Jag och min snart 89-åriga mormor har redan gått på skumpan.

Nu är jag på plats i Rom. Fantastiskt hotell – eller snarare exklusivt guesthouse som ligger helt pittoreskt i en patio mittemot Änglar och demoner-kyrkan. Nu ska vi efter lite uppfräschning (ursäkta men hur många hundra meter är Terministationen? Och hur jobbigt var det att släpa väskan där?) ge oss iväg och få oss det där omtalade vinet och pastan.

I påskas hittade jag ett till synes helt vanligt foto i ett album hemma i Helsinborg. Året är 1995 och familjen Collin är på semester i London. Min minsta lillasyster Mia är nio år gammal. Men när man däremot börjar titta lite närmare på detta helt vanliga foto där Mia, Mamma och Pappa sitter på en restaurang och äter middag i omoderna kläder så ser man att Mia inte ser ut som ett nioårigt barn. Hon ser politiskt inkorrekt nog ut som en vuxen dvärg på grund av en väldigt konstig min kombinerat med ihoptryckt hållning. Jag nämnde detta då jag upptäckte det men publicerade då inget foto.

Egentligen är det kanske inte så jätteroligt att Mia 9 år ser ut som en vuxen kortväxt person men vi började bygga upp en historia bakom detta foto under påsken. Den lilla blonda personen är i själva verket Mamma och Pappas goda vän Gunnel som tyvärr är småvuxen. Hon brukar följa med Collins på semester ”eftersom hon så lätt får plats i baksätet med tonårstjejerna” (alltså jag och Anna) och tyvärr saknar egen familj. Här sitter ”de vuxna” och avnjuter en engelsk middag. Gunnel har tagit in en halvflaska vitt för att hon inte tycker så mycket om rött ”det missfärgar tänderna”. En halvflaska är också lagom mängd alkohol för att Gunnel ska få ”semesterpromille”.

Sedan tar ju självklart den här historien aldrig slut men ni ska slippa hela fortsättningen. Sa jag att jag skrattade lungorna ur mig när jag upptäckte detta foto? (Och jag inser att detta enbart är kul för mig och mina två systrar – lite väl internt med andra ord).

I våras köpte jag mig en spikmatta. Den har hjälpt framför allt mina spända käkar och nacke att slappna av i stressiga perioder. Den enda nackdelen är att den kostar ganska mycket pengar – runt 680 kronor verkar vara normalpris. Nu läste jag på Blondinbellas blogg att hon kommer att sälja spikmattan på sin webbshop Bellme nu i veckan (där säljs endast en produkt per dag till ett väldigt rabatterat pris). Så ni som är sugna på en spikmatta men vill få ett bättre pris kan ju hålla koll, tänkte jag.

Jag missade lite att det var sommar idag och dog en smula i ullkofta. Under en snabb shoppingrunda shoppade jag noll grejer. Det enda jag egentligen ville ha var en söt liten trasa för 149 kronor på Gina Tricot men det var slutsåld på de tre Gina Tricot-butiker jag besökte. Försökte också hitta något på Mango men eftersom jag inte är en femtioårig Versaceälskande ryska med smak för Rivieran och med lite skral kassa så hoppade jag över deras korta kavajer och neongula, lila och turkosa ensembler. Istället kände jag doften av jordgubbar från Hötorget och bestämde mig för lite marknadshandel. Alla priser som erbjöds mig lät osannolikt billiga. Sedan fick jag min påse med grönsaker och frukt och allt kostade helt plötsligt massor. När jag kom hem såg jag att jordgubbarna var övermogna. Alltid samma känsla av övergrepp efter Hötorgsinhandling.

Jag är hemskt förtjust i lokalnyheter av någon anledning. Jag tror att det finns något i det futtiga lokalperspektivet till krig, diktaturer och naturkatastrofer som jag går igång på. Mina favoritdelar brukar vara:

1. Lokala insändare där folk fattar pennan för att skriva om sin ilska över att orten har bytt färg på stadsbussarna exempelvis (detta skedde i Helsingborg för några år sedan).

2. Den där lilla rutan där man får följa polisens uttryckningar under ett dygn som brukar finnas i Stockholms lokaltidningar (23.44 Götgatan. 34-årig kvinna nekas inträde på restaurang på grund av uppenbar berusning. Kvinnan går då bärsärkargång över uteserveringen och klär av sig sina kläder. Polisen kan gripa den nakna kvinnan i korsningen Åsögatan/Östgötagatan).

3. Oerhört lokala nyheter som behandlas lika vördnadsfullt som elfte september-attacken. (så fina journalister som med yrkesheder vägrar glida in på något ironiskt spår – de förtjänar sådan respekt).

För några dagar sedan började jag följa Helsingborgs Dagblad på Twitter. Eftersom jag kommer från Helsingborg (och HD är min favoritkälla till lokalnyheter) tyckte jag att det vore kul att hänga med lite i vad som händer där nere. Och idag fick jag min dos av älsklingslokalnyheter som jag bara väntat på hela helgen: ”Jacka stals från lägenhet: En man har polisanmält att han bestals på sin jacka medan han var och besökte sin mor.” En finstämd symfoni av ointressant vetande, säger jag. Att göra något av ingenting är en konst. Här är hela artikeln för den som är intresserad.

