Ursäkta min usla uppdatering. Jag har varit i Karlstad på Idol-cirkusen sedan i torsdags förmiddag och i går blev det knarkskandal så man kan säga att jag jobbade ”mycket”. Sov drygt tre timmar i natt och nu är jag hemma och ledig. Måste bara vakna från det döda och sedan ska jag ägna bloggy lite omtanke.
’
Jag kan inte nog beklaga mina matvanor när jag jobbar. Tyvärr inföll den här rubriken en sådan dag. En typisk jobbdag ser alltså ut så här matmässigt:
10.15 – Vaknar efter att ha snoozat i en timme. Äter en äcklig macka med herrgårdsost. Dricker två liter Indian spice-te i stor kopp.
12.00 – Dricker ett litet glas Coca cola light.
12.50 – Väntar på tunnelbanan och äter en Allevo-bar, exakt denna. Anledningen är att jag inte är sugen på något innan jag börjar jobba men måste äta något eftersom jag ska jobba hela eftermiddagen.
13-17 – äter ett paket minimorötter medan jag jobbar.
18.45 – Äter äcklig köttfärssås och spagetti från Ica Globen som jag värmer i mikro på jobbet.
Eventuellt kommer jag att kolla igenom kylskåpet när jag kommer hem vid 23 och se om jag hittar något gott. Det gör jag nästan aldrig.
Gud, måste börja ”sätta guldkant” på vardagen alltså. Det här är ju hemskt.
(Haha, vad jag INTE är nio till fem eller Elsa Billgren på morgonen).
Den populärkultur som jag konsumerat mest i november är följande:
Bok
”Släktet” av Guillermo del Toro och Chuck Hogan – en filmiskt skriven bok om vampyrer som invaderar New York via ett flygplan från Berlin. Spännande, lättläst, innan man somnar-litteratur.
”Sorgesång” av Siri Hustvedt – en trevlig bok i vanlig Hustvedt-stil (Brooklyn, psykoterapi, intellektuella, konstnärer, något ”konstigt”)
Musik
Endast Daniel Adams-Ray om och om och om igen. Blir helt galen av ”Svart, vitt och allt däremellan”. Så fort jag inte har skivan i gång får jag abstinens. När jag har lyssnat sönder en låt hittar jag genast en ny favorit och så vidare.
TV
”Sister Wives” – som ”Svenska Hollywoodfruar” fast med en fundamentalistisk mormonfamilj där mannen har tre fruar, 13 barn och uppvaktar en blivande fjärde fru. Som min älsklings-tv-serie ”Big Love” fast på riktigt. Älskar tredje frun Christine så himla mycket! Här kan man se hela säsong 1.
”The Event” – behöver nog ingen närmare presentation. Ganska spännande, älskar aliens men träiga och lite trista karaktärer.
”Gossip Girl” – en stående favorit. Jag älskar att titta på serier där alla är snygga, färgerna är klara och ploten barnslig.
”Så mycket bättre” – TV4:s lördagsunderhållning. Småputtrigt och trevligt program.
”Bonde söker fru” – hade aldrig sett den här långköraren förut men är helt fast i programmet nu. De pinsamma tystnaderna, det sociala handikappet, folk som dansar mitt på blanka dagen utan taktkänsla, ja allt är härligt.
Film
”The Joneses” – en ganska bra film om konsumtion. Demi More ser yngre ut än vad hon gjorde 1987.
”The Social Network” – Facebook-filmen. Rapp dialog, rockstjärnefilm om nördar.
————————————————————————————————–
Kommentera gärna dina bästa popkulturpärlor just nu (eller skriv ett blogginlägg och länka). Älskar att få tips!
Mina föräldrar är gifta och bor i Helsingborg. Min mamma jobbar på akuten och räddar liv. Ibland kan någon ha halsfluss också fast då borde de gå till vårdcentralen egentligen. Hon bakar väldigt mycket och är skicklig på konstnärligt dekorerade tårtor och cupcakes. Hon går klädd i lila från topp till tå och är väldigt fantastisk.
