Jag börjar jobba klockan 13 om dagarna, vilket innebär att jag alltid missar lunchen. 

Och lunchen är, som ni alla vet, tidpunkten då man får veta det nya om det senaste. Man är helt enkelt ”in the loop” om man äter uppvärmd spagetti med representanter från olika redaktioner nere på plan 5.

Själv får jag reda på allt sist av alla. 

Enbart byggt på frustration, kom jag på en ”lösning” för några veckor sedan.

Jag: Zandra, vad tror du om att ta med din diktafon ner till plan 5 på luncherna och spela in samtalen?

Zandra: Va?

Jag: Då kan jag ju bara ta röstmemot till min dator och lyssna i kapp när jag kommer in till jobbet. 

Zandra: Men alltså…

Jag: Fatta, jag kommer ju att känna mig som en i gänget.

Herregud! Det deppiga i att sitta där och lyssna på vad andra säger? Det värsta: Om man skulle lägga sig i samtalet – inflika något smart och kvickt… så är det en ljudinspelning och man var inte där 🙁

Förra veckan pliktläste jag ”En dag” av David Nicholls eftersom alla har tjatat om den i ett år eller så.

Den var väl bra?

Eller för att vara helt ärligt var den som en helt vanlig, helt okej chick lit-bok. Har läst tusen sådana under millenniumskiftet.

Innan helgen blev Zandra påtvingad samma bok av en ”kille med koll”.

Jag: Jag gillade inte slutet så mycket. Vill du veta vad som händer?

Zandra: Eh, nej tack. 

I dag kom telefonsamtalet.

Zandra: Jag har läst ut den där boken. Den verkade ju vara skriven av en 12-åring.

Jag: Fatta hur mycket bättre ”Vattenmelonen” ändå är.

Zandra: Jag vet!

Jag: Till och med Markus Larsson har hyllat ”En dag” i en hel krönika, såg jag. 

Zandra: Han kanske inte kom på något att skriva om just då? Hade helt tomt på idéer?

Jag: Tänk om han skulle läsa ”En oväntad semester”. Han hade ju aldrig skrivit om något annat i sina krönikor efter det. Ungefär som Bjurman och den där restaurangen ”Elaine’s”. Det blir grundbulten, ett grepp i skaparverkstaden.

Zandra: Åh, ”En oväntad semester”, gud vad bra den är!

Nu vill jag hitta mitt ”Elaine’s” eller ”En oväntad semester”. En plats att återvända till när man för en stund får lite skrivkramp. Ett ess i rockärmen som ligger där och väntar. 

Med tanke på hur roligt mitt liv är blir det väl Ica Ringen? Eller möjligtvis ”kollektivtrafiken” som fenomen.

🙁

Den här helgen har mest ägnats åt att äta – en dröm för någon som jobbar kvällspass nästan varje kväll och därmed är utlämnad till vad ”Mat på jobbet”-kylen har att bjuda på.

I går var det middag hos min syrra Mia och hennes kille Johan i Gamla stan.

Vi började med hemgjorda crostinis, gazpacho och prosciutto.

Sedan blev det helstekt oxfilé, färskpotatis, någon lime-aktig sås och den här drömmen till sallad:

Till efterrätt blev det vaniljpannacotta med extra mycket vaniljstång och färska jordgubbar. Hade väl kunnat äta en balja?

I dag inleddes middagen med ugnsbakade körsbärstomater på kvist med olja och vit balsamvinäger, rostat levain-bröd som penslats med olivolja och gnidits med vitlök och buffelmozzarella (det skulle ha varit burrata men det blev gott ändå).

Och slutligen – papardelle med en sås på gul kantarell, trattkantarell, grädde, porcinibuljong, vitt vin, vitlök, parmesan och persilja.

Det tragiska i att jag såg halva Justin Bieber-filmen ”Never say never” på planet från USA men missade slutet då planet tydligen behövde landa och det enda jag kan tänka på sedan dess är hur mycket jag vill se klart filmen?

Det här är absolut inte friskt. 

Kan inte förstå hur jag en gång i tiden (läs: för två veckor sedan) kunde rynka lite på näsan åt att skriva Bieber-notiser. 

Nu drömmer jag om att starta en egen fan-tidning i hans ära. 

Nej.

Eller jo.

Eller NEJ.

Jag har hört från säkra källor att lågstadiekillar i Sverige kallar Justin Bieber för Justin Bäver för att reta tjejerna i klassen. Man bara: ”Eh, kom på något bättre suckers”.

Det är ju som bekant alltid så att grannarna, arbetskamraterna och brevbäraren beskriver en galen mördare som ”snäll, vänlig, lite tillbakadragen men alltid hjälpsam”, när varsamt uppstyckade kroppsdelar dyker upp i frysfack och källare.

Jag hade aldrig velat framstå som så lurad och godtrogen i media om min granne hade klubbat ihjäl någon. 

