Herregud, jag är inte direkt inne i ett bloggflow här. Det beror nog mest på att jag har varit sjuk i en dryg vecka och sedan jobbat ganska mycket och efter jobbet har det varit fullt av härliga aktiviteter.

Bättring utlovas.

Nu ska jag packa för i morgon bitti kör vi mot Askersund för en bröllopshelg (var givetvis tvungen att kolla var Askersund låg på Google Maps). Turligt nog är det inte jag som ska gifta mig då jag har fått en finne på hakan och har ett par skor som inte ens skulle kallas hippa av en 68-åring.

Roadtrip och festligheter väntar.

Det bästa med Ica i Sickla: deras blåbärsmuffins som paketeras i små brödformar så formen blir som en minilimpa. Dessutom är det smuldeg ovanpå. På Ica går den under det innovativa namnet ”lyxmuffin”.

Dagens shopping bestod bland annat av kokboken ”Jamies Amerika”. Jag har nämligen blivit fullständigt besatt av att hitta det ultimata chilireceptet. Ett recept där köttet blir riktigt trådigt och ska koka i minst ett halvt dygn och dit inga bönor har tillträde. Dessutom älskar jag Jamie och har gjort det i typ elva år eller nåt. Vi hyser samma kärlek till ost, chili och det italienska köket. Och så läspar han. Med andra ord: ett bra köp.

Glöm inte att titta på Kanal 5 i kväll klockan 19.55 då Jamie Oliver besöker Stockholm.

God middag i min ensamhet. Linguini, olivolja, vitt vin, chili, vitlök, pilgrimsmussla, grön mussla, scampi och lite annat smått och gott. Ska man ändå vara hemma helt själv och vara sjuk kan man lika gärna äta gott. 

Bästa platsen på sommaren är: I en solstol, på Delicies-stranden, i vår spanska by, den sista veckan i juli och de två första i augusti.

Om jag vore en sommarplåga vore jag: Kanske den här (eller tio andra spanska gamla godingar):

Jag lämnar inte hemmet om sommaren utan: Solglasögon, dricka och bok.

Om jag vore en glass vore jag: Jag äter inte så mycket glass så jag har svårt att matcha en glass med personlighet. Antagligen Ben & Jerry för jag är för tjock typ.

Steka eller inte steka? Är solbesatt. Min dröm: sola 12 timmar om dagen i tre månader. På vintern vill jag vara blek, svartklädd och mystisk. På sommaren vill jag se ut som en beach bum direkt från någon strand i typ Australien.

Sommarens mest överskattade är: Sova utomhus. En gång campade jag på Hultsfredsfestivalen. Det var 1996 och jag har fortfarande inte bearbetat klart det traumat. Bara för att solen skiner så innebär det ju inte att vi måste resa tillbaka tusen år i tiden och sova på nån djurfäll. Sängen har uppfunnits herregud.

Svensk sommar är: att erhålla ångest-OCD i form av att 25 gånger i timmen surfa in på smhi.se och med hjärtat i halsgropen se om den kommande veckans väder har förändrats.

Flipflops är: Den bästa skon som finns. Tyvärr gick mina svarta sönder under midsommar och nu har jag bara sett fula neonspräckliga på H&M och jag orkar/hinner inte gå till någon butik som säljer Havaianas (eh, ligger en tre minuters gångväg hemifrån, men ändå).

På sommaren läser jag: Absolut hela tiden. Just nu läser jag Illusionisten av John Fowles. Innan det Middlesex, Tre sekunder, Den hemliga historien och typ tusen andra.

Det värsta sommarragget jag haft har… Alltså, alla som förblir just sommarragg är väl det av en anledning? Hade de varit några att behålla hade man ju gjort det och då är det inte längre ett sommarragg. Men nittiotalets brevskrivarragg (som skickade kassettband och foton på sig själv och sin familj) när november började lacka mot jul var ju lite jobbigt när man inte var intresserad. Men ihärdigt ändå.

Bästa sommarplagget är: Bikinin givetvis. Annars alla beach bum-klänningar och kjolar med flipflops, solblekt hår i slarvig tofs och så vidare.

När höstångesten börjar komma brukar jag: Vilja dö. Nädå. (Jodå). Tänka att i vinter, då kommer det att bli den vintern då jag åker till varmt land i tre månader och jobbar därifrån på något slags sätt.

Tack Cissi för tipset!

Okej. Jag läste just skräckknäcket om råttan. Vad som hände ”Fredrik, 32” i natt är min absolut värsta mardröm. I tio års tid har jag obsessat över tanken att få in en råtta i lägenheten. Det är ju inte som en äcklig spindel som man i alla fall kan slå ihjäl med en tidning. En stadsråtta kräver det ju lika stor ansträngning att döda som en katt. Blodbad, knivar, luftpistol, slägga?

Det enda som går runt i mitt huvud just nu är: 32-åring, råtta ”stor som en katt”, femte våningen, Södermalm, blodbad, ”fortfarande på fri fot”. Det hade kunnat vara jag! Nu bor vi på tredje våningen men det innebär ju bara att det är större risk att det kryper upp en råtta ur toaletten.

