Malin Collin

La Dolce Vita vs Hell i Stockholm

Att äta lunch på en restaurang som är byggd på pålar i Medelhavet

av Malin Collin, reporter

Har kanske tio kilos övervikt i resväskan nu. Försöker plocka bort de saker som väger mest. Det har under en timme stått mellan ett par knallröda kilklacksfestskor och joggingskorna där de förstnämnda åkte ur. Tänkte behålla visionen om joggingturer längs havet om tidiga kvällar ett tag till. Nu blir det flipflop varenda utekväll i stället. Tur att den spanska byn inte är Marbella beach club utan snarare en bortglömd håla med ett gäng övervintrade indiepopare. Plockade även ur den enda bok som var av viktig karaktär och behöll all skönlitteratur.

Nu är jag så stressad så det ryker ur öronen. Pre-rese-ångest är kanske min vanligaste och jobbigaste ångest. Helt omöjlig att få bort förrän man är framme. Nu sitter jag med spanska tidtabeller till bytåg, och bybussar och funderar på hur jag ska undvika att fastna i Barcelona i tre timmar med en gigantisk väska. Och på tal om att komma fram (inser att jag ska befinna mig på resande fot i tolv och en halv timme imorgon) så fick jag just beskedet om att vi på tisdag ska ta motorbåten över bukten och äta lunch på restaurangen som är byggd på pålar rakt i vattnet. Där får man bygdens bästa paella och det råkar vara ett av mina favorithak. *Älskar ställen som är svåra att nå så man får anstränga sig lite att komma dit*

båt.jpg

Jag och Anna lämnar den spanska byn bakom oss med vår tredje syster Mia vid båtratten för sedvanlig paellalunch på restaurangen mitt i havet.

xiri.jpg

Så här ser det ut när man kommer fram

När jag för en gångs skull inte är Orc-ful på Gotland

av Malin Collin, reporter

gotland1.jpg

Här är förresten ett foto på mig i Visby. Jag har inte ens hunnit/orkat lägga över mina foton på datorn. Jag var inte så effektiv rent fotomässigt; tog liksom ett foto i Visby, sedan inget på ungefär två dagar och därefter sextiotre stycken på en rauk. Inte världshistoriens roligaste photostream liksom. Det här fotot har däremot Niklas tagit. Han har en så bra kamera så att man antingen blir jättebra eller Orc-ful då alla skavanker syns. Har man solglasögon kommer man alltid undan.

Att hata själva resandet

av Malin Collin, reporter

Jag gör nu en av de värsta grejerna jag vet: packar för en längre resa. Jag hatar visserligen att packa för kortare resor också då jag har någon form av tvångsmässigt behov att alltid lägga i för mycket men samtidigt fel saker. Nu har jag minskat bokvikten från tre kilo till två och ett halvt. Det är med andra ord en mindre bokhylla i väskan. Det enda jag vill nu är att vara framme. Det finns i princip inget jag avskyr mer än att just resa. När jag väl är på plats är jag otroligt nöjd men processen att packa-släpa väskor-ta sig till flygplats-vänta på plan-flyga-vänta på väska-ta tåg släpandes på väskor-byta tåg i 34-gradig hetta bland tusentals människor-åka nytt tåg i två och en halv timme-bli hämtad på stationen tre mil bort-åka bil till spanska byn är mig övermäktig. Vill bara kunna knäppa med fingrarna så skulle både jag och mitt bagage stå utanför ytterdörren. Ge det trehundra år så kan man säkert det. Tills dess: lida.

Trädgården under bron

av Malin Collin, reporter

Min allra sista utekväll i sommarstockholm dedikerades, liksom de senaste helgerna, till Trädgården under bron. Till att börja med är det ett alldeles fantastiskt ställe; ruffigt uppbyggt under den industristämplade Skanstullsbron, semifestivalkänsla men med tydliga toner av Berlin, Brooklyn och eventuellt ett franskt rave från 1996 (på ett bra sätt). Sedan råkar de för det allra mesta spela fantastisk musik, ha ett kilentel som ser ut som de spelar trummor i ett indieband och billig öl. Helt enkelt allt vad man letar efter. Denna kväll blev en tidig sådan då jag råkar ha massor att göra imorgon inför spanienresan, men inte sämre för det. Drack några öl med Mia och Rebecca, skvallrade och och pratade internet i vanlig ordning.

