Den här veckan har jag mest försökt återhämta mig från blodbadet i söndags. Jag var tämligen svajig i några dagar men pallrade i alla fall i väg mig till jobbet i tisdags. I går grävde jag fram nyheten att Ola Salo tydligen hade gift sig och dessutom väntade barn.

Sedan gick jag hem och kollade på ”Generation Kill”. Jag borde skriva något intressant utifrån perspektiven krig, manlighet, aggressioner, homofobi, rasism och kvinnoförnedring men jag kom sedan på att hela världens skribenter antagligen gjorde den analysen när ”Generation Kill” gick på tv för ett par år sedan.

Sedan hade jag tänkt skriva en smart grej om gårkvällens ”Uppdrag granskning” men det hade i stället precis hela Sverige gjort i mitt ställe (och Lisa gjort det allra bäst) så jag känner inte att det känns så angeläget heller. Förutom att jag stör mig på alla människor som känner sig så satans bra och i stället startar en lynchmobb på andra hållet och tycker att folk i Bjästa ska brännas på bål och så vidare. Gud, kan folk bara vara normala och försöka föra en vettig debatt? Självklart blev man alldeles rasande, äcklad och ledsen när man såg gårkvällens ”Uppdrag granskning” men att agera på sina aggressiva impulser och föra diskussioner som bygger på dem är så meningslöst. Jag hatar verkligen hat. Inget är så äckligt som människor som går runt och pyr av hat och spyr ner internetforum med besinningslösa attacker. Väx upp, typ.

Annars då? Jo, jag körde Julia Tymosjenko-flätor i dag och min chef undrade om jag hade löshår. Och så åt jag en Key Lime-paj som Leilas Kök hade skickat över. Sedan åt jag lösgodis i Bingo Rimérs studio.

Nu har jag ätit en fryst broccolisoppa och ska se ytterligare ett avsnitt av vidriga krigsscener från Irak a.k.a ”Generation Kill”.

De senaste dagarna har jag blivit fullständigt besatt av Brasiliens huvudstad Brasilia och kanske främst av arkitekten bakom, Oscar Niemeyer. Brasilia byggdes nämligen på 41 månader mellan 1956-1960 efter att man hade kommit fram till att det vore praktiskt med en huvudstad belägen mitt i landet. Staden byggdes så att trafikljus inte skulle behövas genom Lúcio Costas smarta gatuplanering (idag finns det dock trafikljus eftersom staden har växt så mycket sedan den planerades men fortfarande ska det vara ovanligt smidigt att transportera sig). Titta här på den kändaste gatan, Eixo Monumental.

Arkitekten Oscar Niemeyer ritade också Brasilias Nationalkongress, Katedralen och Nationalmuseet. Jag blir nästan knäsvag av den här modernistiska arkitekturen. Den känns så futuristisk trots att den har över femtio år på nacken. Den lyser av framtidstro, millennieskifte, rymdfärder och storslagenhet. Det är omöjligt att inte bli smittad av hoppfullheten liksom.

Fatta också att Brasilia är byggt som en fjäril eller ett flygplan om man ser staden uppifrån. Bara en sådan sak.

En annan Niemeyer-byggnad jag gillar är Museu de Arte Contemporânea i Rio de Janeiro. Hur ufo-besatt är man inte om man ritar ihop en sådan grej 1996?

Nu ska jag bara spara lite pengar så jag kan få åka dit och se hela härligheten IRL.

Man kan säga att det senaste dygnet har varit ett blodigt sådant för min del. Jag har på allvar fått känna på vad näsblod kan innebära. Min erfarenhet av blodnäsa (som det hette i min skånska by där jag växte upp) har tidigare bara rört sig om ett stilla miniblodflöde.

Igår däremot snöt jag mig lite då jag drabbats av en lindrigare förkylning och helt plötsligt satt jag i en scen av en Hollywoodfilm i slutskedet av livet. Blodet forsade och tusen meter toapapper kunde inte bytas ut snabbt nog. Slutligen avstannade blodflödet och jag tänkte att det här var ju något av det värsta jag hade varit med om rent blodförlustmässigt sett.

Då hade jag inte upplevt kvällen.

