Idag gick jag över på slowmotion direkt när jag vaknade. Jag och min kille diskuterar nostalgiska minnen från bilsemestrar i Europa från barndomen, lyssnar på de bästa hit-låtarna från 1995/96 (tänk 74-75 och Breakfast at Tiffany’s) och har satt igång alla element då torpet är helt utkylt på grund av nyårsväder på midsommar. Tyvärrr öser regnet ner så något solande på den stora stenen vid vattenbrynet är inte att tänka på.

Så sitter vi här slutligen – ute på landet. Två personer med varsin Mac i knät med lika trådlös uppkoppling som i stan. Den enda skillnaden är att här är det tyst och jag sitter som en makaron. Lite väl tyst känns det som nu. Jag tycker jag ser skuggor ute i mörkret mellan träden hela tiden. Spökångesten/galen mördare-ångesten verkar tydligen krypa fram. Den slipper man ju i stan. Just nu tackar jag min lyckliga stjärna att jag inte är här själv. Då hade jag inte sovit en blund. Men imorgon, när vi vaknar kommer det vara underbart att sitta och äta frukost med utsikt över sjön.

Ni som känner er osäkra på huruvida man borde kallas sig feminist eller ej, eller ni som inte är helt säkra på vad feminism egentligen innebär – alla ni borde läsa Sandra Beijers välarbetade svar. Hon bad sina bloggläsare ställa frågor om just feminism och har sedan tillsammans med en genuskunnig vän och Stockholms Universitets Centrum för genusstudier svarat på frågorna på ett enkelt sätt utan svåra akademiska ord. Läs här.

Den här hemliga filmen – direkt från Sverigedemokraternas valvaka förra söndagen får i alla fall mig att skratta idag. Hahahaha. På riktigt – ta er en titt! (Tack Prankmonkey för spridning av film).

Hemliga bilder från Sverigedemokraternas EU-valvaka from Avanti Video on Vimeo.

Det kan bara vara i Systembolagskön på Mörby Centrum som man ser en familj med tre söner under fem år vilka alla är iklädda club blazer, välstruken skjorta och vattenkammad snedbena. Helt utan ironi.

Det som fick mig att tappa hakan efter att ha läst den här artikeln där den norska debattören Hanne Nabintu Erland uttalar sig om jämställdhet var inte uttalanden som det här:

– Jag förstår att norska män vill ha ryska och thailändska kvinnor. De gillar åtmistone sex och är bra på att laga mat.

Inte heller det här:

– Ibland måste kvinnor hålla sig lugna och göra som mannen säger.

Det var alla de kommentarer som vanligt folk skriver under artikeln. Nästan alla höll med denna vanföreställda debattör. Är det inte härligt så säg när svensken får uttala sig anonymt? Och helt plötsligt känns det inte så konstigt att jämställdheten inte kommit längre.

1997 släpptes boken Bridget Jones Dagbok. Det blev startskottet för böcker, tv-serier och filmer som tog på sig att definiera hur tjejer ska vara. En tjej ska göra sig av med extrakilona. En tjej ska bara för att hon är just en tjej automatiskt vara shoppingtokig. En tjej ska lägga pengar på ansiktsbehandlingar, manikyr, pedikyr och dyra krämer för att ”skämma bort sig”. Och se snygg ut givetvis. En tjejs mål är att hitta en framgångsrik, jättesnygg kille som självklart är förmögen. Men är tjejen singel så kommer tjejtidningar att ”hjälpa” dig med de bästa tipsen för att hitta en man. Men det är såklart okej att vara singel. Åtminstone så länge du hittar den där framgångsrika, förmögna snyggingen i sista kapitlet.

Jag tror att de flesta tjejer under tonåren och tidig tjugoårsålder känner sig osäkra på hur de ska vara. Antingen börjar man ”gilla mode” – kanske startar en blogg och skriver om sina nyinköpta Gina Tricot-toppar – eller så gör man tvärtom och färgar håret rött eller svart, kallar sig feminist och skiter i att raka benen. Sedan ska dessa två stå som några slags motpoler till varandra. Lite sedvanligt kvinnligt förakt sådär. Precis det där som gör att jämställdheten stannar vid kritik mot andra tjejer istället för att tillsammans kämpa för en gemensam sak.

