Här vimsar jag omkring inför späckad helg. Morgonen började med att min killes pappa ringer och säger att jag ska komma ner på gatan. Väl nere i den södermalmska förmiddagen susar min s.k svärfar förbi och ger mig några kilo oxfilé som han har varit och dealat till sig (märk väl att han inte har stått utanför random matbutik och väntat på att någon köttsnattare ska dyka upp med en filé – nej det här är betydligt mer raffinerat). Nu är således filén till min killes trettioårsfirande på söndag i säkert förvar i kylen. Nu ska jag istället städa lägenheten, baka en äppelkaka och svänga ihop en dressing ty i eftermiddag kommer mina föräldrar (med bland annat vin, kappa och spansk inlagd paprika till mig). Ikväll kommer alltså hela min högljudda familj hem till oss och äter lammfärsburgare med halloumi, rostat grekiskt lantbröd och egengjord hamburgerdressing.

Imorgon ska jag bruncha med min kille, hans kusin och fru och deras barn. Sedan ska jag hänga med mamma och pappa. Funderar på att ta dem på ”promenad i Milleniumtrilogins anda” – alltså till Fiskargatan, Götagatan, Bellmansgatan och Lundagatan. På lördagkvällen ska vi ut och äta finfin crossovermiddag på restaurang.

Söndagen kommer att präglas av föräldra-avsked och sedan slaveri i köket inför trettioårsmiddagen på kvällen då vårt hem invaderas av hela min killes släkt. Det kommer alltså att bli en hektiskt men rolig helg i familjens tecken.

Under spaniensemestern hann jag som vanligt plöja igenom ett ganska stort antal böcker. Jag tänkte här dela med mig om lite tips och varningar.

Jag inledde semstern med Milenniumböckerna av Stieg Larsson. Jag hyser dock en grav misstanke om att jag inte behöver säga så mycket mer än så då hela svenska befolkningen tycks ha gjort samma sak den här sommaren. Mitt eget omdöme är dock; nervkittlande, urspännande böcker som man inte kan lägga ner förrän de är färdiglästa. De första kvällarna i den spanska byn då vi var ute och drack rosé med vänner så sa jag runt klockan två: ”nu måste jag hem och se hur det går för Lisbeth Salander”.

Nästa bok jag gav mig på var Palatsbarnen av Björn Collarp. Det är en sann historia som utspelar sig under den ryska revolutionen och sedan några decennier framåt. Två adliga systrar är huvudkaraktärer, varav den ena lyckas hamna i Sverige och den andra blir kvar i Sovjetunionen. Boken bygger på deras respektive liv som tar läsaren till sovejtiska fångläger, utkylda, trånga lägenheter, olycka, viss lycka och slutligen en återförening av de båda systrarna. En välreserchad bok med två intressanta livsöden.

Den allra  bästa boken jag läste under sommaren var Hanne-Vibeke Holsts Kungamordet. Det är den fristående fortsättningen på Kronprinsessan (vilket jag tyckte var en mycket bra bok) men Kungamordet är ännu bättre. Nu är jag visserligen ett stort fan av Hanne-Vibeke Holst, men maken till bladvändande bok, välupbyggt intrig och fin research får man leta efter. Helt suveränt helt enkelt.

Och så kommer då varningen. Grevgatan 22 av Jenny Leeb är en svensk chiclit som fick mig att må illa. Handligen är undermålig, karaktärerna fullständigt otrovärdiga och poängen lika med noll. Det som var mest overkligt var att den vidriga, egocentriska huvudkaraktären (som går in på toa och sminkar sig när hon har dragit hem en kille) på allvar skulle kunna träffa en kille som framställs som rolig och normal. Inte en chans att en vettig kille på allvar skulle kunna bli kär i en efterbliven, trettioårig (men uppför sig som 14) alkoholist. En löjligt förutsägbar bok, utan poänger, späckat med namedropping, ett språk som en mellanstadieelev skulle kunna toppa utan problem och avsaknad av eftertanke.

Under semestern i vår spanska by så hängde vi en del med några ytliga killkompisar. Det brukar alltid vara spännande innan man kommer dit varje sommar eftersom man inte riktigt vet vilka som kommer att bli sommarens gäng liksom. Det är ju inte alltid som alla är i byn samtidigt, har semester samma veckor osv. Denna sommar umgicks vi alltså en del med några vi sällan har sett till förut. Kvällen innan vi skulle åka därifrån så skulle vi byta e-mailadress med folk och följande händer:

Jag: Men du har väl Facebook? Jag kan ju bara adda dig när jag kommer hem så slipper vi sitta här och skriva ner e-mailadresser.

Spansk bykille: Facebook? Det har jag aldrig hört talas om. Vad är det?

Jag: Åh, ni spanjacker är ju ibland helt tekniskt efterblivna. Ro hit med din e-mailadress då så får vi det här ur världen.

Spansk bykille: E-mail? Alltså jag har ingen e-mailadress. Jag har varken dator eller internet. Jag bojkottar allt sånt.

Jag: Eh, okej. Du kan ju alltid ge mig ditt mobilnummer så man kan skicka ett sms nästa sommar när vi kommer typ…

Spansk bykille: Nej, alltså jag har ingen mobil heller. Det är inte min grej liksom.

Jag. Okej. Ha ett fint liv. Vi hörs aldrig igen.

Telefonsamtal med min mamma:

Jag: Du anar inte vad parkeringsvakterna lappar på vår gata!

Mamma: Ja, det kan jag tänka mig.