Vid åttatiden började näsan kasadblöda igen. Då kan jag säga att det gick runt i huvudet också. Med hjälp av min kille som langade papper kunde jag slutligen få stopp på det också. Men tio minuter senare utbröt ett blodigt vattenfall från andra näsborren och då fick jag panik. Efter paniktorkande lugnade detta sig också och mina händer var fulla av blod.

Sedan var det sängdags och jag kunde givetvis inte andas överhuvudtaget. Jag vågade inte ens försöka snyta mig utan låg och hade kvävingsångest till klockan tre. Då gick jag upp och snöt mig ytterst försiktigt. Erhöll ett kilo levrat blod och strax därpå återkom kaskadblödandet i all sin glans. Då fick jag ett svimingsanfall på riktigt, drog tag i badkaret som tyvärr inte sitter fastskruvat så jag kastades med ryggen in i handdukstorken och rasade ihop på badrumsgolvet där jag låg och svalde blod och var utslagen. Jag hade inte ens kraft att ropa på min sovande kille. När jag kvicknade till och fick syn på mig i spegeln fick jag ännu en chock. Vi kan ju säga att vampyren Eli i ”Låt den rätte komma in” var betydligt mindre blodig än jag.

Vid kvart i fyra lade jag mig i alla fall i sängen och väntade på morgonen eftersom jag inte kunde andas.

Idag har jag varit svagare än svagast, yr, illamående och har haft susningar i öronen. Eftersom jag misstänker att det innebär blodbrist knaprar jag nu järntabletter som godis och hoppas på en blodfri kväll i kväll.

Jag vet inte hur många ni är som tittar på tv-serien 24 med den sorgsna hjälten Jack Bauer i huvudrollen. Just nu pågår åttonde säsongen (TV 400, söndagar kl 20) i denna adrenalinpumpande stresshjältesaga.

Sammanfattningsvis skulle man kunna säga att för varje avsnitt man ser desto värre står det till med Jack Bauer. Förlorar han inte sin familj så blir han torterad i två år av kineserna, småtorterad mest hela tiden av den brokiga samlingen bovar som brukar bestå av ryssar, arga araber och någon maktfullkomlig republikan i det egna fosterlandet eller så blir han sviken av kvinnor han älskar. Sedan ska vi inte glömma bort när han går undercover och blir heroinberoende heller.

Jag har sett alla säsongerna två, tre varv och kommer på mig själv att i varje avsnitt säga frasen ”Stackars Jack” minst tre gånger. Och det blir många ”Stackars Jack” med tanke på att varje säsong innehåller 24 avsnitt.

På något sätt känns det ju som att Ulf Lundells gamla dänga ”Stackars Jack” låg före sin tid och specialskrevs med tanke på den i framtiden kommande Jack Bauer istället för den Jack som man tror att låten handlar om (kille som var tuff och haschade, bodde i röd stuga i Vita Bergen, drack lite för många pavor rödtjut och hamnade slutligen på en parkbänk och inmundigade alla preparat som tänkas kan).

Men det är den låten jag sjunger för mig själv efter precis varje 24-avnitt helt enkelt. (För övrigt en låt som jag i tonåren hade som partytrick – jag kan nämligen sjunga exakt som Ulf Lundell i just denna).

Idag vårskiner solen från en klarblå himmel och tidningarna ropar från löpen att det är ”årets hittills varmaste dag!”. Jag försöker valla ihop alla systrar jag har för en dejt vid Mariatorget, pliktpromenad upp på Monteliusvägen (för utsikten är så breathtaking varje gång) och avslutande babbel på café av det trevligare slaget.

Idag är första dagen sedan mitten av december som jag inte har vinterpanik. Idag är första dagen sedan mitten av december som vår trottoar inte är en 20 centimeter hög isgata.

Tänk om det verkligen har vänt nu? (Vågar i princip inte hoppas).

Okej. Blev just besatt av den här klänningen från Urban Outfitters. Får inte nog. Har redan bläddrat igenom alla bilderna från olika vinklar på sajten tio gånger och vill bara stå på Biblioteksgatan imorgon förmiddag när de öppnar och köpa den. Den är exakt det som jag är.

