De här nya pjucksen – jag har inte riktigt lärt mig att gå i dem ännu (eller några av mina andra skor med klack för den delen). 

Trots att jag tror att jag smidig som en gasell glider in på redaktionen (kvinna i karriären med ett viktigt uppdrag, en air av självsäkerhet och vardagsglamour) – så uppfattar inte kollegor min entré på prick samma sätt tydligen.

Jag älskar Sofi Fahrmans blogg. På riktigt. Ren eskapism för oss fotsoldater på nöjet.

När jag ser henne på redaktionen ibland blir jag stum och går extra långsamt förbi, bara för att få se henne lite längre. Givetvis patetiskt, men det är inte så ofta som bloggkändisar hänger i huset. Man borde ju bara gå fram och prestentera sig och tacka för alla restaurangtips i New York och så där.

Men just nu funderar jag över innehållet i henne resväska som ska med till en plåtning i Miami.

Är det bara jag som inte förstår – eller går sommarens hetaste, coolaste stil i de supertrendiga färgerna urin och fekalier?

Vet då riktigt inte om jag har så stor lust att satsa på en superhipp vårlook.

Kolla, jag har nya pjucks. Man kan kalla dem ”fritidssko på korksula”. Jag har också mittbena. Det händer ungefär en gång om året. När jag ser mig i spegeln kommer jag på varför – jag ser ju exakt ut som den halvfula basisten i ett sämre hårdrocksband från 80-talet.

Dagens konstigaste 1: Jag sprang fem kilometer på löpband, intervall, backe, svinsnabbt – men svettades inte en droppe. Nu känner jag mig frusen och har ont i halsen. Där har vi kanske en förklaring till varför min kropp plötsligt uppförde sig som en supersval modells i stället för min egen.

Dagens konstigaste 2: Klockan 17 satt jag på en kinakrog i ett litet bås för två och åt en tidig middag med en fotograf. Haha, jag älskar overklighetskänslan av att sitta där och verka som att man är på en dejt. Typ småprata över menyn och fråga vad ”blandat kött” betyder.

Jag är på jakt efter en ”vårlook” och använder min kollega Martin som smakråd. Det är givetvis ett misstag då allt som är lite edgy bemöts med en ”är du dum i huvudet”-min.

Efter att ha fått nobben på femton klänningar ”Den sista var nog ganska snygg – eller förresten det var ju tjejen som hade på sig den som var snygg, jag tar tillbaka det”, gick jag på håraccessoarer. 

Jag visar de båda bilderna från Urban Outfitters nedan med en hoppfull min. 

Jag: Var inte de här coola?

Martin: Alltså, jag förstår inte varför du känner ett sådant behov av att smycka ditt huvud.

Jag: –

Nu har det gått helt åt helvete med min musiksmak. 

Just när jag trodde att allt började ordna upp sig och iPhonen fylldes av några moderna poppärlor signerade indieband från både London och Brooklyn, raserades allt.

Artisten som jag redan som femåring bestämde mig för att aldrig gilla har gjort sitt intåg.

Ulf Lundell. 

Min barndom präglades av att hålla för öronen när min 11 år äldre coola Lundell-besatta kusin spelade ”Kär och Galen” på kassett. Jag minns till och med att jag förbjöd henne att spela kassetterna på min bandspelare och någon form av tumult utbröt.

Allt för att slippa höra om någon lidande karl som skulle krydda nån dunk hembränt med johannesört.

I tonåren blev alla mina tjejkompisar besatta av Lundell. Varenda tekväll, spritfest, tågresa med freestyle och pastamiddag präglades av Lundells samlade verk. Alltid någon hiskelig allsång framåt småtimmarna.

Jag surade och bytte skiva så fort ingen såg. Tre ”Modern life is rubbish”-låtar och sedan var det tillbaka med ”Stackars Jack”, ”Oh la la, jag vill ha dig” och ”När jag kysser havet”. 

För att inte stå vänlös läste jag Ulf Lundells samlade ”bokskatt” eftersom jag inte stod ut med musiken. Då kunde jag i alla fall vara med och diskutera de där förbannade röda K-märkta husen i Vita bergsparken. 

I lördags natt skulle en viss ”Hon gör mig galen” spelas ungefär tusen gånger (det kan ha varit fem gånger men det kändes som fler).

Efter det är det kört. Det enda jag lyssnar på numera är Ulf Lundell.

Mitt femåriga jag skulle gå lös på vuxenjag med tillhyggen. 

