Gick till ”Twilight”-presskonferensen i ett par gummiaktiga skinnbyxor.
Ashley Green (som spelar vampyren Alice i filmerna): ”Wow, I love your pants!”
Jag: ”Thank you. I look like a heavy metal groupie, but what can I do?”
Ashley Green: ”Eh… O.K!”
*tystnad*
*jobbar på hållningen*
Nu ska jag kasta mig in i en 15-timmars arbetsdag. En mycket rolig sådan. Kommer väl byta ut taxi mot ambulans framåt midnatt, men det känns mest som ”en kul grej”.
Jag börjar dagen strax innan lunch med att göra tv-intervjuer, först med Robert Pattinson – sedan med Ashley Green. Därefter blir det runda bordssamtal med lite mer press och de båda vampyrerna.
Klockan 15 sänds Cissi Wallins radioprogram i Radio1 där jag agerar nöjespanel tillsammans med Christoffer Röstlund. Vi pratar om H&M:s Lisbeth Salander-kollektion, tv-eken och Laila Bagges barn bland annat.
Sedan ska jag skriva ”Twilight”-knäcken fort som bara den.
Har jag tur, hinner jag äta middag. Därefter åker jag direkt till ”Idol”-studion. Där kommer jag att göra Shoot it live-tv hela kvällen och sedan skriva många knäck till både tidningen och webben.
Här kan ni läsa ”Idol”-deltgarnas formkurva inför kvällen, som jag skrev ihop i går.
Spontan tanke: Det här kan jag ju inte publicera! Jag låter ju som en förvuxen, men ytligare version av Blondinbella. Snart börjar jag väl äta sådan där äcklig mörk blockchoklad och har te-träffar med Malou von Sievers?
När jag på 90-talet drömde om att jobba med nöjesjournalistik tänkte jag mest att man fick en legitim anledning att få träffa sina idoler. Just då var min högsta dröm att sitta på hotellrum med Blur, Elastica, Suede och Pulp hela dagarna och ställa alla frågor man hade.
Men det var då man läste Aftonbladet Puls och Expressen Fredag och det råkade sammanfalla med att man var tonåring och besatt av coola band som just då också blev kommersiellla.
Sedan blev man vuxen och började jobba på Nöjesbladet. Tyvärr (eller kanske lyckligvist nog) för åldern med sig att man blir fullständigt blasé inför ”kändisar”. Även om jag avgudar Arcade fire så går jag ju inte in på toaletten och hyperventilerar eller fläktar ansiktet med handflatorna på ett amerikanskt talkshow-sätt för att jag får en telefonare med kanadensarna.
Man säger mest: ”Jaa, vad kul!”. Sedan går man vidare med sitt liv och skriver fyrtiotvå ”Let’s dance”-knäck.
Men det finns en person jag verkligen har velat träffa i några år. Mest för att få se hajpen på riktigt och försöka förstå varför en person kan ha skapat en sådan hysteri.
Och nej, det är inte Justin Bieber.
Det är Robert Pattinson som spelar vampyren Edward Cullen i ”Twilight”-filmerna.
Och i morgon är det dags. Jag ska tillbringa eftermiddagen i ett hotellrum med honom.
Detta är större än när jag fick en hotelldejt med Brett Anderson i Suede för ett par år sedan. Då var det mest en smärtsam insikt om hur glad tonårs-Malin hade varit om hon hade vetat att hon en gång skulle få prata med honom, inte så stort att verkligen få uppleva det 14 år efter hans glansdagar.
*tar på någon slampig Halloween-kostym och går dit då*
För övrigt är ”Homeland” det bästa nya tv-serien den här hösten. Jag hade ju inte hunnit se den när jag skrev detta.
Carrie (Claire Danes) spelar en CIA-anställd som vill lite för mycket. Hon får ett tips i Irak om att en amerikan är omvänd av al-Qaida. Samtidigt hittas en amerikansk krigsfånge – som försvann 2003 – helt mirakulöst i Irak. Hans familj som tror att han har varit död i åtta år ska nu välkomna honom hem och allt är subtilt ångestladdat. Frågan är om den före detta krigsfången är ovänd eller om Carrie inbillar sig allt.
Efter tre avsnitt känner jag att den innehåller allt jag tycker om med tv.
Verklighetsflykt: :+++++:
Smärtfaktor: :+++++:
Lyckligtvis har SVT köpt in serien. När den ska visas är ännu inte klart, om jag förstår saken rätt.
I förra veckan fattade jag ett beslut att dra ner på antalet kardemummamuffins/kanelgifflar/tårtor som jag äter varje dag.
För att göra det hela lite mer dramatiskt, refererade jag till det hela som att ”jag bantar”.
Det är ju det sjukaste man kan säga så här 24 år efter ordets högkonjunktur 1987.
När man tackar nej till fikabröd på jobbet i Stockholm 2011 måste man säga något i stil med: ”Nej tack, jag käkar GI” eller ”Jag kör LCHF”.
