I morgon är det nyårsafton. Då borde man sammanfatta året ordentligt. Det ska jag också göra, naturligtvis:

2010 har varit riktigt bra.

Jag såg en reklamskylt om att de sålde hummer för 39.90 kronor styck på Hemköp. Kan det verkligen stämma? I så fall ska jag gå dit och köpa tio, tjugo stycken och börja ha det som lunchlåda på jobbet. 

Så bäst att ta med sig plastbestick och sedan knäcka en hummer i Aftonbladet-pentryt.

Funderar på att ta det konceptet vidare. Bara äta carpaccio eller rysk kaviar eller ostron. Typ kalla delikatesser och låtsas vara oberörd när andra värmer mikrorätter från Ica.

Tillbaka på redaktionen. Flög upp till Stockholm i morse och satt på min plats i Globen klockan 13. Jag har inte varit på jobbet på elva dagar på grund av min sjukdom plus jul så det känns helt ovant. Ringer lite folk som vanligt.

Förundras också över kungadokumenten som har gått i tidningen de senaste dagarna. Förstår fortfarande inte hur INGEN kan ha hittat ett enda litet lik i Daniel Westlings garderob. Han är kanske Sveriges mest exemplariska medborgare – inga hyss, inga skandaler, ingenting. 

Sedan koketterade jag lite ocharmigt med några kollegor om hur många bilagor både vi och Getingen hade behövt göra om jag blev ihop med Carl Philip och reportrarna började gräva i mitt liv. Äsch, så farligt är det nog inte. Tror jag. Eh.

God jul som man säger. Jag är fortfarande rätt kass i min bältros men knaprar många tabletter och sover en hel del. Har annars introducerat Photo Booth för min mormor som 90. När jag slängde upp några effekter där huvudet blir typ fyrkantigt bröt hon ihop av skratt. När jag introducerade ”virveln” trodde jag att vi skulle behöva skicka henne i ambulans till sjukan med diagnosen ”humoröverdos”. Nu vill mormor bara ha en Mac själv så hon kan sitta hemma och fota sig på konstiga sätt.

Nu ska vi äta julkalkon och sedan ska jag ut på något sätt, trots smärtor. Det är faktiskt juldagen och därmed en av de mysigaste utekvällarna om året. Just nu är planen: ingen alkohol men gott humör.

Den här bloggen blev visst Året runt ändå. Här med en osminkad mig, min mamma och min mormor. Tre generationer.

Men orka att min blogg har blivit Året runt. Här berättar jag om mina krämpor varje dag. Snart börjar jag väl lägga ut mönster på virkad julbonad och recept på ”Festliga färsrätter” och ”Kalaskassler” också. Kanske en pyssel- och myssida också där folk får skicka in foton på barnbarn och ”Min familj i fyra generationer”. Någon tafflig dikt på rim?

I alla fall – mitt ”gallstensanfall” har nu blivit bältros. Ni måste hålla med om att det är en oväntad twist. Har nu några härliga grupper av utslag på ryggen. Gick till sjukan i dag igen och svimmade inte färre än tre gånger på en timme. Det kan vara någon form av personligt rekord faktiskt. Fick antivirusmeddi och lite fler härliga smärtstillande. Tog mig hem som en fyllgubbe, genom att dra mig längs Ringens väggar. 

Nu är jag livrädd att jag ska få bältros i fejan. Om jag får en nervskada med hängande öga blir jag så rosenrasande att jag kommer att vaporiseras. *har mardrömmar om piratlappar för ögat*

Hittade min gamla My Space-profil och med den en massa bilder från 2005-2006. Tiden innan Facebook alltså. Vad gjorde man med sitt liv? Jo, man hade en gammal stationär dator, lockade sitt hår och gick på Riche i tid och otid.

Oroar mig för följande grejer:

– Det är dags att ta en ny dos av knarkmedicinen. Mår skitskumt av den.

– Snöstormsvarningar i Skåne på torsdag kan sätta käppar i hjulet för min flygresa till Helsingborg.

– Jag får ej dricka alkohol på grund av medicinen. Hur ska man då orka återträffa alla på juldagen?

– Jag är så ful just nu så jag skyggade från badrumsspegeln när jag såg mig själv skymta förbi.

Annars: fortsätter att vara konvalescent med fettfri kycklinggryta (får ej äta fet mat), Miley Cyrus-film (!) och eventuell julklappsinslagning.

(Jag får be om ursäkt för tråkigt bloggande, men jag är så uttråkad och kan inte jobba eller göra något kul så jag babblar här i stället).

Bästa grejen i går när jag låg där på en brits på akutmottagningen. En kvinna satte på mig en klämma på fingret för att mäta pulsen. Hon tittar på monitorn med ett belåtet leende. 