I höstas jobbade jag en massa med ”Idol” och givetvis också finalkvällen med efterföljande efterfest på Café Opera. Vid klockan tre packade vi ihop datorerna och gick ner på dansgolvet för att krama TV4-gänget hej då och tack för en härlig säsong och allt det där. 

En TV4-presskille som vi kan kalla David (mest för att han heter just det) hade en nyöppnad Heineken i handen och svajade sin arm runt mig för att ge en kram. 

Men han missade. 

I stället vändes ölflaskan upp och ner i min urringning och halva ölen klunkades långsamt in under klänningen. 

Stämningen blev ”sådär”.

I går kväll var det ”Let’s dance”-final med efterfest på Operaterrassen. Jag och TV4-David stod och drog ölanekdoten från ”Idol” för en annan TV4-presskille som vi kan kalla Erik (mest för att han heter det) och skrattade gott.

Vi spekulerade i hur vi skulle kunna toppa den kränkningen under kvällen. 

Klockan 03.41 stod jag, Zandra och TV4-Erik till slut utanför Berns och snackade. Då bestämmer sig TV4-Erik för att lägga en rejäl loska på kullerstenen. 

Självklart missar han marken och spottar på mig.

Detta börjar bli en riktigt härlig tradition.

Fatta det deppiga i att jag gick runt hela dagen och natten den här fredagen i mars och trodde att jag såg ut så här:

Så såg jag egentligen ut så här:

🙁

Det här kommer att bli en sådan lysande söndag. Nu ska jag i väg på brunch ett kvarter bort och överäta bacon och pannkakor. Sedan direkt hem och börja på projektet ”laga en äkta chili”. Har i omgångar köpt kanske tusen ingredienser plus en svindyr gjutjärnsgryta. Återkommer eventuellt med resultat.

Jag och min kollega Zandra Lundberg var och tog några öl i går på Malmen – stället vars usp bygger på ”Massor av plats att gå runt och gå och stort utbud av personer i rutiga skjortor”. Det är ett ganska deppigt ställe, men vi hamnar där alltid ändå. 

Vi pratade på skämt om att bygga upp ett ”gäng” av ett mycket selektivt urval av människor som varken känner oss direkt och inte heller varandra särskilt väl och föreställde oss stämingen av att höra av sig till folk som inte bryr sig. 

Sedan gick vi hem och lät Twitter hjälpa oss att ta allt för långt.

I dag presenterade TV4 den nya jurykonstellationen för ”Idol 2011”. 

Ex-makarna Bagge får hanka sig kvar men Anders blir nedknuffad från ordförandetronen av den, för vanligt folk, obekanta skivbolagshöjdare Pelle Lidell. In kommer också den finurliga mannen med shorts, Alexander Bard. 

Först och främst är det ett katastrofalt val att ha fyra jurymedlemmar.

Hela spänningsmomentet kring vilka som går vidare i auditionturnén är som bortblåst. Nu kan inte en Andreas Carlsson gå in och rädda en fjunig tonåring med Jay Smith-drömmar när Baggarna är oense. Det blir konsensus. 

En annan aspekt är att Anders Bagge bestämt har förklarat att ”antingen kör vi hela gänget ett år till, annars struntar vi i det”. När sedan Peter Jihde och Andreas Carlsson går vidare mot nya utmaningar, står han och kliar sig på skalpen och undrar vad som hände. Och kör ett år till – fast med lite annat folk. Inte mycket handling bakom de orden.

Jag tycker av ren princip att förändring är bra.

Men jag inser ändå att jag kommer att sakna det gamla gänget. Trevliga Anders, kvällstidningsvassa Laila och Andreas Carlsson i all sin Los Angeles-prakt. (Rent jobbmässigt kommer jag verkligen att sörja Andreas avhopp. Ingen i branschen besitter hans förmåga att proffstrevligt stå och småsnacka och på en sekund slå om samtalet till en gormande pingpong-match när diktafonen går i gång och de hårda kvällstidningsfrågorna haglar. När diktafonen slås av är han precis lika trevlig som innan intervjun började).

Det jag ser fram emot är det kommande munhuggandet mellan den intellektuellt välformulerade Alexander Bard och den tvärsäkra Laila.

Det stora frågetecknet är om den bedårande, men trots allt flugviktaren Pär Lernström kommer att kunna hålla den nya juryn i tillräckligt strama tyglar så det inte blir ”Jury 2011” i stället för ”Idol 2011”.