Nej nu drar jag till Danmark. Min syrra ska nämligen till frisören, mina föräldrar jobbar och jag har tråkigt. Är man då i Helsingborg är det så praktiskt att man får en gratis färjebiljett av sin pappa och så promenerar man fem minuter genom shoppinggatan. Sedan når man Knutpunkten – Helsinborgs centralstation. Där tar man rulltrappan upp, får biljetten klippt och vips är man på båten till Danmark. Den tar typ 20 minuter och sedan är man inne i söta lilla Helsingör där man kan handla halvbilligt vin och romkugler exempelvis. Sedan åker man hem och minisemestern är fullbordad.

När jag gick i skolan, långt innan internet hade tagit över världen, fanns det bara ett enda sätt att visa upp sig själv: skolkatalogen. Nu för tiden kan högstadie- och gymnasiekids photoshopa och lägga upp sina mest fördelaktiga foton på sina bloggar, på Facebook, på Lunarstorm och jag vet inte var. På min tid hade vi en chans – ett klick från kameran där borta vid paraplyet med den starka lampan. Om man råkade blinka eller göra löjlig min var hela ens kommande läsår förstört.

Själv blev jag aldrig riktigt bra på något skolfoto. Men inte heller vindögd. Jag minns att jag mest tänkte i termer av att vara tacksam för att jag inte blundade och så gick jag vidare med mitt liv. (Men herregud vad sönderbläddrade katalogerna är. De användes i stor utsträckning flitigt för att hitta potentiellt snygga killar på annan skola).

Här är mina skolkatalogsfoton från sjuan fram till trean i gymnasiet (vi börjar med lite gammal permanent och kastar oss sedan rakt ner i indiegeggan via en oförklarlig hippieperoiod):

Jag är nere i Helsingborg nu efter effektiv och smidig flygresa. Älskar att flyga från Bromma istället för Arlanda. Nu har jag fått middag och efterrätt och håller på att titta i ett gäng flyttlådor som pappa tagit ner från vinden för att vi ska kolla vad vi har lust att behålla. Hittade lådan med mina outfits från sjuan och åttan. En orgie i Kelly Taylor-inspirerade plagg. Småblommigt, beige och pastell, ljusa jeans, byxkjolar. Om jag hade varit lika smal som då hade jag bara kunnat slänga på mig hela skiten och dra till F12. Så ser ju ändå alla ut om man går dit idag. Tidigt nittiotal. Herregud.

Nu är det bråda tider för mig. Har just kommit hem efter långlunch med Joanna. Först thaimat på Koh Phangan och sedan glass i solen på Nytorget. Kändisspotting: Thomas Di Leva med fru och ursött barn (undrade först vad det var för Jesusklädd familj som kom gåendes). Sedan: Sahara Hotnights. De köpte också glass.

Nu har jag varit på vinden och hämtat resväskan och ska slänga ner lite kläder och därefter bege mig till Bromma för flyg till Helsingborg. Ikväll blir det middag med mamma och pappa och sedan kommer Anna med flighten efter lagom till en liten utekväll i Sundets pärla (obs! Helsingborgs gamla smeknamn innan de bytte till ”porten till kontinenten”).

Något jag önskar att jag hade gjort är att åka till London och se Blur på en av deras återföreningsspelningar i Hyde Park. Det grämer mig. Det irriterar mig. Och jag blir mer eller mindre tårögd när jag läser Andres Lokkos hyllning i Svenska Dagbladet.

Om vi ska fortsätta på Michael Jackson-spåret (för sista gången får jag hoppas nu) så tyckte jag att det var fullkomligt avskyvärt att släpa upp alla barnen på scenen i slutet av minnesceremonin och låta lilla 11-åriga Paris stå och hulka och snyfta medan hon stammade fram hur mycket hon älskade sin pappa medan Janet Jackson stod och teaterviskade: ”speak up, speak up”. Herregud. Som att de barnen inte har haft en tuff vecka redan. Att stå och prata inför en fullsatt konserthall och miljoner och åter miljoner tv-tittare är kanske inte direkt vad en 11-åring som just förlorat sin pappa och inte vet exakt vem hennes mamma är behöver.

Var det bara jag som reagerade på den oerhört fjantiga och långsamma ”dansen” doagänget bakom Jennifer Hudson under minnesceremonin för Michael Jackson körde? Den såg ut att vara tagen direkt från Napoleon Dynamite’s Happy Hands Club. Jämför själv genom att dra fram till 1.30 minuter i första videon och titta sedan på den andra.

God men sen middag bestående av sushi de luxe och glasnudelsallad.

Alltså, jag vet att det kommer att vara ungefär en miljon tokiga Michael Jackson-fans runt Staples Center i L.A idag. Och jag vet att Michael Jackson död i sin kista av äktaste guld kommer att skapa hallabaloo under transporten från Forest Lawn-kyrkogården. Men att ta in LAPD:s SWAT-team som begravningsentreprenörer känns ju lite väl magstarkt. Man tänker ju att de jobbar med ungefär samma saker som Jack Bauer; stormar hus fulla med terrorister i sista sekunden innan L.A flyger i luften och så vidare. Men idag får de helt enkelt köra en kista genom stan.

De kan ju i alla fall inte klaga på tråkiga vardagsrutiner.

Här kommer dagens Shiloh Jolie-Pitt-bild. Shiloh är ju min favoritkändisunge alla kategorier. Här påminner hon härligt nog om Hansons okända lillebrorsa. Är det förresten inte sjukt hur lik Shiloh är Angelina som barn? Och är det inte lika galet hur lik Angelina är sin (bortgångna) mamma Marcheline Bertrand?

Marcheline Bertrand med Angelina Jolie någon gång på sjuttiotalet och Angelina med Shiloh förra året.