänkte jag att dessa blogginlägg inte hör hemma på den här bloggen. ”Jo, jag skriver lite om tv-serier, kriminalietet på Södermalm, pedagogik, middagsmat, Nordkoreansk diktatur, grammatik, döden och Europaparlamentet”. Snark. Jag skulle behöva en bloggcoach (obs! inte Blondinbella).