Jag roade mig just genom att titta på två avsnitt av The Tudors. Då började fundera lite på hur lång/kort Jonathan Rhys-Meyers egentligen är. I vissa filmer ser han lång ut men i The Tudors verkar han emellanåt inte vara längre än 148 cm över havet. Vad jag förstår började han sin karriär som modell och så vitt jag vet brukar sällan 148 centimetersmodeller bli castade. Därför började jag googla hans längd och hittade några siffror som kändes intressanta att titta närmare på. Hans eventuella längd stod nämligen i inches och jag som är 1. urkass på matte och 2. urkass på andra längd- och rymdmått (tänk skålpund, sjömil och miles) började ju då googla fram en sajt som översätter inches till centimeter. Nöjd med min insats lade jag in den siffra jag fått fram. Då kom det fram att Jonathan Rhys-Meyers är hela 12,7 centimeter lång. Och nu funderar jag på var jag gjorde fel.

Jag känner mig en aning urlakad. Det blir lätt så efter superspäckad och hektisk släkthelg. Bara för att alla råkar vara i Stockholm samtidigt så är det ju ändå vissa logistiska problem som uppstår när jag sitter på Södermalm, en syrra sitter vid Telefonplan, en annan syrra i Västra Skogen, mina föräldrar på hotell på Östermalm och mina morföräldrar hos ytterligare släkting i Danderyd. Lägg då till ett par vänner till minsta lillasyster som är på besök från Skåne och ni har en härlig blandning människor som inte får plats i en bil utan så fort man ska göra något krävs en mobilkedjeringning av avancerat slag och parallellåkning med tunnelbana. Men till slut fick vi väl ihop det och trots att Mamma och Pappa körde över 17 mil bara inne i Stockholm på två dagar så har vi hunnit ha torsdagspizzafest, fredagsexamensbuffé för 14 personer, lördagslunch med tre generationer på Söder och slutligen lördagmiddag med föräldrar, tre barn (alltså vi – jag räknas till barn i min släkt. ”Barna” brukar Mormor säga. ”Flickorna” brukar Mamma säga när hon talar om oss) och en extra syster och en fin lillasystervän. Nu har Mamma och Pappa åkt och det är lika sorgligt som alltid.

Det här är bara en jul för några år sedan då hela släkten fick för sig att dansa ”Follow The Leader” (en modern klassiker av följa-john-dans som förekommer på alla spanska uteställen – se här för exempel). Här kör vi. Helt vanligt.

Jag kom att tänka på förra lördagen då jag och min kille gick runt på Campo dei Fioris charmiga marknad i Rom lite oengagerat. Då stod vi och tittade på någon ost eller speciell lök eller liknande och Niklas säger till mig (på svenska givetvis): ”den här verkar kosta åtta dollars” (det är hans sätt att kalla alla valutor förutom svenska kronan när vi talar med varandra. Kanske för att vara lite rolig. Speciellt med den självkontruerade pluraländelsen). Jag sa något i stil med: ”*fnizz, fnizz*” och började sedan spana in någon tryffelolja, alternativt torkad rosa pasta i rosettform. Då dyker en italienare upp (som uppenbarligen sålde det vi tittade på) som gubben i lådan framför oss och säger: ”Signor, it is Euro we use here” (tänk med italiensk accent). Vi bara: ”Okej, si si”. Sedan var det ingenting mer med det. Men ändå sitter jag just nu och fnissar åt det. *fnizz fnizz* alltså. Som att vi var två bortkomna amerikanska turister som italienarstackarn behövde utbilda.

Jag och min snart 89-åriga mormor har redan gått på skumpan.

Idag tar min lillasyster examen och hela släkten är samlad i stan. Under eftermiddagen och kvällen ska vi ha fest i form av buffé, skumpa och folk. Problemet är att det är ungefär lika varmt ute som en normal aprildag. Och bland det värsta jag vet är att bära sommarklänning tillsammans med vinterattribut så som strumpbyxor, varm kofta, ja ni fattar. Det är nästan lika fult som att ha på sig hudfärgade strumpbyxor i januari. En sommarklänning bärs ju som bäst när vädret i alla fall påminner om sommar. Men samtidigt så är det ju frowned upon att komma i vintrig klänning på sommarfest. Gud, jag skulle behöva Magdalena Ribbing och en ny garderob just nu!

Jag hörde just ett studentflak köra förbi med Beyoncés hemska låt Ladies (Put a ring on it) på högsta volym. Då började jag gapskratta eftersom jag kom att tänka på den där videon som Perez Hilton spelade in för några månader sedan när han dansar till typ hela den låten i sitt vardagsrum med sin hund som publik. Den är helt sjuk. Jag har säkert sett den trettio gånger men ändå blir jag på lika gott humör varje gång.

Jag läser just nu de sista sidorna i mastodontboken Blonde av Joyce Carol Oates (som för övrigt är fantastisk) och började fundera på hur kul det hade varit att se en filmatisering av just denna bok. Döm om min förvåning när jag trillar över en CBS-miniserie från 2001 som bygger på boken. Jag hade inte en aning om att den hade gjorts. Nu försöker jag se om jag kan beställa hem den över Atlanten. Lite besviken blev jag dock när jag såg att de hade satt Poppy Montgomery som Marilyn. Det är ju den där lite trista blondinen i den halvkackiga tv-serien som heter Without a trace. Inte i närheten så snygg som Marilyn Monroe var.

Jag kom att tänka på tre skånska uttryck/ord som jag aldrig har använt (jag är liksom en halvfalsk skåning som talar med skorrande R men med sparsamma diftonger och i princip inga skånska uttryck då mina föräldrar inte alls kommer från Skåne).

-I fjor (nu använder jag aldrig i fjol heller – jag brukar föredra att säga exempelvis ”förra hösten”. Det som fascinerar mig med detta uttryck är att det skrivs i skånska dagstidningar.)

-Bytat (istället för bytt. Så snackade alla i min by)

-På jobb (istället för på jobbet. Det är en av de mest skånska uttryck jag känner till – alla skåningar slänger bort bestämd form i detta ord.)

Den här rubriken tillsammans med bilden kan vara det roligaste jag har sett idag. Jag ser framför mig hur någon redigerare har letat upp en bild med katter vars ögon säger ”skjut mig INTE” och sedan bara slängt ut den här kallsinniga och ondskefulla rubriken. Jorbruksministern framställs i bästa fall som Cruella De Vil.

I natt kunde jag inte somna. Jag låg vaken till kanske fem. Det var ljust i alla fall. Det enda jag kunde tänka på var att jag inte kom på hur man säger ”Det var en gång” på franska och spanska. Jag blev helt tokig men ville inte gå upp och slå på datorn då det skulle paja min sömnlöshet ännu mer. Jag böjde verb för mig själv helt enkelt. Ett alternativ till att räkna får.

Idag kom jag på: Il était une fois – så heter det ju på franska. Spanska googlade jag fram och Había una vez heter det ju såklart. De där uttrycken satt bara långt inne.

Det är sådana problem som uppstår när man kvällen innan har tittat på en barnfilm om sagor.