– Här har vi en riktigt vältränad ung dam, ser jag, säger hon.

Jag ligger där halvt avsvimmad men kvicknar till av den oväntade kommentaren. 

– Tack, det var snällt sagt, men det stämmer inte, säger jag. 

Kvinnan går fram till monitorn, tittar fundersamt, mixtrar lite med klämman på mitt finger. 

– Jaha, nej den satt helt fel. Nu ser jag att du är en helt vanlig och otränad soffpotatis. 

Den här dagen alltså. Jag skulle ju följa upp min konstiga ”höger sida på överdelen av magen”-smärta. Fick en tid på vårdcentralen. Gick dit och blev lite tömd på blod. Svimmade. Satt med en läkare på ett rum och började liksom gråta av smärta, som att jag var fyra år. Då skickade de mig till akuten på Södersjukhuset.

Där slängdes jag in på en rullande brits och fick blodtrycksgrejer på mig, pulsmätare, örontemp tagen och blev fullständigt tömd på blod. Svimmade lite igen.

Sedan kommer en av höjdpunkterna: jag blev rullad på britsen genom akutmottagningens vindlande korridorer. Där låg jag och stirrade på lysrören i taket som svischade förbi och det kändes som att jag var patient i E.R eller som att min sista stund var kommen.

Fick ligga i en korridor med människor som skrek av smärta runt om mig. Den ångesten liksom. Ville fly ut från ett fönster men det fanns inga.

Ung pojkspoling till läkare trycker sönder min mage i ett rum. Han hummar och lägger pannan i djupa veck. Kvinnlig doktor med koll kommer in och trycker vidare. ”Gallstensanfall”, säger hon tvärsäkert.

Manlig sjuksköterska med spruta kommer in. Hugger mig i magen och injicerar rent knark. Två minuter senare lever jag i en Austin Powers-värld med glada färger som dansar omkring. Dör av skratt. All smärta är borta och jag är sjukt sugen på att gå ut och fezta.

Men i stället för att slänga på mig någon slinkig klänning, transporteras jag till röntgenavdelningen för att göra ett ultraljud i ett mörkt rum.

Sedan blir jag trött och ofokuserad. Pojkspolingsläkaren kommer bort till väntrummet, meddelar att jag kommer att få se fram emot ”en lullig jul” och skriver ut 40 svinstarka knarktabletter ”som jag ska använda med stor försiktighet”.

Sedan åker jag hem och äter broccoli och tar knarktabletter ”med stor försiktighet”.

Jag som bara skulle ta en vända till vårdcentralen och sedan hasta mot tidningsfabriken och skriva glada nöjesknäck och sedan möta upp mina nöjesbuddies och glögga hela kvällen. I stället ligger jag i soffan, ganska så hög.

Det värsta: Jag måste antagligen opereras inom snar framtid. Dör på det. Ingen har rätt att skära i min kropp med en massa knivar och skit.

Mitt armveck just nu. De många nyanserna av blått runtom framgår inte riktigt av iPhone-bilden. Gör skitont i alla fall.

Veckans sammanfattning:

Bad news

– Jag har drabbats av en mystisk form av smärta. Det började i tisdags. Har svinont på höger sida där revbenen börjar och det strålar ut i ryggen. Har planlöst googlat ”var sitter levern?” och ”njursmärta+eventuell död” samt ”revbensfraktur utan olycka” utan framgång. I dag pratade jag med min mamma som jobbar på akuten. Hon sa att det med stor sannolikhet rör sig om något slags gallstenanfall. Jag googlade: ”Vad är galla?”. I morgon ska jag till läkaren och se om jag måste spännas fast på bår, akutopereras och riskera livet så här innan jul.

– Eftersom jag är alldeles för vimsig för mitt eget bästa, har jag glömt att säga till CSN att jag tjänar lite för mycket och i dag fick jag därmed betala in 14 000 mysiga kronor till dem. God jul, hatmyndighet!

Good news

– I går var jag på middag hos Henrietta med båda mina systrar och Katti. Vi åt så himla gott, drack alla sorters vin inklusive skumpa och pratade, pratade, pratade. Sedan åkte vi in till Malmen och drack öl. För typ första gången den här hösten kändes mitt sociala liv som normalt. Med tanke på mina arbetstider har mitt sociala liv i bästa fall bestått av slöhäng i en hotellobby med några ”Idol”-deltagare eller Ica-middagar med nattkollegorna på tidiningsfabriken.

– Jag har köpt min sista julklapp i dag, vilket betyder att jag kan lägga ner den där stressen nu.

– Jag befinner mig eventuellt i ett kreativt flow. Skulle behöva isolera mig någonstans och skriva ROMANEN nu.