Nu ska jag roa mig med att besöka en butik som säljer Dr. Martens. Det är nämligen min kille som ska köpa ett par då det verkar som han fått lite festival-outfit-ångest (jag trodde bara det var tjejer som drömde om att se ut som Kate Moss på Glastonbury 2005 som resonerade i sådana termer. Eller så har det helt enkelt med en allmän ovilja att tillbringa en vecka i Hultsfredslera i vita skor som han annars använder). I vilket fall som helst ska jag nu på allvar vrida och vända på våra skovänner med stålhätta för första gången på femton år. Jag vet att jag kommer att bli fullständigt nostalgisk och vilja ha ett par jag med. Svarta. Helst sjukt höga. Typ 50-håls. (När jag var yngre hade jag ett par mörkröda med silvriga snören och ett par knallgröna med lila snören).

Ett av mina absurda små specialintressen är ju kungligheter. Normalt sett är jag dock inte överförtjust i att titta på bilder på kungligheternas galautstyrslar då de har en tendens att vara tämligen menlösa, puderrosa, medaljöversållade, tillrättalagda historier. Det finns dock ett undantag – Charlotte Casiraghi, Prinsessan Caroline av Monacos dotter. Charlotte Casiraghi råkar vara ungefär så snygg så att man dör. Om jag hade varit kille så hade jag genast köpt en enkel flygbiljett till Nice, kastat mig in i en taxi med destination Monte Carlo och helt enkelt stalkat Charlotte Casiraghi så intensivt så hon till slut hade gett upp och gift sig med mig. Lite så.

Igår hängde jag med min syrra Mia. Vi drack bubbel, åt ohälsosamma mängder indisk mat och lyssnade på nittiotalsmusik (det vill säga allt mellan Popsicle, Britney Spears, Michael Jackson och Divinyls (med tillhörande Buffy-referens)). Sedan gick vill till Skånegatan, trillade in på Snotty och dansade i ett hörn till Delivery med Babyshambles och diskuterade hur viktigt det är med humor (en föga originell tanke). Därefter traskade vi upp till Nada och träffade Isa, David, Matt och liten annat folk och dansade vidare till Pulp och Aha. Sedan blev det efterfest på Bjurholmsplan där det bland annat bjöds på gurkmackor och jag kom inte hem förrän det var mer än dagsljus. Men trevligt var det. Och av hänsyn till medmänniskor lovar jag att inte lägga ut några bilder från nämnda efterfest.

Jag ägnar mig åt Julio Iglesias-vinkeln på Snotty

Min kompis Katti ringde precis och undrade om jag kunde vara med i en musikvideo nästa söndag. Då råkar jag befinna mig i Skåneland så det gick inte. Då slapp jag också i panik försöka gömma min bakdel bakom bord, jobba på min Julio Iglesias-vinkel (han visar ju bara en sida av sitt ansikte på bilder) och öva in onaturlig avslappnad pose. Jag är tyvärr inte som de där amerikanska tjejerna som skulle sälja sin mormor för att få visa sina skinkor i 50 cents senaste video. Och det kanske är tur. Inte för att det här var en hiphop-video. Mer alternativa artister gillar nog inte att ackompanjera sin musik med två ”hoes” under varsin arm, liksom.

Under de senaste åren har jag fått något av en deckaröverdos. Det släpps så många oerhört banala och rent ut sagt kassa böcker inom denna genre så hälften vore nog. Jag vet inte hur många gånger jag har pinat mig igenom böcker som är uppbyggda efter första lektionens tips på kriminalskrivarkursen och tänkt ”aldrig igen”. Men så sitter man där och det är sommar och av någon anledning blir man mer mordsugen just när solen gassar och så fastnar man i det där deckarträsket ännu en gång.

Nu har jag dock råkat trilla över Dennis Lehane och mitt deckarproblem är löst. För nog har jag hört talas om Dennis Lehane. Jag har till och med sett filmen Gone, Baby, Gone. Men jag har inte förrän för 14 dagar sedan läst en enda bok av denne författare. Nu har jag läst tre. Och jag älskar dem alla.