Det sista jag vill här är att påstå att någon gör fel. Alla är vi produkter av vår tid och emellanåt är det svårt ens för den mest inbitna jämställdhetsträvare att veta hur man ska förhålla sig till all den information man som tjej blir överöst av.

För karikatyren av tjejer som har målats upp av Sex and the City, oräkneliga chic-lit-böcker, Cosmopolitan, Veckorevyn, dokusåpor, chic-flicks och tv-reklamer går ungefär ut på att:

– Man ”unnar sig” choklad ibland. Ben & Jerry tas till i soffan när man känner sig nere.

– Sedan äter man GI, LCHF, viktväktarna – ja vad som helst bara det är viktminskande på något sätt resten av veckans dagar.

-Man ska finna sin Mr Big/Mr Darcy/Drömmannen.

-Det gör man genom att se till att man är snygg, fräsch, luktar gott, epilerar oönskad hårväxt och uppför sig lite virrigt och charmigt (obs! absolut inte smart eller intellektuellt).

-Man måste älska mode och shoppingrundor. Annars har du i princip förlorat all din kvinnlighet.

-Man måste tävla med andra tjejer om en kille. Då får man också använda sig av hur fula metoder som helst då allt är tillåtet ”i krig och kärlek”.

Och nu ser vi hur stora bloggare återskapar exakt det som industrin har sagt åt tjejer att göra och vara. De mest lästa bloggarna fokuserar till stor del på shopping, mode, ”gör ditt eget hemma-spa”, mys med mörk (obs! inte ljus!) choklad och en evig jakt på skönhet med hjälp av sponsrade besök till frisör, ansiktsbehandling, manikyr och till och med botox.

Det är inte de unga tjejbloggarnas fel att de lever efter tjej-klyschan. De försöker så gott de kan att göra de saker som de tror förväntas av dem. Varken mer eller mindre. Men resultatet blir att massor av 13-14-åriga tjejer läser och blir inspirerade. Och snart har vi ännu en generation av klyschor.

Jag menar givetvis inte att man inte får bry sig om sitt utseende eller sina kläder. Det gör nog de flesta inklusive jag själv. Men när ens enda intresse är just skönhet och jakten på densamma så kan jag tycka att det är lite sorgligt. För hur mycket man än kämpar så blir man aldrig helt nöjd. Det leder obarmhärtigt nog till någon form av misslyckandekänsla och sedan tar den där jakten aldrig slut.

Om utseende skulle underordnas andra intressen är det möjligt att självkänslan flyttas till andra områden. Kanske är man duktig på att måla. Eller sy. Eller skriva. Eller föra logiska resonemang. Eller organisera och strukturera. Om man satsar på något man gillar och är lite bra på så kanske man kan utvecklas inom det området och skapa sig en egen identitet. En identitet som inte definieras utifrån snyggt nagellack eller de senaste Balmain-kopiorna.

För faktum kvarstår. En tjej som halvsvälter för att uppnå vansinniga kroppsideal, knappt kan sova på natten på grund av oro över hur pengarna ska räcka till alla de där ”måste-ha-plaggen” och lägger osunda mängder energi på att tolka en potentiell Mr Big’s senaste sms kommer aldrig orka engagera sig i frågor som berör jämställdhet. Det är ett praktiskt sätt av industrin att hålla massorna i schack. Ungefär som George Orwells 1984 fast med modebloggare som Storebror.

Jag satte i mig ungefär en hel ananas till kvällens film. Efter ett tag fick jag en svullen tunga och det började svida och klia i hela munnen. Så kan jag även känna när jag har ätit kiwi. Nu har jag googlat upp det och tydligen är det vanligt att man som björkallergiker (vilket jag med största sannolikhet är med tanke på hur jag har mått under björkpollenveckorna) också är känslig när det gäller vissa födoämnen – korsallergier kallas det. Ananas är en av dem. Biogena aminer ligger bakom tungklådan. Bara så ni vet. (Men satan vad gott det är med färsk ananas!)

