Just nu är jag sugen på att halvsitta i soffan hela kvällen och maratontitta på alla säsongerna av How I met your mother. Jag brukar ofta äta samtidigt som den serien visas på trean så det är i princip den enda tv:n jag ser då jag annars främst kollar på tv-serier på DVD eller liknande (med liknande menar jag exempelvis olagligt). Jag fungerar som så att antingen ser jag noll avsnitt eller så ser jag alla efter varandra. Jag fullkomligt avskyr att titta på ett avsnitt i taget. Det är för människor som står framför en efterrättsbuffé och tar en kaka och känner sig nöjda med det. Allt eller inget. Sådan är jag.

De rykande första bilderna på Dakota Fanning som den onda vampyren Jane i filmen New Moon under inspelning i Italien dök just upp (eller av datumet på bilden att döma har de ju en dryg vecka på nacken). Vad tycker vi? Inget urspännande direkt. Ungefär vad man hade väntat sig. (Om någon är intresserad av hur inspelningen på det stora torget där Edward Cullen ska gå ut och näcka/begå indirekt självmord ser ut så kan ni titta här).

Skådespelaren David Carradine dog ju på ett lite halvmystiskt sätt i Bankok i onsdags. Självmord sägs det. Andra spekulerar i någon saftig sexhistoria som gick fel. Carradine var mest känd för sin roll som Bill i filmerna Kill Bill, tv-serien Kung Fu som gick på sjuttiotalet och sitt drogmissbruk.

Min stående favorit i blogg- och twittersammanhang – Christian Lander, killen bakom bloggen Stuff White People Like – sammafattade den tragiska händelsen allra bäst: ”David Carradine died as he lived: weird and sort of Asian.”

Jag får aldrig nog av vitsiga och kvicktänkta människor.

Jag läste hos Hanna Fridén om en svårdefinierad ungdomsstil bland killar som hon ställde sig något frågande till. Den kännetecknas tydligen av ett kolossalt spretigt hår med minst en burk Dax-vax i, en uppenbar överanvändning av brun utan sol och vida jeans som vid ankeln hålls ihop av ett antal gummiband. Eftersom bloggläsare oftast är hjälpsamma framkom det snabbt i kommentarsfältet att denna ”stil” (eller brist på detsamma) går under namnet ”Partille-Johnnys”.

Eftersom jag vid det här laget hade blivit lite intrigued och kände igen något av detta i mitt bakhuvud googlade jag helt enkelt ”Partille-Johnny” och innan jag hade hunnit skriva mer än ”Partille” undrade google om det var ”Johnny” jag var intresserad av. Herregud, termen är tydligen så sökt så google är van. En av de första träffarna var härligt nog en av mina favoritbloggar – Bloggfrossa – som hade skrivit ett informativt inlägg om fenomenet.

Det var hos Bloggfrossa jag äntligen fick den sista pusselbiten: bröderna Gotti! Kommer ni ihåg den där vansinniga tv-serien som gick för några år sedan som handlade om den bortgångna maffiabossen John Gottis Versaceälskande vuxna dotter och hennes tre söner? Dessa söner var ju på något sätt Partille-Johnnys föregångare då de varje dag verkade ta ett dopp i brun utan sol, styla sina frisyrer i treskift och uppföra sig exakt som man tänker att förortskids som vinner på lotto skulle göra.

Med andra ord: Partille-Johnny-stilen är helt enkelt den manliga motsvarigheten till de där tjejerna i fjortonårsåldern med idominsalveläppar. Ni vet, de där tjejerna som när man går bakom dem på stan inte är helt säker på om det är en häxa, en excentrisk pensionär med långt hår eller bara en fjortis med tanke på den vita hårfärgen.

EDIT: Tydligen har Partille-Johnnys sitt ursprung från det som går under namnet Jersey Trash. Här har ni ett bildexempel på den typen av killar.

Överst: Bröderna Gotti med sin tjusiga mor. Underst: Ett exempel på svenska Partille-Johnnys.