Jag bläddrade förbi ”nyheten” om att Ronnie Wood i Rolling Stones är himlastormande förälskad i en tjugoårig tjej och insåg ännu en gång att jag helt enkelt inte kan greppa relationer över generationsgränserna.

Jag menar inte att döma människor som lever i relationer med stor åldersskillnad. Jag försöker bara hitta något som får mig att förstå det: liksom tänka på det med öppet sinne på något sätt. Varje gång misslyckas jag.

Någonstans tror jag ändå att det finns en poäng att dela livet med någon som befinner sig i ens eget åldersspann – säg plus/minus fem, tio år. Man har gemensamma referensramar och ungefär lika lång tid till döden (om inget oförutsett händer).

Om jag skulle bli ihop med någon som är i pensionsåldern så tror jag först och främst en maktförskjutning skulle ske. Eftersom min hypotetiska pojkvän har levt ett halvt liv längre än jag vet han automatiskt lite bättre (även om han inte gör det så utgår han från det). Och dessutom skapade han sin identitet som man under en helt annan tid då varken pappaledighet eller strykning av tvätt hade hög prioritet. Jag tror att en omedveten (eller medveten) underordning som kvinna i den relationen är näst intill oundviklig. Jag har aldrig varit mycket för att reduceras till en ung, snygg och fräsch accessoar som osäkra äldre män skaffar istället för hörapparat.

Jag vill inte vara så förutsägbar så att jag säger att alla unga tjejer som är ihop med gamla män söker en fadersgestalt och/eller ett arv. Men sedan undrar jag vad det annars skulle vara som lockar. Kanske är det roligt att vara ihop med någon som är pensionär så man får mycket tid ihop? Vad vet jag?

Att mannen sedan blir tröttare, svagare och kanske sjuk när man själv är i 40-årsåldern är ju faktiskt också problematiskt även om romantiker brukar mena att man inte är så pragmatisk om man nu blir kär. Men själv har jag alltid varit lite överdriven när det kommer till konsekvenser. Det är kanske därför jag aldrig har intresserat mig för män annat än i min egen ålder.

Säkert finns det massor av lyckliga par där ute från olika generationer men jag kan ändå inte skaka av mig känslan av att det låter besvärligt. Ungefär som när jag var ihop med en spanjor och aldrig kunde prata normalt – vilket i min värld i stor utsträckning innebär tusentals referenser till olika populärkulturella fenomen som kantat just min generations uppväxt. Att direktöversätta Leila K:s uppgång och fall eller valda dialoger ur Torsk på Tallinn är det bästa sättet att döda stämningen.

Eh?

Dagens skörd: nyplockad rabarber till smulpaj och en stor bukett liljekonvaljer.

Jag vill inte på något sätt verka gnällig. Jag om någon är den som har omfamnat och väntat ivrigt på det här nya bloggverktyget. Och trots att jag har varit förberedd på buggar och småproblem vid lanseringen av en så stor tjänst finner jag mig själv med en hjärtfrekvens på 400 slag i minuten och river mitt hår likt matadoren i Tjuren Ferdinand. Inget av det jag vill göra fungerar. 

1. Jag kan inte logga in i vare sig min verson av Firefox eller Internet Explorer. I Chrome fungerar det skapligt förutom att verktygsfältet försvinner då jag skriver inlägg.
2. Jag har sedan halv tre försökt ladda upp ett sidhuvud (en header) som stämmer perfekt med den angivna storleken. Problemet är att den vägrar synas. Däremot såg jag den dyka upp på en för mig okänd blogg – ovanpå denne persons egna sidhuvud. 
3. Mitt bloggnamn som jag har haft i tre år (det kommer ett inlägg senare som behandlar mitt hat till detsamma) är för långt och detta bloggverktyg tillåter bara bloggnamn som har ett fåtal bokstäver vilket gör att min blogg numera är känd som ”La Dolce Vita vs Hel”. Vadå hel? 
4. Jag vill absolut inte ha Aftonbladets notiser i min högermarginal. Lika lite vill jag ha ”senaste inlägg” och ”senast kommenterat”. I förra verktyget kunde man ta bort det men här hittar jag inte den funktionen.

Idag lyckades jag med den omöjliga prestationen: JOGGA! Jag kunde inte låta det gå två veckor sedan jag tränade sist så trots pollen, värmebölja och andnöd ”sprang” (blev omgådd av ett par pensionärer så det var väl inte hög hastighet direkt) jag i fyrtio minuter. Nu: död. Men istället för att lämna jordelivet tänkte jag leta upp en viss Popjunkie och Minijunkie på okänd parklek på Söder. Sedan ska jag förbereda middag då min kille återkommer till Sverige efter grabbhelg i Köpenhamn. Har inte pratat med karln sedan fredags så man vet inte så noga om vi fortfarande är ihop och sånt. Kanske är han kvar i den danska huvudstaden och har flyttat in hos en dansk donna?