Jag bläddrade förbi ”nyheten” om att Ronnie Wood i Rolling Stones är himlastormande förälskad i en tjugoårig tjej och insåg ännu en gång att jag helt enkelt inte kan greppa relationer över generationsgränserna.

Jag menar inte att döma människor som lever i relationer med stor åldersskillnad. Jag försöker bara hitta något som får mig att förstå det: liksom tänka på det med öppet sinne på något sätt. Varje gång misslyckas jag.

Någonstans tror jag ändå att det finns en poäng att dela livet med någon som befinner sig i ens eget åldersspann – säg plus/minus fem, tio år. Man har gemensamma referensramar och ungefär lika lång tid till döden (om inget oförutsett händer).

Om jag skulle bli ihop med någon som är i pensionsåldern så tror jag först och främst en maktförskjutning skulle ske. Eftersom min hypotetiska pojkvän har levt ett halvt liv längre än jag vet han automatiskt lite bättre (även om han inte gör det så utgår han från det). Och dessutom skapade han sin identitet som man under en helt annan tid då varken pappaledighet eller strykning av tvätt hade hög prioritet. Jag tror att en omedveten (eller medveten) underordning som kvinna i den relationen är näst intill oundviklig. Jag har aldrig varit mycket för att reduceras till en ung, snygg och fräsch accessoar som osäkra äldre män skaffar istället för hörapparat.

Jag vill inte vara så förutsägbar så att jag säger att alla unga tjejer som är ihop med gamla män söker en fadersgestalt och/eller ett arv. Men sedan undrar jag vad det annars skulle vara som lockar. Kanske är det roligt att vara ihop med någon som är pensionär så man får mycket tid ihop? Vad vet jag?

Att mannen sedan blir tröttare, svagare och kanske sjuk när man själv är i 40-årsåldern är ju faktiskt också problematiskt även om romantiker brukar mena att man inte är så pragmatisk om man nu blir kär. Men själv har jag alltid varit lite överdriven när det kommer till konsekvenser. Det är kanske därför jag aldrig har intresserat mig för män annat än i min egen ålder.

Säkert finns det massor av lyckliga par där ute från olika generationer men jag kan ändå inte skaka av mig känslan av att det låter besvärligt. Ungefär som när jag var ihop med en spanjor och aldrig kunde prata normalt – vilket i min värld i stor utsträckning innebär tusentals referenser till olika populärkulturella fenomen som kantat just min generations uppväxt. Att direktöversätta Leila K:s uppgång och fall eller valda dialoger ur Torsk på Tallinn är det bästa sättet att döda stämningen.

Eh?

Nu är jag sedan några timmar tillbaka åter i stan. Eftersom jag till stor del var nedkopplad ute på landet tog jag mig inte an min rss eller Twitter förrän jag kom hem. Då baxnade jag nästan av Henrik Schyffert-överdos. Ungefär varenda person i trettioårsåldern som i något sammanhang gillade indiepop och NileCity 105,6 1995 har bloggat sig blåa i sin homogena hyllningskör tillängnad Schyffert. Jag också, givetvis.

Jag föreställer mig hur mysigt han måste ha det idag. Efter att ha avslutat sin ett och ett halvt år långa turné på Cirkus vilken livesändes på svt borde vem som helst känna sig utpumpad på alla möjliga plan. Tänk då att ego-googla sig själv idag om man heter Henrik Schyffert och mötas av halva bloggsveriges hurrarop.

En annan fundering jag har är att det vore roligt att se trafiksiffrorna på Henrik Schyfferts wikipedia det senaste dygnet. Jag tänker skyhögt.

Sedan måste jag avsluta med en av sketcherna från NileCity: de koreanska adoptivpäronen. Herrejesus, jag hade typ glömt bort den här. (Däremot minns jag tydligt ”Fasaner på stan” från Percy Tårar som man ”kände igen på jackorna” – tror jag och min syrra har dött av skratt ungefär tusen gånger åt det).

Jag laddar ju inför Rom (börjar jag bli tjatig?) och sitter och kollar upp vårt hotell. Ser det inte supermysigt ut? Mittemot ligger en kyrka som heter Santa Maria Della Vittoria där en skulptur av Bernini finns. Denna spelar en viktig roll i Dan Browns Änglar och Demoner. Så dit kan man ju gå om man vill möta Dan Brown-fans från hela världen. Och det vill man ju. Annars bor vi inte så värst långt från restaurangen med enligt uppgift ”den bästa ragun i stan” eller gelaterian med ”den bästa gelaton i stan”. Dit går man kanske ännu hellre. Så skummar man blicken över ett gäng skultpurer för det goda samvetets skull och fokar på linguine kokt al dente.

Dagens skörd: nyplockad rabarber till smulpaj och en stor bukett liljekonvaljer.

