Eftersom nittiotalet är tillbaka och jag råkar älska rött (och dessutom har den läggning som brukar kännetecknas av att hellre synas än vara snygg) så har jag den senaste veckan börjat använda en kofta jag bar flitigt i sjuan och åttan. Den är fullkomligt hysterisk men färgmässigt ligger den fortfarande inom det jag gillar: mycket och starka färger. Därför tänkte jag bjuda på ett foto på mig som fjortis hemma på en söndagmiddag ungefär vintern -92 och ett från i fredags – i exakt samma kofta.

I fredags på Möllevångstorget i Malmö plågades vi av ett glatt band som spelade för en aktiv publik på fyra personer. Utan hejd. Idag hade turen kommit till Helsingborg. Samma band, samma repetoar. Jag lovar att jag hittar dem på Nytorget i Stockholm imorgon. De förföljer ju uppenbarligen mig.

Min kille ringde för ett litet tag sedan och sa att han kunde hämta mig på Bromma flygplats ikväll då han hade bilen. Det kändes precis så skönt som det gör för oss som annars brukar släpa väskan i kollektivtrafiken. Men nu läste jag följande på hans Twitter: ”Motorn överhettad mitt i stan. Bilkö och smal tunnel. Både poppis och kul..”. Och sedan: ”Undra om de pratar om mig på trafiknyheterna nu..” med en länk till den här bilden på bilen. Eller hur känns det som att jag får ta den där 152:an till Sundbyberg och byta till Pendeltåg sen?

Det finns nästan ingen typ av nöjesjournalistik (jo, det gör det men den här kvalar in på topp fem) som jag känner så mycket för som när en stor stjärna kommer till Sverige ett par dagar. Då är det ju alltid någon kvicktänkt reporter och någon fotograf som sätts på jobbet att kartlägga varenda rörelse som stjärnan gör under Stockholmsvistelsen. Som nu när Britney är här.

Jag fullkomligt älskar att få veta att Britney Spears barnflickor köpte tre kassar mat på Hemköp i Åhlénshuset. Eller när Beyoncé var här för några år sedan och åt middag på Portofino vid Zinkensdamm. Eller när Backstreet boys-Nick och Paris Hilton käkade på East.

Jag är helt enkelt barnsligt förtjust i alla reportage som behandlar ämnet ”kändisarna är som oss”. I stil med att Jennifer Garner och Ben Afflecks dotter Violet går på vanligt dagis. Eller att Britney Spears igår beställde hem massor av take away-mat från ”en känd hamburgerkedja”.

Om vi fortsätter på det här med att göra sig ett eget Harry Potter-namn så kan man ju ta olika name generators till hjälp. Oftast är de dock helt nyanslösa och trista. När jag provade här blev mitt namn Bridget The Bloodthirsty. Det låter ju mer som ett oerhört lågkreativt namn på en vampyr som blir dödad i de första nio minuterna av ett av de mer mediokra Buffy-avsnitten. Därför efterlyser jag bättre ideer. De måste uppfylla så många av följande kriterier som möjligt:

-Namnet ska ha någon form av betydelse

-Namnet ska vara roligt just för att det säger lite om personen som bär det

-Namnet får gärna ha aristokratiska och/eller medeltida drag

-Lite lek med franska har ingen mått dåligt av

Här är några av mina favoritnamn i Harry Potter-böckerna:

-Narcissa Malfoy

-Bathilda Bagshot

-Sirius Black

-Nymphadora Tonks

-Fleur Delacour

-Cedric Diggory

-Fifi LaFolle

-Lisette de Lapin

-Gilderoy Lockhart

-Luna Lovegood

-Kingsley Shacklebolt

Hjälp mig att hitta fler gemensamma nämnare eller sätt bara igång att ge roliga namnförslag!

Eftersom det råder lite Harry Potter-feber i mitt läger just nu (läser sista boken och peppar inför filmen samtidigt) så resonerar jag också i Harry Potter-termer. Till exempel så brukar min syrra Anna alltid ha en massa svarta rosetter på sig – i diademet, på skon, på toppen – ja, emellanåt allt samtidigt (men då skäms hon och skyller på att hon var trött på morgonen). Därför har jag gett henne Harry Potter-namnet Rosetta. Inte nog med att det passar – man hör direkt att det är en snäll karaktär vi pratar om (till skillnad från Bellatrix Lestrange och Narcissa Malfoy). Kanske döper jag henne till Talk-a-lot i efternamn: Rosetta Talk-a-lot. Nu ska jag bara komma på ett till mig själv.

Ondingen Bellatrix Lestrange

Nu börjar Skånesemestern sjunga på sista refrängen. För ett par timmar sedan tog min syrra tåget mot huvudstaden och själv är jag kvar nästan exakt ett dygn till innan det bär av norrut. Idag shoppade jag smågrejer på Väla (Helsingborgs stora köpcentrum). Det blev ett överdimensionerat diadem med tyllrosett och ett par svarta jeansleggings. Nu ska jag snart få grillade havskräftor med hemmagjort vitlöks- och persiljesmör. Sedan dillstuvad färskpotatis med gravlax. Sådana grejer gör att man inte vill åka tillbaka.

När vi kom hem från Malmö igår drog vi nästan direkt till Båstad. Där promenerade vi omkring med våra föräldrar, mötte släktingar (min pappa är uppväxt i Båstad om somrarna), kollade lite tennis (bestämde oss för att börja spela tennis med start i Spanien i sommar då vi ska hyra bana på tennisklubben…), beundrade c:a tusen Porschar och framför allt en Ferrari Dino från sextiotalet. Sedan skrattade vi lite åt nittonåringarna som betalat en förmögenhet för att få festa till vidrigt dålig musik på Pepe’s och stod där som apor i bur och pekdansade.

I fredags åkte jag och min syrra från Helsingborg till Malmö och Möllan för att få en kväll i nostalgin, musikens och vänskapens tecken. Först gick vi till Pildammarna och hade picknick medan vi kollade Frida Hyvönen med ett halvt öra. ’

Jag letade upp en kofta som jag alltid hade i typ sjuan. Den har jag haft på mig varje dag sedan jag kom till Skåne. Vet ej om jag är tidigt nittiotalshipp eller bara sjukt omodern.

Efter parken gick vi hem till Madeleine och lyssnade på musik och hängde ett tag. Därefter promenerade vi de två minuterna till Debaser (jag som tycker att jag bor nära i Stockholm – då är det ju två STATIONER bort). Debaser Malmö påminner mer om Slussen inredningsmässigt men med vissa drag av Medis. Uteserveringen var en liten dröm med lummiga träd, kulörta ungdomslampor hängande mellan desamma och en kille som stod och grillade korv för en tjuga hela natten.

Jag har just smakat det kanske godaste jag någonsin ätit – Salsa di Noci, eller på svenska: valnötssås. Det ser ut som brun pesto och görs på valnötter, olivolja och lite parmesanost. Inget konstigt men något så vansinnigt gott så jag inte förstår hur jag ska kunna ta igen 31 år utan denna produkt. Den smakar som det där barndomsgodiset nötcreme fast minus den söta kakaomassan eller vad det nu är.