Jaha – måndag igen.

Så deprimerande att behöva gå och träna. Det finns inget jag är mer ointresserad av än att klä på mig material som andas och luftrörspipa mig fram på ett långsamt löpband. Får tårar i ögonen av ilska.

Att det dessutom är en färskvara? Det är som att flytta: sälja lägenhet, flyttstäda, hyra lastbil, tvinga 20 vänner att kånka soffor, ordna glättig varmkorvslunch (fan, vi glömde köpa flasköl!), packa upp fula flyttlådor, ”inreda” med några doftljus. Bara att man måste göra det tre gånger i veckan i stället för en gång var sjunde år.

Annars? Mycket peppad på ”Idol”. Haha, i mitt förra blogginlägg framställer jag jobbet som att jag har tillbringat hela våren i Nordafrika och legat tryckt mot murar medan kulor viner över huvudet. 

Man bara: ”Lugna dig, du jobbar med karaoke på tv”.

Just nu tar jag mig en liten helg i väntan på måndag då ”Idol” drar i gång på riktigt. 

Fem direktsändningar på lika många kvällar. 

Jag kommer väl få tas in på något ”hem” redan nästa helg. Men det är det värt. 

”Idol” råkar av någon anledning vara mitt favoritjobb. Inte för att det är så fantastiskt upphetsande att se ungdomar sjunga coverhits utan för att det är någon speciell stämning med just den produktionen. 

Det finns ju baksidor med det också. Förra året drabbades jag av en mängd åkommor mot slutet av säsongen:

– Kräktes efter en galen jobbnatt på ett hotell i Karlstad (adrenalinet gick ur kroppen och då kan man tydligen må illa). ”Lex Jay Smith åker fast för droger” (som började med en panikinsatt presskonfa. Jag tog mig från eftermiddagssömn på hotellrummet till arenan på 15 minuter och ställer många, eller nja, alla frågor)

– Tappade fem kilo i vikt de sista tre veckorna för jag inte hann äta (*diettips*). ”Lex ”Idol”-finalisterna har en hemlig relation-scoop”.

– Fick åka in på SÖS akutmottagning och rullas på bår när de lekte Dr. House för att ta reda på vad mina smärtor i mellangärdet berodde på. Det visade sig vara bältros som jag hade fått ”på grund av nedsatt immunförsvar på grund av underliggande stress”. Lex ”Idol”-finalen.

Extremt ”E.R” om man ser det i bakspegeln.

Är mycket spänd på vad denna höst bär med sig (förutom att få höra 16-åringar sjunga Lady Gaga på primetime).

Brutna nyckelben? Njursten? Mjältbrand?

Ser redan fram emot det!

Det här är ju utan tvekan det största scoopet  i världshistorien. Det konstigaste är att det ligger som en notis i pilramen på sajten.

Det är alltså klart att det finns vampyrer på riktigt som lever bland oss och spelar in filmer om ”Kapten Corellis mandolin”. En bild på Nicolas Cage som är tagen för 140 år sedan har alltså upptäckts.

Det enda jag kan tänka på nu: hur fruktansvärt arga det hemliga vampyrrådet är som redan på 80-talet försökte övertala Nicolas Cage att inte bli skådespelare (”Vi ska verka i det tysta” osv). Nu är helt plötsligt sanningen röjd.

Nu undrar man om hela släkten Coppola är vampyrer. Lisa Marie Presley också? I ”True blood”-böckerna är Elvis Presley vampyr (en ynklig sådan tyvärr, men ändå). Är det en slump?

Det här är årtusendets story, gott folk. Det enda man väntar på nu är en kommentar från Nicolas Cage själv. Men han lär väl bita och lämlästa den stackars reporter som försöker sig dit med en diktafon.

I går fattade jag beslutet att det från och med nu är höst. 

Därför invigde jag min nya höstkappa som jag köpte i Barcelona i augusti – då iklädd linne i 35-gradig värme.

Nu är jag helt förälskad och försöker hitta en anledning att gå utanför dörren så jag kan använda den jämt.

Den är tjusigt A-linjeformad, vilket i praktiken innebär att man kan äta hur mycket som helst och inget syns.

Jaha, nähä, då startar man tydligen en modeblogg då?

*håller tummarna för nominering i BlogAwards*

Kappan kommer från Zara och går att hitta här. Min är dock svart.

I dag försökte jag lära mig lite om framtiden och övade därför på webbpublicering. 

Själv är jag ju en bakåtsträvande papperstidningsreporter. 

Men jag upptäckte den stora fördelen med att skriva direkt i webben:

Man kan hitta på sina egna fantasinyheter och publicera utan att någon arg nattredigerare sitter där som en bromskloss.

(Vill här lägga in ett förtydligande: detta har givetvis aldrig publicerats – det är enbart en förhandsgranskning av mitt påhittade knäck. Dagens Media, Resumé. Justin Biebers fans och Justin Bieber själv kan alltså dra en besviken/lättnadens suck).

11 september.

Hela dagen har varit en enda orgie i rasande skyskrapor. 

Givetvis kan man inte låta bli att titta/lyssna/läsa.

