Nu har vi sett klart tv-serien The 4400. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om den. Säsong ett gick starkt ut och likaså första halvan av säsong två. Sedan tror jag att manusförfattarna tog semester alternativt byttes ut mot sina praoelever. Jag avskyr när serier som lovar mycket tappar marschfart. Det fanns ju så många urbra aspekter som hade kunnat utnyttjas men istället föll serien. Kanske inte platt men åtminstone till sittande position.

Nu kommer då frågan: vilket bör bli nästa serie vi följer? Nuförtiden är inte utbudet lika fantastiskt som under den olagliga eran. Vi hyr från lovefilm.se och där finns inte alla de serier man kanske skulle vilja se. Just nu funderar jag på Battlestar Galactica fast min kille verkar inte det minsta pepp. Rescue me är en annan serie som verkar lovande men den hittar jag inte på lovefilm.se. En tredje tanke är Numb3ers.

Om du har någon favorit-tv-serie så tipsa mig genast i kommentarerna!

Min kille spelar musik från sin arbetshörna i lägenheten och höjer när Glycerine med Bush dyker upp i playlisten. Han menar på att det måste ha varit den här låten som fick Gwen Stefani att bli kär i Gavin Rossdale. Själv förstår jag inte helt Bushs storhet utan tycker nog bara att Gavin är lite småhet. Men det är onekligen mer romantiskt att tänka att hon blev kär i honom genom en låt och före hon ens träffade honom. Så det säger vi, helt enkelt.

Fjorton år senare är de gifta och har två barn. Det krävs en bra låt för ett sådant långt kändisförhållande.

Just nu: gigantisk polisutryckning på min lilla gata. Två piketbussar, alla blåljus påslagna, handklovar på brottslingar och ett mingelparty av poliser. *smygtittar genom fönstret*

När jag var liten var mina föräldrar väldigt restriktiva med tv-tittande. Nu fanns det väl inte fler än två svenska och två danska kanaler, men ändå. Deras mission in life var att utesluta läskiga filmer och tv-serier. Till exempel fick jag inte se V. När jag då och då råkar se repriserna nu kan jag såklart inte förstå dess storhet. Men tid sätter sina spår – det har vi ju diskuterat förut.

För en halvtimme sedan diskuterade jag Twin Peaks med Pappa – en serie som jag avgudade men som förbjöds av personer under 35 år i det Collinska hushållet när Killer Bob dök upp i rutan.

Jag: Men jag fattar inte hur ni bara kunde säga stopp, sådär mitt i serien.

Pappa: Fast den där serien var ju vansinnig!

Jag: Jag tyckte den var cool.

Pappa: Men man begrep ju ingenting.

Jag: Det var väl det som var poängen. Eller hur ska jag veta, jag fick ju aldrig se klart den….

Pappa: Fast hur ska man förklara den där serien för skrämda barn som drömmer mardrömmar när man inte begriper den själv?

Jag: I get your point.

Så oerhört pedagogiskt! I vår familj var tydligen dealen att om man kan förklara och diskutera en läskig film så kunde man få se den men om den var lika konstig som Twin Peaks så blev det förbudsdags.

Om man ska skrämma skiten ur min syrra Anna så sätter man bara på Twin Peaks-soundtracket. Hon dör fortfarande.

Idag tänkte jag tipsa om min urcoola kompis Madeleine som är musikredaktör och bloggare på den nya sajten Radar Magazine. Den tycker jag att alla som är det minsta intresserade av musik, mode och kultur ska ta sig en titt på. Kolla in här.

Madeleine i sitt rätta element

Foto: Radar Magazine

Sedan ett par veckor tillbaka har jag känt hur mitt vampyrintresse börjat stagnera. Lite som blod som koagulerar. Denna insikt skrämde mig givetvis något enormt. Ungefär som de där 21-åringarna som spelat tennis hela sitt liv och helt plötsligt inser att de inte är sugna på att fortsätta. De blev liksom aldrig så bra så de kunde satsa på en karriär och amatörtennis börjar kännas enformigt. Lite så är det för mig. Jag blir ju ändå ingen vampyr. Det spelar liksom ingen roll hur många gånger jag ser Once more with feeling-avsnittet av Buffy, läser dåliga vampyrböcker om Sookie Stackhouse eller bildgooglar Edward Cullen. I stay human.

Men sedan såg jag några paparazzibilder på Sarah Michelle Gellar och tog upp min nerblodade tennisboll och gav mig på ytterligare en serve. Och så går vi en vampyrrunda till.

Bild: justjared.buzznet.com

Något jag har svårt för är människor som engagerar sig i en fråga och sedan liksom går in i det nya tänket så hårt så de antar formen av en sektmedlem. Ni vet folk som delar in allt i svartvitt, inte kan se några nyanser och absolut inte tål att deras fråga kritiseras.

Exempel på detta är folk som går in för LCHF-kosten som om de är Jesu lärljungar på korståg. Herregud, det är liksom mat vi pratar om. Ät vad ni vill men tjafsa inte om specialmat på middagsbjudningar eller försök pracka på er specialkost på andra likt Jehovas vittnen i dörrposten. Folk har ju överlevt i rätt många tusen år utan att äta ostskivor med smör på, liksom.

Emellanåt ser man samma urskiljningslösa hängivenhet hos nyväckta miljöförkämpar. Ut med köttet och in med mungbönorna. Ingen tänker på sydamerikanska köttbönder och deras anställda som i förlängningen förlorar inkomst och står utblottade på Pampas. Vem vet, om hela västvärlden slutar äta kött eller drar ner på konsumtionen ordentligt kanske det blir massarbetslöshet och i länder som vacklar på gränsen mellan U- och I-land kan en sådan sak leda till uppror och värsta fall köttrevolution.

Eller hysterin kring återvinning. Jag såg en lastbil som tömde varenda glas och kartongbit i en enda röra i utrymmet bak i bilen. Betyder det att färgat och ofärgat glas bara är en grej för att få oss att känna oss lite bättre under tiden vi står där med våra kassar och ”återvinner”? Jag återvinner glas. Men mjölkpaket åker rakt i soporna. Och jag orkar inte få en uppläxning av folk för det.

Missförstå mig inte – engagemang är självklart bra. Men även de mest engagerade måste emellanåt försöka se världen som lite grådaskig. Allt är inte rätt eller fel. Ibland är det både och. Eller varken eller.

Kolla vad vi fick av min killes föräldrar. De kom hem från landet idag med gigantiska mängder kantareller och vi fick en enorm hög om vi rensade dem själva. Och det har vi nu gjort. Nu ska de bara förvällas och sedan ser jag fram emot kantarelltoasts hela hösten. (Och jag slipper göra en svampplockning à la Stockholm vilket innebär att åka till Hötorget och köpa på sig kantareller vid stängning då man får dem för halva priset).

Igår kväll var vi på Le Bar Rouge i Gamla stan eftersom ett par kompisar till mig spelade skivor. Baren i två våningar ligger i anslutning till restaurangen Le Rouge och är inredd som en tjusig fransk restaurang från sjuttiotalet ungefär. Jag älskar lampskärmarnas fransar, den ickesubtila heltäckningsmattan och alla små detaljer. Ett utmärkt ställe att lyssna på världens bästa musik och sjunga allsång till Shorelines med Broder Daniel.

Foton: Erik N Johansen