Jag sitter sedan helgen och funderar på det vansinniga mordet på den 15-åriga Therese Johansson Rojo. För saken är den att när ett allvarligt brott begås kan man bara hålla distansen till händelsen genom att referera till förövaren som en galning. När en allvarligt psykiskt sjuk människa mördar Anna Lindh eller springer omkring på tunnelbanestationer och slår folk med ett järnrör eller kör ihjäl folk i en vansinnesfärd i Gamla stan så kan man förfasas över händelsen – man känner djupt med de drabbade som överlevde och de anhöriga. Men man kan alltid tänka att det där går att förklara med att ett fåtal människor faktiskt är så sjuka att de kan göra något sådant – att psykvården i Sverige bör ses över – att det är en chans på miljonen att man själv eller ens nära skulle råka ut för något sådant – det är liksom bara fel tid fel plats det handlar om.

Men så är inte fallet den här gången. Pojken och flickan som ligger bakom mordet på Therese Johansson Rojo var inga galningar på permisson, fullproppade med mediciner. De var heller inte uppväxta i någon kriminellt belastad förort med trasiga familjeförhållanden (vad vi vet i alla fall).

De var två helt vanliga niondeklassare från en välmående medelklassförort. Flickan hade tydligen högsta betyg i alla ämnen. Pojken var en helt vanligt 16-årig fotbollskille. De var tillsammans och av någon anledning var flickan svartsjuk på Therese Johansson Rojo och ska enligt uppgift ha övertalat pojken i två veckors tid att mörda henne. Till slut gjorde han det. För att hon inte skulle göra slut? För att visa sin kärlek?

Jag önskar jag kunde säga: ”för att han var en psykiskt sjuk galning med många våldsdomar i bagaget”. Jag önskar att någon kunde säga något som: ”Flickan har i många år uppfört sig labilt – det här kom inte som en chock”. Men det är ingen som säger det. Pojken och flickan var två till synes helt vanliga 16-åringar som helt enkelt planerade och genomförde ett mord på en jämnårig flicka. Hur ska vi ens kunna börja greppa det?

Jag läste hos Hanna Fridén om en svårdefinierad ungdomsstil bland killar som hon ställde sig något frågande till. Den kännetecknas tydligen av ett kolossalt spretigt hår med minst en burk Dax-vax i, en uppenbar överanvändning av brun utan sol och vida jeans som vid ankeln hålls ihop av ett antal gummiband. Eftersom bloggläsare oftast är hjälpsamma framkom det snabbt i kommentarsfältet att denna ”stil” (eller brist på detsamma) går under namnet ”Partille-Johnnys”.

Eftersom jag vid det här laget hade blivit lite intrigued och kände igen något av detta i mitt bakhuvud googlade jag helt enkelt ”Partille-Johnny” och innan jag hade hunnit skriva mer än ”Partille” undrade google om det var ”Johnny” jag var intresserad av. Herregud, termen är tydligen så sökt så google är van. En av de första träffarna var härligt nog en av mina favoritbloggar – Bloggfrossa – som hade skrivit ett informativt inlägg om fenomenet.

Det var hos Bloggfrossa jag äntligen fick den sista pusselbiten: bröderna Gotti! Kommer ni ihåg den där vansinniga tv-serien som gick för några år sedan som handlade om den bortgångna maffiabossen John Gottis Versaceälskande vuxna dotter och hennes tre söner? Dessa söner var ju på något sätt Partille-Johnnys föregångare då de varje dag verkade ta ett dopp i brun utan sol, styla sina frisyrer i treskift och uppföra sig exakt som man tänker att förortskids som vinner på lotto skulle göra.

Med andra ord: Partille-Johnny-stilen är helt enkelt den manliga motsvarigheten till de där tjejerna i fjortonårsåldern med idominsalveläppar. Ni vet, de där tjejerna som när man går bakom dem på stan inte är helt säker på om det är en häxa, en excentrisk pensionär med långt hår eller bara en fjortis med tanke på den vita hårfärgen.

EDIT: Tydligen har Partille-Johnnys sitt ursprung från det som går under namnet Jersey Trash. Här har ni ett bildexempel på den typen av killar.

Överst: Bröderna Gotti med sin tjusiga mor. Underst: Ett exempel på svenska Partille-Johnnys.