Puh! Har bilat runt södra Stockholm och gått på fyra lägenhetsvisningar ikväll. Två av dem knocked me out. Det fanns inte en enda detalj att invända på, topprenoverat med plasten kvar och med bedårande matplatser och dessutom balkong. Vi blev eld och lågor. Sedan, när vi svängde in på Södermalm fick vi tårar i ögonvrårna och insåg hur svårt det kommer att bli att flytta ut. Fördelar vs nackdelar är inte alltid så lätt. Men jag hade inte tackat nej till att få laga mat i det där köket som vi såg idag….

Jag har en Mars i väskan. Det har jag haft i en och en halv vecka. Jag glömmer hela tiden att äta den och sedan blir jag paranoid och tror att någon på Ica ska tro att jag har snattat den. It sucks.

Men alltså jag blir helt galen! Jag gick ner till Ringen för att göra ett inköp av ett pyttelitet fotoalbum för barn, ni vet ett sånt som man kan sätta i tio, tolv bilder och som brukar vara lite glittrigt sådär. Jag gick till följande butiker: BR, Bolagret, Ur & penn, bokhandeln och Åhléns. Ingen utav dessa butiker hade någon sådan produkt. Till slut stod jag på Götgatan med jackan i handen, svetten rinnandes (ja, det var ungefär en miljon människor på Ringen) och med något vansinnigt i blicken. Fan. En av mina bästa vänner åker nämligen till Uganda på tisdag och ska vara borta alldeles för länge så jag hade fixat en massa bilder på henne, kompisarna, hennes kille, ett vinterstockholm där pendeltåget var inställt, en bild på ÖB, en bild på rödvin, en clown, en söt katt, ja alla grejer som hon älskar. Sedan skulle jag sätta in dessa bilder i det lilla albumet så hon skulle kunna ta med det till Afrika och titta i det när hon får hemlängtan. Nu hinner jag inte leta efter fler album då jag ska träffa henne om mindre än en timme. Så sjukt störigt. Det är liksom inte samma sak att berätta vad man hade tänkt ge.

Någonting med det här bloggverktyget är mycket fel. Jag brukar inte göra public shout outs bara för att det inte går att komma in på min egen blogg (och ingen annan heller kommer in för den delen) eftersom det händer i princip var eviga dag. Men i senaste dygnen så har besöksstatistiken totalflippat. Den påstår att noll (0) personer har besökt min blogg de senaste 24 timmarna. Det är 1. Osant då jag till och med själv har läst igenom mitt senaste inlägg och borde registreras som en besökare plus att jag har fått flera kommentarer osv. 2. Irriterande. Ge mig statistik som jag kan lita på. Det här stjälper ju mig. Det är ju inte mitt fel att min blogg rasar på alla listor. Dessutom har ett stort antal kommentarer som skickats till min blogg de senaste månaderna inte kommit fram. Det är främst irriterande för de som tar sig tid att skriva en kommentar men sedan inte ser röken av den.

Ikväll bestämde vi oss för en middag på Vapiano, en nyöppnad italiensk restaurang med ett lite udda koncept belägen på Sturegatan 12. När man anländer får man ett plastkort där alla ens inköp registreras. Vi började med att fixa lite vin och sedan delade vi upp oss.

Jag tog mig ner till pastakockarna och ställde mig framför en trevlig typ och bad om en carbonara och en ricottaravioli med spännande tomatsås. Först fick jag välja av alla deras olika färska pastasorter. Jag tog linguine. Sedan fick jag se hur kocken mitt framför ögonen lagade ihop just min rätt i en stor wokliknande panna. Ibland lyfte han blicken och frågade om jag ville ha vitlök. Eller om det skulle passa fint med chili i tomatsåsen, eller färsk bladpersilja i carbonaran. Sedan i med grädde och äggula, gojsa ihop med pastan och upp på snygg tallrik och därefter fick jag bestämma hur mycket parmesan jag ville ha.

Tog sedan vår rykande heta pasta på en bricka upp till resten av gänget som satt med papardelle med oxfilé eller papardelle med hummersås, vitt vin och kräftor och slutligen en pizza med generösa skivor parmaskinka och ett helt hav av tunna men stora parmesanflarn. Vid bordet stod både salt och peppar ur kvarn, olivolja, balsamicovinäger och chiliolja i flaskor. Dessutom stod några krukor färsk basilika och rosmarin på varje bord om man ville krydda. Saknade man någon örtkrydda kunde man bara gå ner en liten trappa och hämta vad du ville i timjandjungelväxthuset. Alla var nöjda med sina val och vi blev alla mätta och belåtna. När det var dags att gå så samlade vi ihop våra kort och gick bort till kassan vid ingången där de smidigt gav oss notan som vi kunde dra direkt och sedan fann vi oss själva utanför igen.

Det gick smidigt, men gav ändå inte de fast-food-vibbarna som jag hade fasat för. Kontrollperson som jag är (lagt åt det paranoida hållet) så fungerade detta utmärkt. Jag fick se hur kockarna lagade just min mat så jag kunde se att de gjorde rätt. Bonus var också att det inte gavs tillfälle för personalen att spotta i min varmrätt eftersom jag hade full uppsikt. Maten smakade bättre än vad jag trodde utifrån den lite tråkigt formulerade menyn. Dessutom kostade det nästan inget. En varmrätt gick på mellan 60-110 kronor. Och då blev man mätt. Och nöjd. Jag kommer att komma tillbaka.

På översta bilden lagas deras egen färska pasta i både klassisk vit färg och även fullkorn. Den andra bilden skildrar hur det fungerar när man tillsammans med kocken väljer ut sin middag och tittar på hur han gör.

