Idag tänkte jag tipsa om min urcoola kompis Madeleine som är musikredaktör och bloggare på den nya sajten Radar Magazine. Den tycker jag att alla som är det minsta intresserade av musik, mode och kultur ska ta sig en titt på. Kolla in här.

Madeleine i sitt rätta element

Foto: Radar Magazine

Sedan ett par veckor tillbaka har jag känt hur mitt vampyrintresse börjat stagnera. Lite som blod som koagulerar. Denna insikt skrämde mig givetvis något enormt. Ungefär som de där 21-åringarna som spelat tennis hela sitt liv och helt plötsligt inser att de inte är sugna på att fortsätta. De blev liksom aldrig så bra så de kunde satsa på en karriär och amatörtennis börjar kännas enformigt. Lite så är det för mig. Jag blir ju ändå ingen vampyr. Det spelar liksom ingen roll hur många gånger jag ser Once more with feeling-avsnittet av Buffy, läser dåliga vampyrböcker om Sookie Stackhouse eller bildgooglar Edward Cullen. I stay human.

Men sedan såg jag några paparazzibilder på Sarah Michelle Gellar och tog upp min nerblodade tennisboll och gav mig på ytterligare en serve. Och så går vi en vampyrrunda till.

Bild: justjared.buzznet.com

Något jag har svårt för är människor som engagerar sig i en fråga och sedan liksom går in i det nya tänket så hårt så de antar formen av en sektmedlem. Ni vet folk som delar in allt i svartvitt, inte kan se några nyanser och absolut inte tål att deras fråga kritiseras.

Exempel på detta är folk som går in för LCHF-kosten som om de är Jesu lärljungar på korståg. Herregud, det är liksom mat vi pratar om. Ät vad ni vill men tjafsa inte om specialmat på middagsbjudningar eller försök pracka på er specialkost på andra likt Jehovas vittnen i dörrposten. Folk har ju överlevt i rätt många tusen år utan att äta ostskivor med smör på, liksom.

Emellanåt ser man samma urskiljningslösa hängivenhet hos nyväckta miljöförkämpar. Ut med köttet och in med mungbönorna. Ingen tänker på sydamerikanska köttbönder och deras anställda som i förlängningen förlorar inkomst och står utblottade på Pampas. Vem vet, om hela västvärlden slutar äta kött eller drar ner på konsumtionen ordentligt kanske det blir massarbetslöshet och i länder som vacklar på gränsen mellan U- och I-land kan en sådan sak leda till uppror och värsta fall köttrevolution.

Eller hysterin kring återvinning. Jag såg en lastbil som tömde varenda glas och kartongbit i en enda röra i utrymmet bak i bilen. Betyder det att färgat och ofärgat glas bara är en grej för att få oss att känna oss lite bättre under tiden vi står där med våra kassar och ”återvinner”? Jag återvinner glas. Men mjölkpaket åker rakt i soporna. Och jag orkar inte få en uppläxning av folk för det.

Missförstå mig inte – engagemang är självklart bra. Men även de mest engagerade måste emellanåt försöka se världen som lite grådaskig. Allt är inte rätt eller fel. Ibland är det både och. Eller varken eller.

Kolla vad vi fick av min killes föräldrar. De kom hem från landet idag med gigantiska mängder kantareller och vi fick en enorm hög om vi rensade dem själva. Och det har vi nu gjort. Nu ska de bara förvällas och sedan ser jag fram emot kantarelltoasts hela hösten. (Och jag slipper göra en svampplockning à la Stockholm vilket innebär att åka till Hötorget och köpa på sig kantareller vid stängning då man får dem för halva priset).

Igår kväll var vi på Le Bar Rouge i Gamla stan eftersom ett par kompisar till mig spelade skivor. Baren i två våningar ligger i anslutning till restaurangen Le Rouge och är inredd som en tjusig fransk restaurang från sjuttiotalet ungefär. Jag älskar lampskärmarnas fransar, den ickesubtila heltäckningsmattan och alla små detaljer. Ett utmärkt ställe att lyssna på världens bästa musik och sjunga allsång till Shorelines med Broder Daniel.

Foton: Erik N Johansen

Under ett par månader har jag velat fram och tillbaka huruvida jag ska färga håret brunt eller blondera det igen. Under tiden har jag i bästa fall sett ut som en polsk glädjeflicka från åttiotalet. Igår fick jag nog och köpte mig ett paket blondering. Tänkte att blondiner kanske har roligare än brunetter. Så här blev resultatet:

Det ser lite grön/orange ut när jag tittar på de här bilderna. Hoppas att det är blixtens fel.

Ett enkelt tecken på att det är dags att lägga sig är när man rappar fransk rapmusik från nittiotalet och fortfarande sätter varenda rad.

Innan vi stänger butiken för dagen ska ni få en playlist för er som har Spotify. Den här playlisten heter ”Malin skriker ”ihhh” på dansgolvs-låtar”. Genom namnet kanske ni förstår själva principen. Det är alltså låtar som jag dör en smula av när de helt plötsligt börjar spelas ute. Ni vet när man långsamt lyfter huvudet från samtalet man står i, lyssnar en extra gång: ”är det verkligen den här låten?”, viskar man och sen skriker man: ”ihhhhh!” och springer ut på dansgolvet utan att tänka på morgondagen.

HÄR är playlisten.

Min syrra är på Popaganda. När det slutar ska vi vidare på galej i stan. Problemet är att hon tror att hon har glömt sin plattång på i sin lägenhet som ligger lite för långt bort för att man bara ska svänga förbi och titta efter. Nu har jag googlat på ”glömd plattång brand” i olika former och läser i alla fall inget om någon som brände ner sitt hus på det sättet.

Är det någon som vet hur stor sannolikheten för brand är i en sådan här situation? (Plattången ligger inte mot något mer brännbart än ett golv).