Jag är inte så road av att shoppa. Jag kan visserligen tycka att många plagg är snygga när jag går mina rundor i butikerna men bara för att ett plagg är snyggt betyder det inte att jag vill ha det. Ungefär fem gånger om året skriker ett plagg mitt namn i en butik. Och då slår jag till oavsett vad. I 99 fall av 100 är det ett strechigt plagg som är svart med en rolig detalj: tyll, spets, gigantiska axlar eller genomskinlig rygg.

Om någon skulle kolla i min garderob skulle nog gemene man tro att jag har tusen exemplar av samma svarta klänning. Så är dock inte fallet. För mig är alla de där klänningarna helt unika och har fått mig galet förälskad en gång i tiden.

Men att gilla ”mode” kommer jag med största sannolikhet aldrig att göra. Bara dö av lycka när jag springer på ett visst plagg som verkar ha sytts just för mig.

Att använda sig av referenser inom populärkulturen är lika vanligt som det är gammalt. Genom historien har allt från sedan länge döda poeters verk, bibeln och grekisk mytologi till klassiska dramer varit inspirationskällor. Shakespeare influerades av den grekiska mytologin och ungefär fyrahundra år senare plockade Morrissey referenser från Shakespeare rakt in i sina låtar.

1986 släpptes The Smiths album The Queen is Dead. Den innehöll låten Cemetery Gates som är en referensorgie för medelklassens kulturakademiker. Morrissey sjunger om hur han och en vän går runt på en kyrkogård och läser på gravstenarna. Från Shakespeares drama Richard III lånar Morrissey en textrad som han modifierar till ”Ere thrice the sun hath done salutation to the dawn” och hånar sin vän som låtsas ha skrivit frasen själv. Morrissey menar att man inte ska plagiera andras verk för det finns minsann alltid någon som känner igen dem och är villig att skratta ut en.

Sedan nedvärderar han de engelska nationalpoeterna John Keats och William Butler Yeats till förmån för sin personliga favoritförfattare – dandyn Oscar Wilde. ”All Those People All Those Lives Where Are They Now?” är dessutom en pastisch av en replik i filmen The Man Who Came to Dinner från 1942 där Morrisseys alterego Sheridan Whiteside är en av karaktärerna.

Med andra ord bygger hela Cemetery Gates på en mängd lån och plagiat av andra verk och är snarare någon form av metahumor än så pretentiös som den framstår vid första lyssningen.

Lord Byron och Suede

Morrissey är inte den enda som tar tagit hjälp av odödliga poeters bästa fraser. George Gordon Byron – mest känd som Lord Byron var en av Englands viktigaste poeter från romantiken under 1800-talets första årtionden. Lord Byron som var en snygg och dramatisk man som simmade över Bosporen-sundet bara för att väcka lite uppmärksamhet har flera gånger fungerat som inspiratör i de senaste decenniernas popmusik.

Brittiska bandet Suede inledde sin låt Heroine från 1994 med Lord Byrons odödliga dikt ”She Walks in Beauty Like the Night”. Den dikten skrev Lord Byron 1814 efter att han fått syn på en kvinna i sorgekläder på en bal.

Leonard Cohens låt Go No More A-Roving från 2004 är helt enkelt en tonsättning av Lord Byrons dikt ”So, We’ll Go No More A Roving”.

Blur inspirerades av John Keats

En kollega till Lord Byron var den av Morrissey dissade John Keats. Han levde ett intensivt liv då sjuttonhundratalet gick över till artonhundratal. Trots sin fattigdom och tuberkulosmärkta hälsa skrev han många dikter, reste runt i Storbritannien och blev oerhört förälskad i en kvinna vid namn Fanny Brawne vilket ledde till olycka och en kärleksbrevväxling av stora mått. Slutligen hamnade John Keats i Rom där han bodde bredvid Spanska trappan och dog endast 25 år gammal av sin tuberkulos som på den tiden behandlades med åderlåtning och fasta.

Blurs låt Tender från 1997 inleds med raden ”Tender is the Night” vilket är en fras i John Keats välkända dikt Ode to a Nightingale.