Jag och Niklas skulle shoppa skor åt honom idag. Istället för att köpa skor till honom (eftersom han bara har ”snöskor” och ”dansskor”) så köpte han ett par skor till mig istället. De var assnygga med skotskrutigt foder. Sedan köpte vi bland annat ett tiokilos vaniljljus på The One som ska stå på golvet någonstans (fram till den dagen då jag råkar välta det och sätter eld på mitt eget byxben och blir ofrivillig brinnande munk åtminstone). Nu ska jag pudra min blanka näsa och sedan ge mig iväg till Stureplan för italiensk middag.

Imorgon ska jag laga middag till delar av min familj. Vi är lite okonventionella när det gäller mat. Ingen tycker om samma sak. Trots detta faktum åt vi alltid middag tillsammans men ofta helt olika rätter. Goda dagar var enda skillnaden tillbehören – det vill säga att det alltid stod både en skål med potatis av något slag och en skål med pasta eller ris på middagsbordet. Nu är min kille också inblandad i middagen imorgon och jag försöker finna minsta gemensamma nämnare – alltså den maträtt/råvara som jag kan laga så att alla blir nöjda.

Jag – äter helst pasta, kyckling, skaldjur, nudlar och mycket chili och hoppar gärna över kött.

Niklas – äter helst kött men absolut inte kyckling eller skaldjur.

Mamma – äter helst pasta, skaldjur, kyckling men vägrar styrka – inte ens svartpeppar är tillåtet.

Mia – äter allt.

Anna – don’t get me started – men vi kan säga att hon helst äter kött eller kyckling och potäter.

Vad blir det då? Antagligen något köttaktigt. Med något potatisaktigt. Andra förslag?

Idag mötte jag upp min mamma vid femtiden. Vi gick en sväng i Sturegallerian innan vi mötte upp mina systrar för lite middag. Vid åttatiden drog vi oss till Urban Outfitters där det var showcase för Elin Ruth Sigvardsson som Katti hade ordnat med bravur. Det var en fantastisk lokal (själv orkar jag aldrig gå upp på övervåningen när jag är där eftersom tjejkläderna är där nere) och gratis-Heineken och choklad. Tyvärr var jag en aning stressad och fick sticka mitt i allt då jag hade en del skrivgrejer att avsluta innan det blev natt. Det är det jag gör nu. Fint avbrott i stressen dock.

Nog för att jag har en osund förkärlek till white trash-program på tv3 så har jag nog aldrig sett ett helt avsnitt av Lyxfällan. Anledningen är så enkel att det ger mig ångest. Oftast verkar det röra sig om unga människor som har gått bananas i lånedjungeln och trots sin mediokra inkomst har blivit totalt pryltokiga. De köper platt-tv, dvd-spelare, nya mobiler var och varannan vecka, skaffar bilar, tar kortsiktiga lån och tar i princip allt de investerar i på avbetalning. Vad missade dessa personer? De allra flesta människor har väl en grundläggande insikt i att man aldrig lånar till saker som inte kan öka i värde. Man lånar exempelvis inte pengar för att köpa marknadens dyraste platt-tv som sedan bara minskar i pris. Man lånar inte kortsiktigt. Man lånar inte för konsumtionsvaror.

Om man verkligen vill ha en pryl och man inte sitter på pengarna så får man väl helt enkelt spara tills man en dag har råd att köpa vad det nu kan vara. Man tar inte ett sms-lån eller en dyr avbetalning på något som man inte egentligen behöver. För det är just det som är det gyllene budordet: köp inget som du egentligen inte behöver om du inte har råd. Det enda det kommer att leda till är ännu sämre ekonomi, vilket i sin tur leder till panik i slutet av månaden, vilket i sin tur leder till att benägenheten för att ta ett ofördelaktigt kortsiktigt lån ökar. Sedan sitter man i skiten. Big time.

Instans satisfaction-livsstilen som präglar många människor idag är just inget mer än instant satisfaction. När prylen är köpt och ruset över den nya ägodelen har lagt sig så finns bara ett kaos av dålig ekonomi kvar. Själv har jag aldrig köpt något på avbetalning i hela mitt liv (förutom en utbildning då som antagligen kommer att löna sig i längden). Jag lever en fascistiskt anti-lån-liv och sitter hellre med omodern mobil och tjock-tv tills jag har råd att köpa något annat.

Jag håller på att skriva en grej som har en plot. Vanligtvis skriver jag om ingenting, lite som Seinfeld fast i novellform, fast med en allvarligare touche. Det handlar mest om folk som ältar och har tjafsiga relationer med folk och framför allt med sig själva. Men nu håller jag alltså på att skriva en grej med en plot. Inte bara plot heller, utan skräck. Ni kan inte ana de patetiska proportionerna som den här historien börjar ta. Först hade jag en idé. Jag framförde den till min syster. Hon bara: ”öh, du tänkte alltså skriva Sjätte sinnet fast i novellform”. Jag bara: ”håll käft”. Sedan fick jag en annan idé. Då kom jag på att det redan hade gjorts i Criminal minds. Sedan gav min kille mig en idé och jag bara: ”öh, om jag vill skriva När lammen tystnar i novellform så kan jag ju ta den idén”. Och nu skriver jag en fjantig grej som utspelar sig på femtiotalet. Mitt största problem är just nu att ta reda på vad det kostade att hyra ett rum som inneboende i Stockholms innerstad i början av femtiotalet. Trettiosju kronor? Etthundrafyra? Tolv? Jag har verkligen noll koll på inflationen så där långt bak i tiden. Om någon vet så är jag tacksam. Har slösat en eftermiddag på att googla skiten idag.