Just nu är jag sugen på att halvsitta i soffan hela kvällen och maratontitta på alla säsongerna av How I met your mother. Jag brukar ofta äta samtidigt som den serien visas på trean så det är i princip den enda tv:n jag ser då jag annars främst kollar på tv-serier på DVD eller liknande (med liknande menar jag exempelvis olagligt). Jag fungerar som så att antingen ser jag noll avsnitt eller så ser jag alla efter varandra. Jag fullkomligt avskyr att titta på ett avsnitt i taget. Det är för människor som står framför en efterrättsbuffé och tar en kaka och känner sig nöjda med det. Allt eller inget. Sådan är jag.

De rykande första bilderna på Dakota Fanning som den onda vampyren Jane i filmen New Moon under inspelning i Italien dök just upp (eller av datumet på bilden att döma har de ju en dryg vecka på nacken). Vad tycker vi? Inget urspännande direkt. Ungefär vad man hade väntat sig. (Om någon är intresserad av hur inspelningen på det stora torget där Edward Cullen ska gå ut och näcka/begå indirekt självmord ser ut så kan ni titta här).

Skådespelaren David Carradine dog ju på ett lite halvmystiskt sätt i Bankok i onsdags. Självmord sägs det. Andra spekulerar i någon saftig sexhistoria som gick fel. Carradine var mest känd för sin roll som Bill i filmerna Kill Bill, tv-serien Kung Fu som gick på sjuttiotalet och sitt drogmissbruk.

Min stående favorit i blogg- och twittersammanhang – Christian Lander, killen bakom bloggen Stuff White People Like – sammafattade den tragiska händelsen allra bäst: ”David Carradine died as he lived: weird and sort of Asian.”

Jag får aldrig nog av vitsiga och kvicktänkta människor.

Jag roade mig just genom att titta på två avsnitt av The Tudors. Då började fundera lite på hur lång/kort Jonathan Rhys-Meyers egentligen är. I vissa filmer ser han lång ut men i The Tudors verkar han emellanåt inte vara längre än 148 cm över havet. Vad jag förstår började han sin karriär som modell och så vitt jag vet brukar sällan 148 centimetersmodeller bli castade. Därför började jag googla hans längd och hittade några siffror som kändes intressanta att titta närmare på. Hans eventuella längd stod nämligen i inches och jag som är 1. urkass på matte och 2. urkass på andra längd- och rymdmått (tänk skålpund, sjömil och miles) började ju då googla fram en sajt som översätter inches till centimeter. Nöjd med min insats lade jag in den siffra jag fått fram. Då kom det fram att Jonathan Rhys-Meyers är hela 12,7 centimeter lång. Och nu funderar jag på var jag gjorde fel.

Jag hörde just ett studentflak köra förbi med Beyoncés hemska låt Ladies (Put a ring on it) på högsta volym. Då började jag gapskratta eftersom jag kom att tänka på den där videon som Perez Hilton spelade in för några månader sedan när han dansar till typ hela den låten i sitt vardagsrum med sin hund som publik. Den är helt sjuk. Jag har säkert sett den trettio gånger men ändå blir jag på lika gott humör varje gång.

Jag läser just nu de sista sidorna i mastodontboken Blonde av Joyce Carol Oates (som för övrigt är fantastisk) och började fundera på hur kul det hade varit att se en filmatisering av just denna bok. Döm om min förvåning när jag trillar över en CBS-miniserie från 2001 som bygger på boken. Jag hade inte en aning om att den hade gjorts. Nu försöker jag se om jag kan beställa hem den över Atlanten. Lite besviken blev jag dock när jag såg att de hade satt Poppy Montgomery som Marilyn. Det är ju den där lite trista blondinen i den halvkackiga tv-serien som heter Without a trace. Inte i närheten så snygg som Marilyn Monroe var.

I lördags var jag inne i en katolsk kyrka i Rom ett slag. Det var en till storleken liten kyrka, kanske mer i närheten av ett kapell och därför blev de utsmyckningar som brukar känneteckna just katolska kyrkor nästan överväldigande. Knubbiga kerubmålningar och guldfärgade sirliga mönster trängdes i taket. Hela väggarna var täckta av marmordekorationer. Statyer av Bernini ramades in av guldstrålar i meterstorlek och på ena kortsidan hade någon stoppat ner en skyltdocka, utklädd till ett kvinnligt helgon i en plexiglaskista bara sådär.

Det var då jag såg den uppenbara kopplingen mellan katolsk och lutheransk inredningsstil. När reformationen på femtonhundratalet nådde Sverige rev man ut alla påkostade guldkrucifix, överpimpade helgonstatyer och dyrbara utsmyckningar som påminde om katolicismen. Kyrkan skulle vara stram och simpel.

I dagens Sverige eftersträvar vi minimalism: vita kök med borstat stål, ljusa träslag, vitmålade knarriga trägolv, en enkel matta med accentfärg som återkommer i den stora vasen på golvet i vilken några smala strån sticker upp. Några värmeljus i enkla Iittalaljusstakar placerade på soffbordet, rena linjer, en diskret gardinkappa och genomtänkt punktbelysning.