Min pappa är före detta officer (som kunde hoppa genom en ring av eld på en motorcykel) som de senaste typ 30 åren har jobbat med att sälja och köpa saker. Han kan till exempel köpa en massa grönsaker från Grekland och sälja de till Italien och så vidare. Han reser väldigt mycket och mamma brukar ta ledigt ibland och följa med och shoppa när han måste träffa kunder på någon mässa eller liknande. Han är ovanligt uppfinningsrik och kan lösa exakt alla problem, typ packa 4202837294 stycken resväskor i en Volvo, laga glasögon, bygga en väska av ihopfällbara stolar och 20 champagneglas och tejpa saker på ett intelligent sätt.
Mina föräldrar är sådana som alltid har skjutsat en och ställt upp. När jag ville gå på höstadiediscon i Båstad körde pappa mig dit (typ 5 mil) och hämtade mig sen. När jag flyttade till Frankrike tog de en omväg dit med mig och alla grejer.
Tom Cruise hängde på väggplanscher i mitt mellanstadierum så jag gillade mest mörkhåriga 11-åriga killar som om man kisade skulle kunna påminna om Hollywoodstjärnan.
Jag minns helt enkelt inte min första kärlek. Jag var kär i någon ny varje vecka hela skoltiden och var ”ihop” med halva skolan.
Jag gillade en kille som hette David och var snyggast på skolan när jag gick i femman. Han gick i sexan. En gång på ett minidisco bjöd jag upp honom till Alannah Myles ”Black velvet”. Det krävdes två veckors förberedelser att gå de där stegen bort till hans gäng. När jag hade frågat drog han handen genom den stenhårt sprayade stubben och sa: ”tut, tut, tut”, så som man gör när man härmar en upptagetton i telefonen och tillade: ”Jag är upptagen”. Sedan vände han sig mot sina kompisar igen och jag fick ensam, med blossande kinder, gå över dansgolvet bort till min bästis.
Fast någon månad senare ringde han mig hem (ja, detta var ju innan mobiltelefonen) och frågade om han och hans polare fick följa med oss på ett minidisco i grannbyn på andra sidan kommungränsen där jag och min syrra hade kompisar. Väl där dansade han alla tryckare med mig så det slutade väl ”lyckligt”.
Min första ”hålla handen i korridoren”-kille hette Martin och det var i åttan. Han var världens roligaste och sötaste och vi var ihop i tio dagar. Det var en av de bättre relationerna jag har haft. På studentbalen, fyra år senare, sprang jag in i honom och berusad av sliskiga drinkar sa han att han fortfarande ångrade att han hade gjort slut med mig i åttan. Fint ändå.
Jag ber om ursäkt för uppsatsen nedan. Om man är ute efter en kort och kärnfull presentation följer den här:
Jag bor i Stockholm, är nöjesreporter, ser mig som ganska sorglös (testar den typen av livsinställning efter många år av ”livet är svårt” och gillar det), gillar god mat, storstadsresor, böcker, tv, musik och tjusiga barer. Jag är lite för prestationsdriven för mitt eget bästa men har ändå en bra balans. Jag pratar mycket och skrattar ofta.
Här kommer den långa versionen:
Jag föddes i Helsingborg. Efter ett par år, lagom till min första lillasyster föddes, flyttade vi ut till landet. 1,5 mil från Helsingborg – en annan värld. Som barn cyklade vi runt i byn, red på hästar mest hela tiden och gick på minidiscon. När jag skulle fylla åtta fick jag en till lillasyster som jag och min andra syster hade längtat ihjäl oss efter.
Jag lärde mig läsa som fyraåring på egen hand och hade aldrig svenska med mina klasskamrater under lågstadiet. Jag satt ensam i ett materialrum och jobbade med läs- och skrivböckerna. Jag tror jag gick i tvåan när jag avslutade sexans bok.
Jag var den som plockade huvudrollen skolpjäserna och sjöng solo på varenda avslutning och frontade som Kim Wilde och Lili & Susie på cabarén. Jag var poppis, hade permanentat hår, snötvättade jeans med neonfärgad snusnäsduk knuten runt vaden.