I år kom också filmen Bright Star regisserad av Oscarsvinnaren Jane Campion och med Ben Whishaw (som spelade Sebastian Flyte i filmatiseringen av Brideshead Revisited) som John Keats. Den handlar om de sista tre åren i John Keats korta liv och fokuserar på den omöjliga kärleken med hans musa Fanny Brawne.

Bellman och Jesu uppståndelse

Det är inte bara i Storbritannien som popmusiken och stora ord från svunna tider kommer överens. 1985 gjorde Thåström tillsammans med Imperiet en egen version av Fredmans 81:a epistel ”Märk hur vår skugga” av Bellman som låg på Svensktoppen i nitton veckor.

I september i år släppte det svenska bandet [ingenting] skivan Tomhet, Idel Tomhet med låten ”Dina händer är fulla av blommor”. Den titeln är direkt tagen från en av de mest omtyckta svenska påskpsalmerna om när Jesus återuppstår på tredje dagen.

Kreativitet är tidlöst

Inspiration, referenser och ibland hela ”stölder” av andra verk har som sagt alltid kunnat skönjas inom kulturen. Kanske kan det ses som dålig fantasi eller plagiat. Men egentligen är det kanske ett tecken på hur allt hänger ihop – hur kreativiteten saknar gränser för tid och rum. Att fraser från 1814 kan kännas lika angelägna idag som då och att Bellmans sång från sent sjuttonhundratal kan tilltala svenskarna nästan tvåhundra år senare tyder på att särskilt bra kulturyttringar helt enkelt är tidlösa.

Publicerades ursprungligen i Radar Magazine 09-12-02

Jag såg att Mymlan hade länkat till sitt allra första blogginlägg. Då kunde jag inte låta bli att bläddra i mitt eget arkiv tills jag fann mitt första inlägg. Ja, herregud. Lite vatten har ju runnit under de där broarna sedan dess kan man väl säga. Det är ju bara ett helt sjok text som man inte förstår något av alls, som saknar mening och mål.

Fast fortfarande känner jag mig inte främmande inför någon form av frivillig dejtutvärdering. Konstruktiv kritik, avslut, knyta ihop påsen och allmän input kanske kan vara nyckeln till dejtutveckling. Vem vet?

Den här eftermiddagen känns oerhört lovande. Min killes filmconnaisseur till bror lånade nämligen ut hela ”Generation Kill” och första säsongen av ”The Wire” till oss. Det är pinsamt att jag inte har sett Alexander Skarsgårds startskott i Hollywood ännu och ännu mer skämmigt att jag inte plöjt ”The Wire”. Den sistnämnda måste jag dock säga att jag har medvetet sugit på i flera år. Det värsta jag vet är post-dvd-box-depression, när det känns som att alla ens bästa vänner har lämnat en för alltid och livets mening försvann. Då är det viktigt att veta att man har åtminstone en kritikerrosad tv-serie osedd framför sig att ta itu med när den första katastrofnedstämndheten har lagt sig. ”The Wire” har alltid varit min livlina där.

När jag hade sett klart ”Six Feet Under” var ”The Wire” ett mantra jag upprepade vid sänggående varje kväll. ”Livet är inte slut – du har en must see-serie osedd innan du kan trilla av pinn”.

Som om inte detta vore nog: nytt avsnitt av 24 ikväll på TV400 också. (Det känns som att jag måste se The Notebook eller annan brudbölarfilm för att inte utveckla manlig hormonuppsättning här bara).

En ”fråga psykologen”-fråga som jag inte har kommit över på hela dagen delar jag med mig av här. Jag vet inte vilket av grejerna som var äckligast med den här sambon men jag tror de lutar åt den sporadiska tandborstningen. Jag är ju besatt av rena tänder så det där tog knäcken på mig. Alltså, tänk att vara den här stackars kvinnan som liksom får behandla sin sambo som ett barn: ”gå nu och borsta tänderna innan läggdags” och ”glöm inte att duscha”. Herregud.

Jag undrar hur mannen ens kan ha ett jobb. Med största sannolikhet får Magdalena Ribbing snart ett mail av hans arbetskamrat som ställer frågan hur man på ett etikettmässigt vis kan påtala att ens kollega stinker.