I sydeuropeiska hem brukar man finna en gigantisk tv-möbel och bokhylla i ett gjort i något mörkt träslag. Denna möbel är oftast intill bristningsgränsen full av torkade blommor i guldfärgade vasar, några gamla fotbollspokaler från sonen i huset, små porslinsfigurer föreställande lilla Jesusbarnet i otaliga utföranden, ett par guldkors, en enhörning i pärlemorsskimrande porslin, guldinramade familjefoton i alla storlekar och nio olikfärgade virkade små dukar krönta med handmålade glas fyllda med småmynt. Ikea har fortfarande inte helt tagit över varpå soffan ofta har ett par decennier på nacken och dekoreras med virkade kuddar och plastöverdrag på ryggstödet. Det bästa porslinet används inte utan har en hedersplats längs en hel kortsida i vardagsrummet och inte sällan finner man ett krucifix på väggen med ett litet bord under där stearinljus trängs i guldljusstakar.

Våra svenska hem ser helt enkelt ut på samma sätt som femtonhundratalets Luther hade önskat. Överdrivet plåtter anses vara smaklöst och tacky. I sydeuropa är man präglad av skönhet genom katolicismen. Och själva påven skulle vara stolt om han steg över tröskeln.

En skyltdocka i plexiglaskista – Santa Maria della Vittoria-kyrkan i Rom. Foto: Niklas Jakobsen

Jag förstår inte hur jag kan ha missat att den första officiella New Moon-trailern har släppts! Här är den i alla fall att beskåda. Är det bara jag eller ser vargarna lite töntiga ut? Typ dåligt gjord shapeshiftning.

Ur vulkanens mun av Helena von Zweigbergk blev en av mina semesterböcker (ja, jag läser oerhört snabbt). Egentligen borde jag inte ha gillat den eftersom den innehöll flera av de beståndsdelar jag ogillar när det kommer till böcker: dravliga relationsproblem, ”skriva på näsan”-språk (jag älskar lite isbergsteknik och känslor dolda bakom meningar och den där biten) och medelklass/medelåldersångest. Konstigt nog tyckte jag istället att boken var urbra. Jag plöjde den på något timme. Så här lyder baksidetexten:

”Anna och Mats åker på en veckas semester till Sicilien i närheten av vulkanen Etna tillsammans med sina två barn, Molly, sju år, och Sebbe, elva. Våren har varit tung och veckan på Sicilien, som de egentligen inte har råd med, är ett försök att bryta en ond cirkel. Barnen är förväntansfulla och ser fram emot att få blicka ner i en riktig vulkan.

Ändå håller på att förgifta varandra och barnen med surhet och bitterhet. Mats tystnar och Anna förlorar sig i fantasier om Den Andre. De driver varandra till en gräns där de håller på att tappa kontrollen. Ett spänningstillstånd som börjar bli farligt…
Resan skulle bli en början till förändring. Men kan de mötas igen? Och vill de det?

Helena von Zweigbergks nya bok Ur vulkanens mun är ett laddat relationsdrama om konflikter, svek, drömmar och kärlek som fullkomligen tar andan ur läsaren.”

Ett varningens tecken till de som inte känner för en rejäl dos ångest då givetvis – för den känslan är oundviklig när man läser den här boken.

Samtal jag och min syster Mia just fört angående det mystiskt försvunna Air France-planet:

Mia: Det här med planet alltså – så sjukt uppenbart Lost-stämning. Har du läst mitt blogginlägg förresten?

Jag: Nej, jag har inte hunnit.

Mia: Charles Widmore borde de ju ta in i förhör. Ett plan försvinner ju inte bara sådär i ”en blixt” om det inte är Lost-öns blixt om du fattar hur jag tänker.

Jag: Jag kan bara hålla med. Det finns för många lösa trådar för att man ska gå på det liksom.

Mia: Stackars dem ändå. Sitta på den där jäkla ön. Inte vad de hade förväntat sig liksom.

Jag: Hur obehagligt skulle du känna att det vore om just dessa människor dyker upp i säsong 6 av Lost? Att liksom hela flygkraschen visas och ett gäng fransmän och brasilianare får bygga läger på stranden liksom.

Mia: Eh! Spooky!

Jag: Jag tror det är en fransk tv-kanal som ska börja göra en realityversion av Lost som sänds till hösten. De har plockat ner planet. Sedan smygfilmar de alla överlevande och utsätter dem för läskiga saker och sånt.

Mia: Halvjobbigt för de anhöriga som liksom har begravt sina nära och kära och så dyker de upp på primetime i september och smygfilmas.

Jag: Men det känns lite så: Frankrike ska försöka knäcka USA genom att dra realityformatet så långt det övervhuvudtaget är möjligt.

Mia: Statlig tv-kanal it is! Air France är väl också statligt? Enkelt att koka ihop den här idén.

Jag: Fransmännen lär ju starta en strejk som vanligt när de inser grejen men man kommer aldrig att kunna skoja bort de där tittarsiffrorna.