Det var värre att komma från en by med knappt 500 invånare när man blev tonåring. Jag gick i högstadiet i ett villasamhälle mellan min by och Helsingborg. Där fanns ungefär noll personer som var som jag och jag fördrev tiden med att lyssna på The Cure och Suede och drömma om att lära känna andra människor. Det här var innan internet så de där tre åren kändes som en isolerad bubbla där jag fantiserade om potentiella själsfränder. Jag hatade varje minut.
I gymnasiet gick jag en specialutformad samhällsgren som hette europalinjen. Vi läste sjukt mycket språk, hade en del av undervisningen på engelska och reste till olika länder och bodde hos familjer.
På fritiden umgicks jag med hela Helsingborgs indieklick. Och på 90-talet var vi många. Det fanns inte en helg utan gigantiska replokalsfester med hundra gäster, utekvällar på britpophaket Bygget eller eftermiddagslånga fikor.
Gymnasiet var som en dröm. En fantastisk feel good-film när jag ser det i backspegeln.
Efter studenten flyttade jag till Frankrike och pluggade franska och lite andra ämnen på universitetet. Det var ett galet år. Så klart. Något annat vore konstigt.
Därefter hamnade jag i Stockholm för att plugga. Gjorde en avstickare till Lund en termin och sedan tillbaka till huvudstaden igen.
Pluggade en massa saker som Media- och kommunikation, företagsekonomi, nationalekonomi och framför allt internationella relationer.
Jag jobbade lite och till slut blev jag journalist och nu jobbar jag på Aftonbladet som nöjesreporter.
Här har det varit tyst alldeles för länge. Jag blir så trött på bokstäver ibland när jag skriver hela dagarna (och nätterna). Jag tänkte kickstarta min comeback med den här listan som exakt alla som jag har i min rss-läsare har börjat köra den här veckan. Den kan fungera som en krycka i en kreativt hjärndöd november.
Day 01 – Introduce yourself
Day 02 – Your first love
Day 03 – Your parents
Day 04 – What you ate today
Day 05 – Your definition of love
Day 06 – Your day
Day 07 – Your best friend
Day 08 – A moment
Day 09 – Your beliefs
Day 10 – What you wore today
Day 11 – Your siblings
Day 12 – What’s in your bag
Day 13 – This week
Day 14 – What you wore today
Day 15 – Your dreams
Day 16 – Your first kiss
Day 17 – Your favorite memory
Day 18 – Your favorite birthday
Day 19 – Something you regret
Day 20 – This month
Day 21 – Another moment
Day 22 – Something that upsets you
Day 23 – Something that makes you feel better
Day 24 – Something that makes you cry
Day 25 – A first
Day 26 – Your fears
Day 27 – Your favorite place
Day 28 – Something that you miss
Day 29 – Your aspirations
Day 30 – One last moment
Jag twittrar ju som bekant en hel del. Ofta är det där jag hamnar i stället för här i bloggen. Ni som är besvikna över den emellanåt katastrofalt dåliga uppdateringen hänvisar jag så ödmjukt det går direkt till Twitter. Här kommer några tweets från de senaste veckorna som smakprov (senast inlägg först och äldst längst ner). 140 tecken av Malin Collin. Om det lockar ligger länken till mitt Twitterkonto längst ner.
”Jay-Z – det trodde jag var ett jeansmärke”. Åh, vad man älskar Lasse Berghagen ändå.
Haha, har börjat skriva min ROMAN. Den innehåller fyra meningar och alla är asdåliga. *mailar Norstedts*
Åh, vad jag älskar Gaby Borglund! Och Ladies på Östermalm är ju den bästa fru-serien hittills!
Är det inte underbart av Agnes-Nicole att fortsätta i showbiz trots att hon saknar all form av skådis/sång-talang?
Skulle laga Carbonara. Glömde köpa bacon.
Varje gång SvD Bostad kommer i brevlådan med en gigantisk smäll vid den här tiden får jag hjärtattack och beväpnar mig med tillhygge.