Jag: Men en sak som jag inte fattar – varför står det ”tung transport” på alla parkeringsvaktsbilar. De kör ju typ vita Nissan Micra. De kan ju inte vara så tunga. Eller har de typ en stor sten med sig i bilen?

Mamma: Det är nog för att lapp-lisorna är så jäkla feta, hahahahahaha!

Jag: Ja, så är det nog.

Min mammas humor – briljant i all sin enkelhet.

Alltså min dygnsrytm är helt wacko sedan spaniensemestern. När jag kom ner till byn i början av augusti så gick jag rakt in i en sömndvala. Kanske en östtspansk sömnsjuka? Något hände i alla fall som fick mig att spendera åtminstone tio timmar per natt sovandes – alltid vaknandes kl 14. Sedan måste jag tillägga de frekventa siestorna som jag tog på någon timme vid 18-20-tiden. Dessutom var jag aldrig ute riktigt sent, vilket annars brukar vara normalt sådär på sommaren i festarbyn. Jag drällde hem mellan två och fyra på morgonen men behöll ständigt sömnmönstret. Åtminstone tills den där dagen då hela gängen skulle sammanstråla klockan 13 för att köra väg och äta lunch ihop. Då fick jag ställa klockan på 12 och snooza i en halvtimme för att sedan helt död sätta på mig fullinne och fulkjol och möta gänget ner på gatan som en zombie. Jag räknade snabbt ut att uppstigning klockan halv ett var som att stiga upp klockan halv sju för vanliga människor. Nu, sedan jag återvänt till Sverige, är det inte riktigt lika illa men titta vem som sitter uppe och bloggar alledeles för sent på natten. Men produktiv är jag åtminstone. Så då kan jag sova med gott samvete imorgon. Men sen – då ska dygnsrytmen på plats igen. Annars slår jag näven i bordet.

Okej, jag brukar inte bry mig särskilt mycket om vad kändisar har på sig på alla premiärer, filmfestivaler och Oscarsgalor (förutom den där gången då underbara Björk hade på sig en svan) men jag måste säga att Charlize Therons Versaceblåsa som hon bar på Venice Film Festival var bland det coolaste jag har sett. Sitter just nu och intensivt önskar mig en A-kupa. Då hade alla snygga kläder suttit fabulous!

Jag brukar som bekant vanligtvis värna om hemlagad och god mat. Att äta gott men samtidigt bra och spendera timmar i köket är något som jag gärna gör. Men även jag har en ful hemlighet. En riktigt äcklig vana. Då och då blir jag sugen på Findus köttfärssås i burk. Och tro inte att jag väljer den italienska eller gourmet-varianten, det är ständigt originalet från nittionhundrafrösihjäl som hamnar i min kundkorg. Denna smutsiga kärlek till köttfärssås på bruk kommer från min barndom. Då åt vi alltid hemlagad mat men någon gång ibland, efter många veckor av tjat, kunde mamma köpa den där burken till mig som jag åt med god aptit. Och den smakar fortfarande exakt likadant. Jag har kommit på att hemligheten är paprikan i kombination med konsistensen som (med hjälp av lite E-tillsatser) riktigt kladdar ihop med spagettin. Ikväll ska jag alltså inmundiga mitt gulity pleasure.

Vid lunchtid strosade jag och Henrietta upp till Mosebacke och satte oss på en bänk i solen. På bänken låg även en kvarglömd tröja. Efter ett tag dyker en gammal gymnasiekompis upp och ropar: ”men Malin sitter du och vaktar min glömda tröja!”. Det var lite sjukt. Han satte sig ett tag och snackade lite med oss innan han återvände till sitt jobb.

Det var länge sedan jag träffade honom och kom genast att tänka på en incident som utspelade sig under gymnasiet. Det var precis i början av höstterminen 1996 och på Malmöfestivalen skulle Broder Daniel spela. Jag och min syrra Anna ville åka dit men tågen gick inte de tider som passade oss. Då sa min gamla vän att vi kunde åka med honom för han skulle ändå köra ner för att se samma spelning. Vi blev jätteglada och åkte hem till vår by och meddelade mamma att vi skulle få skjuts. Hispig som min mamma kan vara så sa hon att vi inte fick åka ända till Malmö med någon som nyligen fått körkort. Ett större tonårs-förälder-bråk utbröt. Jag fick ringa till min vän och med en klump i halsen meddela att vi inte skulle få lov att åka med. Då sa han att han skulle ta bilen, köra ut till vår by på landet och visa min mamma att han kunde köra både tryggt och säkert – vilket han också gjorde. När mamma fick se vilken skötsam chaufför han var så gav hon med sig och lät oss åka. Och vilken spelning det var!

Nostalgi, ack du ljuvliga nostalgi!

En av min allra bästa vänner Jojo ska föda barn om fyra dagar och igår spenderade jag ungefär fem timmar hemma hos henne, drickandes kaffe och lösandes världsproblem. Det var underbart. Då och då såg man hela magen skaka till när bebisen rörde sig. För någon dag sedan hade hon sett en fot sticka fram – ungefär som när en alien tar en människa i besittning. Det tyckte jag var oerhört fascinerande. Eftersom ingen vet om det är en flicka eller pojke så refererar jag till bebisen som ”den”. Det låter lite opersonligt men samtidigt befriande könsneutralt. Nu sitter jag mest och passar mobilen så jag har koll på när helvetet bryter lös. Trots min egen gedigna ålder så känner jag att detta steg mot barnafödande är precis så långt som jag själv vill gå just nu. En bästis med bebis i samma stad är en perfekt lösning helt enkelt.

Idag köpte jag kött för 105 kronor. Det var gott. Men nu har jag inga mer pengar. Det är det enda som är lite tråkigt.