Trots att det har gått 10 år är det fortfarande så svårt att ta in hela scenariot. Jag hänger fortfarande upp mig på små detaljer. Det är ju just i dem man hittar det mänskliga, det som går att greppa.

Just i dag kan jag inte släppa Wolfgang Hanssons passage i sin text i dagens Aftonbladet:

”På vägen passerar jag ett antal provisoriska sjukhus som inrättats i hangarbyggnaderna längst West Side Highway. Sjuksköterskor och läkare är märkligt nog sysslolösa. Nästan inga skadade att ta hand om. Nästan inga döda.

Den hemska sanningen träffar som ett slag i solar plexus. Terrorattackerna har inte lämnat några överlevande bakom sig. De som inte hann ta sig ut ur byggnaderna i tid är förintade.”

Det är samma sak med terrorattacken i Madrid den 11 mars 2004. Jag var där när det hände och det var några av de värsta dygn jag har genomlidit.

Trots att jag borde kunna ta in det mer än elfte september är det ändå två saker som återkommer när jag tänker på det: hur mobiltelefonerna ringde oavbrutet i fickorna på de döda som låg i den stora mässhallen och hur panikartat det efterlystes blodgivare i provisoriska bussar samtidigt som regeringen uppmanade alla läkare och sjuksköterskor att ta sig till det närmaste sjukhuset för att hjälpa till.

Här kan man läsa om de där vidriga dygnen när jag var i Madrid och vad som egentligen hände.

Ps. Vad jag gjorde när planen körde in i WTC? Jag satt i köket och hade på Euronews och såg det andra planet flyga in i tornet live. Satt och gapade framför tv:n innan jag var tvungen att åka ut till Täby igen för att hålla i utvecklingssamtal för min högstadieklass som jag undervisade i då. Minns hur alla på busshållplatsen och på bussen pratade med varandra: ”Herregud, har du hör vad som har hänt??”

Mitt liv på sistone alltså…

Fick influensa. Drabbades därefter av den där nackspärren.

I går fick jag nog och flydde till landet. Bilen var fullpackad med kött (skärgårdsbiff och flap steak) som var så hängmörat så det borde klassas som härsket.

Det grillades. Dom Perignon och Siglo Reserva från 1997 korkades upp och livet vände åter.

Jag går runt och strövar i buteljfärgade gummistövlar, oljerock och hög tofs, blickar ut över skog och sjö, plockar kantareller och skålar i höga glas.

Köpte ett par nya solglasögon som gör att jag påminner om Prinsessan Margaret en septembereftermiddag 1955 på Balmoral Castle (i tanken i alla fall). 

Önskar att jag hade ett härligt halvblod att galoppera efter rävar med, men nöjer mig med en dansk-svensk gårdshund vid namn Kalle som jag kan kasta bollar till.

Utgår i från att komma tillbaka till Stockholm som en ny människa (och med det menar jag inte en brittisk aristokrat från fel millennium, utan fräsch, hel och… ja, ni fattar).

Så hade man spänningshuvudvärk hela helgen och vaknade i går med nackspärr. 

I dag spred det sig till hela ryggen så jag går runt som ringaren i Notre Dame fast med flatform-skor och långkofta. 

Tänkte gå till naprapaten i dag men i stället köpte jag några styltor till skor.

Gormade på Zandra att den här typen av smärtor ska drabba folk med arbetsbelastning som en minister – inte en reporter som skriver om ”Idol”.

Stod sedan och gnällde om mina åkommor inför Webbchefs-Martin. 

Han tittade uttråkat på mig, skakade på huvudet och sa: ”Men du är i alla fall snygg i håret. Gud tar och gud ger”. 

Sedan gick han hem.

I går kväll var det äntligen dags för den sedan länge planerade tvåmannakräftskivan. 

Jag åkte hem till Zandra med kräftor och vin. 

Med tanke på Zandras benägenhet att framställa sig själv som någon hon inte är emellanåt, kunde man ju tro att vi skulle sitta på golvet med varsin gammal pizzakartong som pall och dricka slattar från de 37 vinflaskor som står över hela lägenheten. 

Jag är ledsen att förstöra hennes image, men hemma hos Zandra är allt ljust. luftigt och blommigt. Duken har hon till och med skapat själv genom att köpa engelska rosor tryckt på tjockt tyg och sedan lämnat in tygremsan till en skräddare som har förvandlat det till en duk.

”Fy fan, det kostade över 200 kronor att sy en rak söm”, säger hon om den saken.

Sedan åt vi saluhallsostar, charkuterier, spännande bröd och västerbottenspaj i timmar och spånade idéer.

De två finaste sakerna hon gjorde som värdinna?

– Att flytta köksbordet genom hela lägenheten för att vi skulle sitta i vardagsrummet i stället för köket.

”Jag var tvungen att skruva av alla benen på bordet för at få det igenom dörrkarmen, trodde att jag fortfarande skulle sitta i blå snickarbyxor när du kom, men det tog bara 10 minuter”, säger hon.

– Göra en speciell Spotiftylista där hon samlade våra favoritlåtar.

”Den är tre timmar lång så vi får äta långsamt”, menade hon.

En fantastiskt fin kväll.