Orkar inte människor som är rädda för att info ska läcka ut från typ Facebook. För ditt liv är alltså så intressant så andra bryr sig?
Grejer jag glömmer varje vecka men borde göra: tandläkarbesök, cellprovtagning, syntest. Ge mig en assistent.
Är på väg till Farsta för första gången i mitt liv. Då har jag ändå bott i Stockholm i 12 år.
Övar på rap. Tur ingen hör. Okej. Dör på det och går och lägger mig.
Mildrar ingress hemifrån en kvart innan tryck. Aldrig får man damma på ordentligt.
Funderar på att starta ett band som bara spelar 90-talspop och ska heta typ Soda, Cloud eller Honeysuckle.
You’ve been chosen as an extra in the movie adaptation of the sequel to your life.
Åh, vad jag längtar efter att knapersteka ett helt paket bacon. En timmes väntan kvar.
Man skulle ha fött ett barn idag för enkelt personnummer (101010). Nu får jag helt enkelt vänta till 202020. Eller… äh.
Har utfört helt obetalt tungt kroppsarbete idag. A.k.a gårdstädning (vindstädning). Har nu lust att flytta till villa och hyra in städfolk.
Laddar redan för konjaksmarinerad kalvfärsbiff och västerbottens- och timjanpotatismos. Kan bero på lunchen som bestod av en macaron.
Undrar om SD vill ge bidrag för frivilligt återvändande till ambassadörerna också? Eller är det skillnad på folk och folk?
Bäst i kväll: Idoljury-Andreas Carlsson tog upp min fråga från i går i direktsänding och påpekade det nöjt efteråt. Sämst ikväll: Dog runt midnatt.
Fy fan, tre piketbussar, två civilbussar med antenner och minst en helikopter som går sjukt lågt över min gata. DÖÖR av spänning.
Vad pågår? Massor av utryckningsfordon och minst två helikoptrar över Södermalm. Vill ha polisradio!
Har nu CTU-ringsignalen till min iPhone 4. Känner mig ännu en gång som Tony Almeida i stressig kontorsmiljö pre terroristomvändelsen.
Hur kommer det sig att alla svinrika NY och Hollywood-fruar är gifta med typ farfar. Fanns det ingen rik i deras ålder som ville gifta sig?
Har hållit ”inspirerande” föredrag under eftermiddagen. Nästa steg: bli Mia Törnblom.
En PR-kvinna i Los Angeles ringde upp innan och frågade om hon pratade med Mejlan Collins innan. Jag: ”Well, yes”.
Nattens sämsta: min taxichaufför som jag åker med 4 nätter av 5 kom ut som SD-sympatisör. Man bara: NEJ!
Moderna saker jag inte förstår: självscanning på mataffären och förincheckning på flighter. Palla göra andras jobb gratis.
Så fort jag tänker på Alliansen så tänker jag på MUF och då tänker jag på supernördar utan musiksmak eller klädstil. Alltså: rösta rödgrönt. Haha!
Har just lunchat i Paris. Felsåg både Lill-Babs och Peter Jöback. Är yrkesskadad. Nu mot Marais.
Jag insåg för några veckor sedan att Olle i ”Idol” och Robert ”Edward Cullen” Pattinson sjunger på exakt samma sätt. Det lite manliga, missförstådda lidandets röst. Detta är med andra ord ”Lika som bär – the voice edition”.
Se upp: Rob Pattison börjar inte sjunga förrän vid 1.30 så dra fram spelaren dit:
ÄNTLIGEN har Marabou tillverkat det bästa i chokladväg – den vita chokladen. Tråkigt nog verkar det vara en limited edition-produkt men på den positiva sidan är den exklusivt paketerad och svingod (det är ju som bekant alla vita choklader, även de som kostar tre kronor i lågprisaffärer i Spanien).
Den här ska hålla mig alert denna ”Idol”-kväll. Om knappt två timmar är jag på plats i studion. Nu laddar jag på redaktionen.