Mina citat hade fokuserat på: ”Han var fullständigt vidrig att dela tvättstuga med. Man märkte redan där att han hade problem att samarbeta. Herregud, JAG kunde lika gärna ha varit offret med tanke på vår dispyt om luddet i torktumlaren i påskas”. 

Eller på jobbet: ”Hon har alltid varit introvert och obehagligt skadeglad. Man förstod snabbt att hon bar på uppdämd ilska och hat. En gång snodde hon min byline till och med, och sånt folk vet man ju vad de går för. Tur jag inte snodde hennes för då hade jag väl legat i det där frysfacket, jag också.”

Man vill ju framstå som insatt och bygga upp en dramaturgi – som att man själv spelade huvudrollen i ett ”Criminal Minds”-avsnitt (minus att få ragga upp Dr. Specer Reid då).

Eller är det bara jag?

Om jag någonsin får barn lyder reglerna som följande:

1. Inga webbkameror i huset.

2. Inga ljudupptagningar utan vuxen närvarande.

3. Inga ”spontana” youtube-uppladdningar NÅGONSIN.

Anledningen?

Vill bespara dem jobbet att försöka stoppa ett sådant här klipp resten av sina liv.

Människor som hånglar på offentlig plats är bland det värsta jag vet. 

Inte för att jag missunnar någon en förälskelsefas. Det rör sig bara om smaklöshet.

I dag på gymmet tränade ett par samtidigt som jag. Efter de hade avslutat sina repetitioner vid varje maskin, kysste de varandra innerligt.

Jag avslutade mitt träningspass i förtid. 

Likadant om man står och pratar med ett par i en bar. Så börjar de hångla och man: ”Nej, men då går jag väl på toaletten/till baren/rotar i handväskan/spelar Angry Birds på iPhonen under tiden?

Andra saker som är ungegär lika smakfulla:

– Att gå runt i Ed Hardy-tröjor.

– Att öppna ett paket Mamma Scans köttbullar på en morgontrång stadsbuss och äta som chips.

– Att hyra en vit limousine, eller ännu värre – en streched vit Hummer.

– Att ha sju hål med ringar i varje öra.

– Att ställa sig i en bar och vifta med en bunt sedlar (det hände mig på riktigt i fredags – blev stum).

Baksidan med att bo i stan är när sommaren slår till. Det finns ingenstans att ta vägen. 

Jag brukar då gå ner till vår asfalterade innergård med lite solskyddfaktor och någon frottéhandduk i glad/ful färg. 

Det gjorde jag i går. Satt i en avancerad självdesignad ”solsäng” av sammanlagt fyra utemöbler i trä som jag har blivit duktig på att bygga ihop. På kroppen bar jag en alldeles för stor bikini-bh och ett par trötta badtrosor i helt annat material och färg, då min strandlåda i garderoben också är en ”skräplåda” vilket innebär att det ej går att hitta något bland enstaka foton från 1998, några paket allergimedicin som har gått ut och en sån där grej man sätter på knät om det är skadat (?).

Smuttade på min Coca cola light och pressade vilt för fräsch grundbränna när en dyrt klädd mäklare med ett litet tåg av spekulanter dök upp för att ”ta sig en titt på den mysiga gården”. 

De bara: 0_0

Jag bara: ”Hej, hej! Hej, hej!” och lyfte handen högt och bestämt samtidigt som ena bikinikupan började kasa neråt. Fick väl panik?

Det var exakt där och då jag chocksänkte priset på grannens lägenhet med en 400 000 kronor skulle jag gissa.

Vi har just haft en prisgala på redaktionen. Bästa nyhetsknäck skulle utses och alla skickade in en nominering.

Jag nominerade mig själv. 

Fast det var av misstag. Skulle nominera min kollega Jonis knäck men missade att jag också hade byline på samma artikel. Hade väl ringt något kompletterande samtal till hans scoop.

Kände mig exakt som när man går i fyran och skolans Lucia ska röstas fram. Alla tjejer röstade på sig själva. 

Behöver jag säga att jag inte vann och att Joni tog hem priset?

Zandra fokuserade på fikat. ”Vad är pistasch egentligen och varför äter man det?”, undrade ålänningen.

Gud, jag orkar inte med mig själv och min slappa inställning till teknik.

Tanken var att jag skulle byta ut min profilbild här på bloggen från ”kvinna med ”Let’s dance”-presspass runt halsen” till en en mer somrig ”kvinna med solsken i ögonen”.

I stället för att ladda upp en bild på profilbildsfliken, valde jag tankspritt någon annan funktion. 

Sedan såg min blogg tydligen ut som nedan i ett par timmar. 

Som att jag är så självgod så jag bygger ett digitalt fotokollage i min egen ära.

Typ: ”Har jobbat fram en egen webbdesign som jag tycker känns personlig och lite annorlunda”.