Grej jag har gjort nu: sprungit in i badrummet och stängt igen locket.

Grej jag gör just nu: sitter med fötterna uppe i soffan och hyperventilerar.

Har ni märkt att den tropiska värmen är borta? Den där ÖDESMÄTTADE stämningen som liksom låg över stan i flera veckor. Herregud, det var så varmt så jag nästan fick lust att skriva en deckare. Är det inte alltid så i deckare att det antingen är dallrande het innerstadsmiljö eller årets mest iskalla snöstorm på landsbygden?

Tropisk juli inne i Stockholm. Avfolkat, alla är ju bortresta på semester. McDonald’s-skräp som lojt fladdrar i den hårfönsvarma vinden. De kvarvarande människorna har saktat ner, går långsamt och är klädda i strandkläder. Dallrande varm asfalt. Lukten som alltid uppstår när värme möter stad: torr avloppslukt, svett blandat med oidentifierbar citron, grill på långt avstånd och så den där heta asfalten givetvis.

Bara ett bestialistiskt mord saknas. Gärna en kropp i flera delar varav exempelvis en arm återfinns vid någon badbrygga på Reimersholme. Sedan en polis. Lätt alkoholiserad, frånskild, hård men rättvis, arbetsnarkoman och med en speciell böjelse för en viss småkaka eller maträtt. Ensam naturligtvis.

Ni ser – synopsis är redan färdigt. Snart kommer deckaren i en butik nära dig.

I går stod jag och min syrra Mia i kön på Hemköp. Framför oss stod en man i 40-årsåldern. Mia och jag pratade på om ingenting och plötsligt blev i avbrutna.

Mannen: Ursäkta, men vad är det för dialekt ni pratar?

Jag: Skånska heter den.

Mannen: Jaha! Är det ”riktig” skånska alltså?

Jag: Det tror jag.

Mannen: Ja, den lät så konstig bara.

Jag: Ok.

Mannen: Kommer ni från Ystad?

Jag: Nej, från Helsingborg.

Mannen: Jaså, Helsingborg…

Jag: Ja.

Mannen: Men tycker ni inte att stockholmska låter konstigt nu när ni är här?

Jag: Well, jag har bott här i 12 år så näe, inte särskilt. (tänker: eh, annars kan man ju ha hört stockholmska på tv eller eventuellt radio och annan etermedia förut)

Mannen: Oj! Jaha! Jag trodde ju att ni var turister!

Jag: Nej.

Mannnen: Okej.

Jag: Okej.

Skoja att karln hade en turistagenda. Han bara: ”Nu ska jag få turisterna att tro att här i Stockholm står man och småpratar i kön på mataffären. Då verkar stockholmarna avslappnade, härliga och eventuellt kontinentala”. Man bara: ”Eh, nej. Första gången it ever happened på tolv år förutom en heroinist på Klippet vid Fridhemsplan innan de byggde bort knarkplattan någon gång på nittiotalet. I Skåne däremot – åk dit om du vill snacka – that’s where it happens”.

En gång för länge sedan i mitten av nittiotalet spelade Suede på Olympen i Lund. Jag var där och hade kvällen till ära tillverkat en egen Suede-tröja av en vintage-t-shirt, klister och silvriga paljetter (dagen därpå slog det mig att den aldrig skulle gå att tvätta så det var lite av ett engångsplagg). Annars svart från topp till tå och någon Broder Daniel-stjärna påklistrad strax under ögat – så som man jobbade på den tiden liksom.

I alla fall. Förbandet var Strangelove – ett obskyrt indieband signat av Blur-skivbolaget Food Records. Vi hånade sångaren lite i tysthet på grund av hans Brett Anderson-komplex men av någon anledning kunde jag aldrig sluta tänka på låten ”Time For the Rest of Your Life” som var deras ”hit”.

Eftersom detta var i internets vagga fanns det inga möjligheter att få tag i Strangeloves album på sådana vägar och i Helsingborg var det ingen som var sugen på att köpa in ett osäljbart album. Flera månader senare var jag på sportlovsresa i Stockholm och bläddrade bland skivor i indie-importavdelningen på Mega store på Sergels torg. Där hittade jag skivan för en tvåhundring. Tänk att detta var femton år sedan och förstå hur dyr den var. Men jag köpte den bara för att kunna lyssna på just ”hiten”.

Och i dag kom jag att tänka på den igen. Och låten är fortfarande helt okej. Eller döm själva.

Systrarna Collin på väg till Suedekonsert 1995. Den egentillverkade Suede-tröjan skymtar.

I dagens samhälle skärmdumpar Fina Morgontidningen Facebook och skriver en artikel. Vad väntar i morgon? En kvällstidningsbilaga (24 nummer/år exempelvis) med ”Före detta dokusåpadeltagares samlade Twitterflöden – med analys signerad profilerad feature-kolumnist”?