Viktig information: Ät inte en calzone under tiden du tittar på Band of Brothers landstigning i Normandie på Blu-ray.

Under våren har Sofie Fahrman varit i New York och bloggat flitigt. Vad hon har gjort förutom att luncha på hippa restauranger, springa på modevisningar och dricka drinkar på otaliga takterrasser har däremot varit höljt i dunkel. Nu avslöjar Fahrman att hon har skrivit en bok och säger i Resumé:

-Jag har skrivit min första roman. Den handlar om en modebloggande ung tjej som bor i New York och som sedan kommer tillbaka till Stockholm och festandet runt Stureplan.
– Den innehåller kärlek, sex, festande, mode och relationer.

Trots att hon hävdar att den inte är en självbiografi så känns det ju lite svårt att se det som något annat. Eller kan man säga att det är en roman med inspiration av hennes eget liv? Vi kan väl i alla fall enas om att det inte är en ny 1984. Det verkar Sofi göra och förväntar sig ingen toppkritik när boken släpps i höst. Men sälja kommer den alldeles säkert. Om inte annat har hon ju en utmärkt marknadsförningskanal i både sin egen blogg och sina vänners modebloggar som alla råkar vara Sveriges mest lästa. (Och jag som inte ens brukar stå ut att läsa chiclit blir ändå lite nyfiken).

I övermorgon reser jag iväg över helgen och behöver då ett boktips. Jag har några sidor kvar i Blonde av Joyce Carol Oates och måste alltså ha en ny bok att ta till på flygresan. Gärna något halvlättsamt. Absolut inte Camilla Läckberg eller chiclit. Här är exempel på vad jag gillar. Snälla hjälp mig att fylla på med bra tips!

Det här sms:et fick jag av min syrra igår kväll: ”Började kolla på Lost nu. Funkar urdåligt efter att ha missat flera säsonger. Någon gång får du berätta vad som hänt. Kram”. Rent spontant kan det omöjligt finnas någon annan tv-serie som är så besvärlig att ens återberätta ett avsnitt. Tänk er då att hon menar på att jag ska återberätta några säsonger! ”Sen gick Sawyer dit och slog Jack. Då kom Hurley med ett paket Dharmakex. Locke gick om kring i djungeln med en kniv medan Ben glosögd delade ut order. Sedan är tiden en viktig faktor, kan man säga.” Där Anna – där har du fyra säsonger av Lost i sammanfattning.

Okej. Vet ni vem som råkar vara i Italien den närmaste veckan förutom jag då? Jo – Edward Cullen. New Moon crewet har börjat filma Volturi-delen nu on location. Eller jag tror faktiskt inte att de spelar in i den lilla staden som faktiskt heter Volterra i Toskana (för den existerar!) utan kör på något annat ställe. Så typiskt. Men om Edward blir sugen på att ta en pasta, nej förlåt – han äter ju inte – jag menar en drink, nej just det – han dricker ju inte heller – så hade jag nog vid närmaste eftertanke inte ställt upp. Vad ska jag med en karl till som inte gillar goda middagar, vin, steka på playan och som föredrar campingliv. Bella – du kan behålla honom.

Min enda bild av skådespelerskan Cherry Jones är som USA:s president i säsong 7 av tv-serien 24. Där är hon en samlad kvinna som pekar med hela handen och sätter nationens bästa framför sin familj som fjantar omkring och pajar lite allt möjligt. Nu upptäcker jag helt plötsligt en annan sida än den pageklippta, pärlhalsbandsprydda medelålders kvinna jag hittills sett: hon är en raffig, lesbisk teaterskådis med flera Tony-awards i bokhyllan och med en betydligt yngre, cool skådisflickvän. Och med en urringning som heter duga. Kalla mig fördomsfull – men det här var det sista jag kunde tänka mig om henne. I mitt huvud var hon gift med en universitstsprofessor sedan 35 år med tre vuxna barn, stor vit villa och hund och med ett engagemang i kvarterets charity events. Sedan hoppade hon in som president i 24 blandat med lite småroller ”för att det är så kul”.

Jag inser att jag är oerhört ovan att se på film på tv. Just nu tittar jag på (den hittills sega) The Village. Det är reklampauserna jag håller på att bli tokig på. Jag fullkomligt avskyr att inte få bestämma själv när jag vill pausa filmen.

Konstig grej jag kom att tänka på: för många år sedan körde jag på en tenta i populärkultur på universitetet. Hur gick det till?

Nu är jag sedan några timmar tillbaka åter i stan. Eftersom jag till stor del var nedkopplad ute på landet tog jag mig inte an min rss eller Twitter förrän jag kom hem. Då baxnade jag nästan av Henrik Schyffert-överdos. Ungefär varenda person i trettioårsåldern som i något sammanhang gillade indiepop och NileCity 105,6 1995 har bloggat sig blåa i sin homogena hyllningskör tillängnad Schyffert. Jag också, givetvis.

Jag föreställer mig hur mysigt han måste ha det idag. Efter att ha avslutat sin ett och ett halvt år långa turné på Cirkus vilken livesändes på svt borde vem som helst känna sig utpumpad på alla möjliga plan. Tänk då att ego-googla sig själv idag om man heter Henrik Schyffert och mötas av halva bloggsveriges hurrarop.

En annan fundering jag har är att det vore roligt att se trafiksiffrorna på Henrik Schyfferts wikipedia det senaste dygnet. Jag tänker skyhögt.

Sedan måste jag avsluta med en av sketcherna från NileCity: de koreanska adoptivpäronen. Herrejesus, jag hade typ glömt bort den här. (Däremot minns jag tydligt ”Fasaner på stan” från Percy Tårar som man ”kände igen på jackorna” – tror jag och min syrra har dött av skratt ungefär tusen gånger åt det).

Jag laddar ju inför Rom (börjar jag bli tjatig?) och sitter och kollar upp vårt hotell. Ser det inte supermysigt ut? Mittemot ligger en kyrka som heter Santa Maria Della Vittoria där en skulptur av Bernini finns. Denna spelar en viktig roll i Dan Browns Änglar och Demoner. Så dit kan man ju gå om man vill möta Dan Brown-fans från hela världen. Och det vill man ju. Annars bor vi inte så värst långt från restaurangen med enligt uppgift ”den bästa ragun i stan” eller gelaterian med ”den bästa gelaton i stan”. Dit går man kanske ännu hellre. Så skummar man blicken över ett gäng skultpurer för det goda samvetets skull och fokar på linguine kokt al dente.