Jag sitter här och solar i en baden-baden ute på landet. När solen är framme är det näst intill outhärdligt varmt men när ett moln dyker upp blir det lite svalare. Då passar jag på att blogga. Mitt ansikte kommer att vara tomatrött ikväll men det är det värt. De där sommmarens första strålar som liksom bränner och gör att man luktar sol kan aldrig överskattas. Annars provar jag att fota med superavanceradesystemdigitalkameran. Niklas agerar tränare – typ ger tips och ger alternativ efter taget foto. Hittills: tio blommor och en hund. Niklas bygger agility-hinder åt hunden och jag läser Blonde med solglasögon och dricker Cola light. Nu ska jag googla upp några sommarlinnen jag ska köpa imorgon inför Rom.

Efter en himmelsk grillmiddag med gott rödvin här på landet slog vi oss ner och tittade på Henrik Schyfferts The 90’s – Ett försvarstal som sändes live från Cirkus i svt. När jag var runt femton, sexton år gammal var Henrik Schyffert ungefär den coolaste personen man kunde föreställa sig. Han var rolig, han var rockstjärna, han hängde på ztv och var dessutom ursnygg på det där Robbie Williams-överläppsättet. Därför var också hans försvarstal drabbande. Trots att jag är tio år yngre än Schyffert så levde han något slags liv man bara dreglade efter i Slitz- och Pop-magasinen. Någonstans på vägen har väl jag liksom Schyffert lyckats bli vuxen och därför var det hela en mycket perspektivgivande föreställning. Jag älskade helt enkelt hans show och fick svårt att andas under slutsekvensen med bildspel från hans nittiotalsäventyr ackompanjerat av Popsicles Hey Princess.

Nu bestämde vi lite hipp som happ att dra till landet istället för att stanna kvar i stan och skräpa. Nu har jag ungefär en halvtimme på mig att slänga ner en tandborste och så i en väska och sedan bär det av. Grillning ikväll och lite lantluft. En komprimerad minisemester på några timmar.

(Foton: Niklas Jakobsen)

Ni känner kanske till The Onion – den amerikanska satiriska tidskriften/sajten som rapporterar sanna och uppdiktade nyheter på ett skruvat och allvarsamt sätt. Idag har jag fnissat åt det här reportaget som Niklas spelade upp innan. (Tydligen tillåter inte Aftonbladet att man embedar filmklipp från annat än youtube och liknande men klicka på länken så kommer ni direkt till filmklippet).

Om en vecka flyger vi till Rom och vi kollade in väderprognosen för en vecka framåt. 30 grader och sol stod det. Jag drabbades av pre-värme-chock. Det har varit en ganska kylig vår här i Stockholm så det kommer att bli tvära kast nu. Flipflops ska letas fram och linnen tvättas. Jag bävar en smula då min kropp tyvärr är värmeförstörd. På riktigt alltså.

2003 tillbringade jag kanske fem veckor i Sevilla och Córdoba i södra Spanien. Juni och juli. Jag visste såklart att det skulle bli varmt och att havet låg 13 mil bort men jag skulle läsa spanska och gå på fiestas, äta friterade auberginer och lära mig prata loj och släpig andalusiska. Med andra ord var jag peppad. Från lägenheten till skolan var det ungefär 30 minuters promenad och ingen buss gick direkt från dörr till dörr så det tog ungefär lika lång tid att gå som att åka kollektivt. Jag gick. Det jag inte var beredd på var att det kunde bli 45 grader varmt i Córdoba. Efter att nästan ha tuppat av på väg hem från skolan en dag stoppade jag Försäkringskassans E111-blankett i fickan. Jag tänkte att det skulle gå snabbare på akuten om de omedelbart kunde hitta mitt försäkringsnummer liksom. Dagen därpå blev det 48 grader och jag snyftade mig fram genom stan med handen hårt knuten om min försäkringsblankett. Hela den sista veckan pendlade termometrarna mellan 49 och 50 grader. I skuggan.

Det var då min kropp dog. Den liksom bara började spruta svett. Den förstod ju ingenting och satte antagligen igång en hysterisk kamp på liv och död – som att jag vore ensam och vilse i öknen och ville hjälpa mig att överleva. När jag sedan tog tåget till vår spanska by som ligger i Katalonien vid havet och temperaturen inte visade mer än 33 grader så förstod inte kroppen att den kunde avsluta sin kylningsprocess utan satte igång att paniksvettas så fort jag tog tre sammanhängande steg. Min syrra genomförde till och med ett semivetenskapligt experiment på min ryggsvett (antal sekunder det tog för paniksvett att rinna iklädd bikini i solgass). Jag fick använda svarta linnen så att säga och gråta ganska ofta i ren panik.

Efter den där sommaren har kroppen liksom aldrig riktigt återhämtat sig. Det är ju inte så illa som det var i 50-gradiga Córdoba men stora temperaturomslag kan sätta den ur spel ett par dagar. Därför ska jag enbart packa ner luftiga linnen och korta kjolar till Romresan.

Vid det här laget har vi alla förstått att min gata är något av en kriminell sådan. Sedan igår kväll har jag och min kille gått om varandra lite och inte hunnit träffas (annat än sovandes) så när jag råkade läsa hans blogginlägg om 112-ringning blev jag helt chockad. Läs här och bli skraja.