Här har vi en författare med lätt penna, morbida detaljer, härlig nittiotalshumor, detaljrika petitesser och filmiska miljöbeskrivningar. Alltså: en deckarförfattare som verkligen kan skriva! Och så utspelar det sig i Boston – långt borta från Ally McBeals Starbucksmuggar och så fort jag lägger ner boken börjar jag springa runt med gatuvy-funktionen på Google Maps för att se hur områdena som beskrivs ser ut.

Om ni ska läsa en enda deckare i sommar, lova mig att det blir Dennis Lehane. Och börja med de fem böckerna om detektivparet (med bra musiksmak) Kenzie-Gennaro. I denna ordningen ska ni beställa böckerna (39 kronor styck på adlibris.se och med möjlighet till gratisfrakt om du har tålamod att vänta på böckerna ett par dagar extra):

• En drink före kriget
• Mörker, ta min hand
• Ingenting är heligt
• Gone, baby, gone
• Svart nåd

Nu trillade jag just innanför dörren i lägenheten i Stockholm. Knappt 26 timmar på landet men det känns som en hel semester. Har hunnit med två grillkvällar, snart två böcker (jag läser för snabbt för min egen plånboks bästa – hann till och med beställa två nya böcker på adlibris.se under eftermiddagen), roddtur med Niklas på sjön, massor av simmande (tänkte att det kunde ersätta den överhoppade joggingturen) och slöande i solstol i bikini.

I den här sjön badade vi och den röda båten rodde vi i. Hunden försökte vi locka till badning utan framgång.  (Foto: Niklas Jakobsen)

Vi drog till landet i eftermiddags. Vi stannar bara en natt men det är det värt. Vattnet i sjön är 27 grader varmt (inte för att jag har badat ännu, badkruka som jag är men jag har hejat på dem som gjort det), vi har grillat, ätit nyplockade kantareller och druckit iskallt vitt. Ville bara säga det.

Så här i sommartider blir ju konsekvensen att svensken ska ägna sig åt pick-nick eller grilla vareviga kväll. Originell som man själv är gör man ju exakt samma sak. Att laga mustiga grytor i vårt 45-gradiga kök känns lika avlägset som att jag gifter mig med en medlem i ryska maffian.

Igår när pick-nick-mat skulle inhandlas gapade rostbiffshyllan hånfullt tom och runt grillad kyckling-hyllan utbröt ett mindre tumult när jag hann snärja den allra sista halva kycklingen. Arga ord haglade i min nacke när jag joggade iväg mot mejerihyllan för att ta skydd (och skydda min kycklinghalva från solstingsskadade medmänniskor).

Under lunchen letade jag på två olika mataffärer efter färska hamburgare att grilla ikväll. Jag var väl den sista i Storstockholm som kom på den idén då det inte gick att finna någonstans. Fick till slut nöja mig med fyra frysta (men härligt nog – lyxiga) hamburgare. Så mitt tips: handla när affärerna öppnar på morgonen eller välj något mindre förutsägbart till middag.

Tillbringade ytterligare en sommarkväll på Debasers uteservering. Denna gång med båda mina systrar och min kusin. Trångt, varmt, fullsatt men trevligt värre. Började kvällen med småplock (det vill säga: grillad kyckling, rostbiff, potatissallad, minimozzarella, inlagda kronärtskockor, soltorkade tomater, oliver och vanliga körsbärstomater) tillsammans med Anna nere på min gård. Nu ska jag tvätta mina svarta sotarfötter efter flipflop på dammig uteservering.

På tal om Michael Jackson (för det är ju inte så mycket annat det talas om nuförtiden) så trillade jag över ett intressant foto. Någon härlig Photoshop-fantast har lagom till Michael Jacksons 50-årsdag suttit och knåpat fram hur denne man skulle sett ut nu (obs! innan döden givetvis) om han inte hade gjort några plastikoperationer. Lite annorlunda och mycket bättre. Vanlig person – ond helvetesclown = 1-0