Jag roade mig just genom att titta på två avsnitt av The Tudors. Då började fundera lite på hur lång/kort Jonathan Rhys-Meyers egentligen är. I vissa filmer ser han lång ut men i The Tudors verkar han emellanåt inte vara längre än 148 cm över havet. Vad jag förstår började han sin karriär som modell och så vitt jag vet brukar sällan 148 centimetersmodeller bli castade. Därför började jag googla hans längd och hittade några siffror som kändes intressanta att titta närmare på. Hans eventuella längd stod nämligen i inches och jag som är 1. urkass på matte och 2. urkass på andra längd- och rymdmått (tänk skålpund, sjömil och miles) började ju då googla fram en sajt som översätter inches till centimeter. Nöjd med min insats lade jag in den siffra jag fått fram. Då kom det fram att Jonathan Rhys-Meyers är hela 12,7 centimeter lång. Och nu funderar jag på var jag gjorde fel.

Jag känner mig en aning urlakad. Det blir lätt så efter superspäckad och hektisk släkthelg. Bara för att alla råkar vara i Stockholm samtidigt så är det ju ändå vissa logistiska problem som uppstår när jag sitter på Södermalm, en syrra sitter vid Telefonplan, en annan syrra i Västra Skogen, mina föräldrar på hotell på Östermalm och mina morföräldrar hos ytterligare släkting i Danderyd. Lägg då till ett par vänner till minsta lillasyster som är på besök från Skåne och ni har en härlig blandning människor som inte får plats i en bil utan så fort man ska göra något krävs en mobilkedjeringning av avancerat slag och parallellåkning med tunnelbana. Men till slut fick vi väl ihop det och trots att Mamma och Pappa körde över 17 mil bara inne i Stockholm på två dagar så har vi hunnit ha torsdagspizzafest, fredagsexamensbuffé för 14 personer, lördagslunch med tre generationer på Söder och slutligen lördagmiddag med föräldrar, tre barn (alltså vi – jag räknas till barn i min släkt. ”Barna” brukar Mormor säga. ”Flickorna” brukar Mamma säga när hon talar om oss) och en extra syster och en fin lillasystervän. Nu har Mamma och Pappa åkt och det är lika sorgligt som alltid.

Det här är bara en jul för några år sedan då hela släkten fick för sig att dansa ”Follow The Leader” (en modern klassiker av följa-john-dans som förekommer på alla spanska uteställen – se här för exempel). Här kör vi. Helt vanligt.

Jag kom att tänka på förra lördagen då jag och min kille gick runt på Campo dei Fioris charmiga marknad i Rom lite oengagerat. Då stod vi och tittade på någon ost eller speciell lök eller liknande och Niklas säger till mig (på svenska givetvis): ”den här verkar kosta åtta dollars” (det är hans sätt att kalla alla valutor förutom svenska kronan när vi talar med varandra. Kanske för att vara lite rolig. Speciellt med den självkontruerade pluraländelsen). Jag sa något i stil med: ”*fnizz, fnizz*” och började sedan spana in någon tryffelolja, alternativt torkad rosa pasta i rosettform. Då dyker en italienare upp (som uppenbarligen sålde det vi tittade på) som gubben i lådan framför oss och säger: ”Signor, it is Euro we use here” (tänk med italiensk accent). Vi bara: ”Okej, si si”. Sedan var det ingenting mer med det. Men ändå sitter jag just nu och fnissar åt det. *fnizz fnizz* alltså. Som att vi var två bortkomna amerikanska turister som italienarstackarn behövde utbilda.

Jag och min snart 89-åriga mormor har redan gått på skumpan.

Idag tar min lillasyster examen och hela släkten är samlad i stan. Under eftermiddagen och kvällen ska vi ha fest i form av buffé, skumpa och folk. Problemet är att det är ungefär lika varmt ute som en normal aprildag. Och bland det värsta jag vet är att bära sommarklänning tillsammans med vinterattribut så som strumpbyxor, varm kofta, ja ni fattar. Det är nästan lika fult som att ha på sig hudfärgade strumpbyxor i januari. En sommarklänning bärs ju som bäst när vädret i alla fall påminner om sommar. Men samtidigt så är det ju frowned upon att komma i vintrig klänning på sommarfest. Gud, jag skulle behöva Magdalena Ribbing och en ny garderob just nu!

Jag hörde just ett studentflak köra förbi med Beyoncés hemska låt Ladies (Put a ring on it) på högsta volym. Då började jag gapskratta eftersom jag kom att tänka på den där videon som Perez Hilton spelade in för några månader sedan när han dansar till typ hela den låten i sitt vardagsrum med sin hund som publik. Den är helt sjuk. Jag har säkert sett den trettio gånger men ändå blir jag på lika gott humör varje gång.