Då nickar alla gillande och börjar själva prata om att de också funderar på att byta ut sin potatis mot några vidriga baljväxter eller steka på fläsk hela dagarna.
Men när man säger: ”Nej tack, jag bantar”, möts man av uppspärrade ögon och kommentarer i stil med: ”Men herregud, du behöver ju inte gå ner i vikt!”.
Ordet banta är för all framtid tätt sammankopplat med en hel generations mammor som jämt sysslade med gymping och bytte ut måltider mot shakes. Med andra ord, någon typ av ätstörning som 1987 var helt socialt accepterad.
Att banta innebär för de flesta att svälta sig – inte som nu när dietfolket skivar en hel herrgårdsost och brer smör på skivorna innnan de rullar ihop mejeriernas version av skräckfilm till en snitsig korv och äter.
Nu äter ju jag mer än de flesta men jag kan inte få nog av folks reaktioner – kalla det ett socialt experiment.
Som i fredags när jag skojade med Zandra om att några minimorötter var min lunch. Då rullade min chef sin stol till mitt skrivbord och började lågmält fråga om jag mådde bra och om det var säkert att jag hade med mig något mer att äta innan ”Idol”. Jag fick lova att få i mig en middag vid 18-tiden innan han med bekymrad uppsyn rullade tillbaka till sin plats.
Fatta vad gulligt!
Men om jag hade suttit där och halsat tre deciliter vispgrädde som en drickyoghurt och knaprat kokosfett inrullat i tjocka rostbiffsskivor, skulle inte någon ha reagerat.
Den här tiden vi lever i alltså… *bekymrad smiley som skakar på huvudet*
Jag har eventuellt tagit den här ”Idol”-peppen ett steg för långt. Nu har jag börjat dyka upp i tv-klipp med en mikrofon och freestylar lite påor och ståuppor, som det tydligen kallas i tv-sammanhang.
Jag fattar ingenting, men är lika glad för det.
I fredags stod jag som bäst och tv-intervjuade ”Idol”-Robin i pausen när Pär Lernström kom fram och lade sig i. Han började hetsa mig att göra en påa med påföljande intervju med honom. Jag sa något efterblivet och det var då Pär satte ner foten.
”Jag ser att du har en tendens att sätta armen i sidan hela tiden”, säger han.
Jag erkände, något skamsen, direkt där och då. Men herregud, var ska man göra av den där döda, oanvändbara armen som bara hänger? Dubbelhandsfattning om mikrofonen borde väl vara ett tv-faux pas och att göra någon ”127 hours”-amputering känns så barnförbjudet liksom.
Pär tipsade om hur både han och David Hellenius har lärt sig att hålla händerna som att de ber i tv-rutan:
Själv har jag väl då en liten bit kvar, säg en livstid, till att bli ”Idol”-programledare, men det är ju lysande att få privatlektion av en som är det just nu.
Nu vill jag bara lära mig Peter Jihde-pekandet och säga: ”Idol börjar…. NUUU!”
(Vet dock inte rent praktiskt hur jag ska kunna fixa ”be till högre makt”-greppet när jag håller en mikrofon samtidigt).
Självhatet när man ser sig själv stå med ”arm i sidan”-posen?
Så är klockan närmare två på natten i går och jag och reporter-Martin packar ihop våra datorer för att åka hem efter jobbet, där stämningen är lite melankolisk på grund av att många ska sparkas.
Jag tar min väska och en påse med en ny parfym.
Martin slänger en frågande blick.
”Att jag går och köper en parfym för tusen spänn. Det är fan sjukt”, säger jag ursäktande.
Martin spärrar upp ögonen, skakar på huvudet och säger:
”Men, herregud – du har ju blivit Carola! Går och köper parfym i kristider!”
Och just där jämförs jag alltså med den här incidenten.
Man måste älska den där smålänningen.
Jag har blivit lite konstig sedan beskedet att man kanske får sparken kom.
Aldrig har jag tyckt att det är roligare att jobba. Om en chef skulle lägga ut ett jobb på mig om att ”Robinson”-Robban har börjat måla sköra och abstrakta akvareller, skulle jag jubla inombords och bara njutskriva en spalt med ett leende.
Där förstår man ju att något är konstigt (fast när jag tänker på det igen, låter det som ett ganska underbart knäck. Jaja, vi går vidare).
Det är som när man har varit ihop med någon bindgalning i ett år och fyra månader och man har stört sig på allt han gör i ett år och två månader och man förstår att han inom kort kommer att göra slut. Helt plötsligt är han en underbar människa. Att han smetar leverpastej på mackan till frukost, låter sin frimärkssamling ta över hela köksbordet, bär herrsmycken och knarkar varje natt är konstigt nog bara urgulligt.
Eller som när man går i gymnasiet och ska ta studenten om två veckor. Då kommer man på sig själv att Helena Bergström-gråta med armarna om beskäftiga scout-Kicki på en ölbrännboll med klassen där folk har medhavd grillad kyckling och Hootch, bara för att man kommer att sakna henne så mycket.
Haha, nu låter det som jag jämför mitt jobb med en psykopatpojkvän eller den störiga tjejen i klassen.
Så är det givetvis inte (alltid).
Men aldrig blir det så glasklart vad man avgudar att göra som när man är nära att mista det.
(Ta detta som ett visdomsord som ni utan extra kostnad kan snirkelmåla på era latte-färgade vardagsrumsväggar. Glöm bara inte att skriva ”Malin Collin” under, som att jag är en välkänd poet. Skicka sedan in en bild på resultatet så har vi en tävling här på bloggen och… NEJ).
I dag är en nedstämdhetens dag på Aftonbladet. En massa tjänster försvinner och stället känns just nu som medievarianten av hela havet stormar.
Men någon som är ännu sorgligare är min kära vän och kollega Zandra.
Eftersom detta yrke inte direkt betalar ut löner som kan jämställas med kungen, Peter Settman eller ens Ullared-Morgan så får man ta till desperata utvägar i bland.
För några veckor sedan surfade Zandra genom internet efter ett par nya vinterskor. Då upptäckte hon att ett känt svenskt modemagasin lottade ut ett par varma skor – just sådana hon ville ha, men inte kände sig förmögen nog att köpa.
Vår krönikör sätter sig då en vardagskväll, blandar sitt proteinpulver med vatten, tänder ett mysigt värmeljus och knåpar ihop en kreativ dikt som tävlingsbidrag.
Hon ringde mig senare och läste upp den. Det var en bra dikt. Kanske inte Tranströmer men heller inte Marcus Birro.
I dag kom beskedet.
Vinterskorna hade vunnits av någon annan.
Och Zandra får frysa ännu en Stockholmsvinter.
Zandra just efter beskedet kom.
Jag delar upp mina tv-serier i två kategorier: verklighetsflykt och smärtfaktor. Om livet känns tungt ska man fokusera på verklighetsflykten (jag klockar hur lång tid det tar innan man börjar tänka på sitt eget liv under tiden tv-serien är på). Om man har den mentala hälsan och vill framstå som någon med smak, väljer man smärtfaktorn.
Här kommer några recensioner på höstens tv-serier just nu:
Pan Am: Svinsnygga väskor!!! Roligt att de reser runt i världen à la 1960-talet. Man sitter och hoppas på att Sverige blir nästa stopp. Älskar att alla ler och är så snygga och rena hela tiden. Plus för Christina Riccis ögon som är stora som en vanlig persons huvud.
Verklighetsflykt: :++++:
Smärtfaktor: :++:
Terra Nova: Det är 2149 och jorden går snart under. Därför får vissa utvalda åka tidsmaskin till dinosaurietiden för att börja om. Rolig idé, älskar all form av sci-fi. Minus att flytten sker redan i första avsnittet, som dystopijunkie vill man ha mer jordångest. Är dock redan supertrött på dinosaurier som attackerar i natten – blir inte berörd. På minussidan finns också oerhört träiga karaktärer.
Verklighetsflykt: :++++:
Smärtfaktor: :+:
Revenge: Ung kvinna återvänder till The Hamptons för att hämnas på överklassen som satte dit hennes far för ett brott han inte begick. En efter en förstör hon deras liv på tämligen utstuderade sättt. Gillar tanken, men huvudkaraktären är platt – tråkig och konstig. Man vill känna mer för hennes hämndlystenhet.
Verklighetsflykt: :+++:
Smärtfaktor: :-:
Ringer: Trashig men nykter drogmissbrukare tar sin tvillings plats på Upper east side för att undkomma maffian. Hela usp:en här är ju att Sarah Michelle Gellar (Buffy) är tillbaka i rutan. Jag avgudar henne och när hon spelar två roller i samma serie är jag en första att titta. Dramat är okej, de subtila sakerna är mest kittlande, som när trashtvillingen är helt vanligt trevlig och mannen och styvdottern bara: ”eh, vad har hänt med dig, varför är du så snäll?”.
Verklighetsflykt: :++++:
Smärtfaktor: :++:
Gossip girl: Femte säsongen är i gång och jag sitter som vanligt klistrad. Hatar den där fejkkusinen Charlie och tycker inte att Elizabeth Hurley tillför något alls. Älskar att de väver in det monegaskiska kungahuset och gråter sönder mig åt Chuck Bass depression. När han fick en hund som tröstade honom? Episk filmscen.
Verklighetsflykt: :+++++:
Smärtfaktor: :+++++:
Hart of Dixie: Rachel Bilson gör comeback på tv. Hon spelar en fjant i piloten men växer förhoppningsvis på sikt. Hon är en överambitiös AT-läkare från New York som tvingas jobba ett år i en håla i amerikanska södern. Mycket Dr. Quinn i nutid minus den där äckliga Sully med mockadress.
Verklighetsflykt: :++:
Smärtfaktor: :-:
Bubblare: Homeland – med Claire Danes i huvudrollen. Har inte sett den ännu men den ligger på min väntelista. Har höga förväntningar.