Tillbaka efter en enastående Prideparad

av Malin Collin, reporter

Jag har varit i stan och sett på Prideparaden. Jag började titta vid Stureplan men drog mig sedan ner mot Hamngatan/Sveavägen där jag stod ganska länge. Det var helt fantastiskt. Jag önskar så mycket att alla med trista fördomar (”jag har inget emot homosexuella, men…”) skulle ha stått och tittat där idag också. Det var vansinniga kostymer, skyhöga klackar, Rio-karnevalsddräkter, lädermunderingar – men mest av allt var det helt vanliga, glada, härliga människor som gick i tåget. Mer eller mindre varenda yrkesgrupp fanns representerade i tåget; polisen, försvarsmakten, lärarförbundet, kriminalvården, sjuksyrrorna, läkarna, facket, politiska partier, tulltjänstemän, Securitas, ja allt som tänkas kan. För det är klart att det finns homosexuella på varje arbetsplats. Och jag hoppas (i likhet med Unionens paroll i tåget) att alla heterosexuella tänker på det ibland och inte sitter och pratar vitt och brett om trångsynta åsikter på kafferasten. Har man så trista fördomar så får man jobba med dem hemma – inte hålla monologer på jobbet. Ett av de finaste ekipagen var Stolta föräldrar till homosexuella barn. De rev ner applåder längs paradsträckan och jag tänkte att en sådan grupp skulle inte ha funnits för tjugo, trettio år sedan.

pride.jpg

Bild från stockholmpride.com

Varför 7eleven kan fungera som lugnande medicin

av Malin Collin, reporter

Nu ramlade man just innanför dörren på Södermalm. Tillbaka i civilisationen. Nog för att Gotland har varit oerhört gemytligt men dygnet runt-öppna 7eleven hade de inte där ute i obygden. Och för mig finns det en alldeles kolossal trygghet i just den tanken. Inte för att jag brukar handla en liter mjölk klockan 02.47 särskilt ofta men själva tanken på att man kan göra det fungerar på samma sätt som en lugnande tablett i min kropp – jag kan slappna av. Det är en av biverkningarna man har efter att ha bott 17 år på riktiga landet under sin uppväxt.

Härliga tider på Gotland – men de missade det där med uppkoppling och mobiltäckning

av Malin Collin, reporter

Gotland är underbart förutom en grej: det finns ingen internetuppkoppling som går med på att fungera (märk väl – vi har med oss en PC-laptop, en Macbook Air, ett par olika mobila bredband från vardera företag och en iPhone som vi nu använder som modem då allt annat vägrar funka. Min mobil har bara gått med på nödsamtal det senaste dygnet i princip). Detta är lite av en utmaning för oss fyra internetvänliga själar som bor i det fina röda huset bortom en väderkvarn, långt ut på ett fält.

Men annars njuter vi. Igår promenerade vi genom Visby, tittade på söta hus, åt middag på en uteservering på Stora torget och körde sedan över till östkusten. Idag har vi först legat lite på en undangömd strand i riktigt sommarväder och sedan kört söderut till ett fantastiskt crêperie som låg snyggt inrett i en gammal lada. Där drog vi i oss både galetter och crêpes. Sedan gjorde vi ett litet besök på Gotlands enda vingård. Därefter joggade och cyklade alla de andra medan jag låg i soffan och läste en bok och nu har vi rundat av kvällen med grillning, rosévin och uteplatshäng. Härligt värre med andra ord.

Imorgon är det jag som drar till Lojsta hed och kastar ett lasso på sött, vilt gotlandsruss som jag tar med mig till Stockholm så jag slipper köpa dyra SL-kort i framtiden.

Nu sitter jag i färjekö till Gotl

av Malin Collin, reporter

Nu sitter jag i färjekö till Gotlandsbåten och ser fram emot att äntligen få läsa Alex James självbiografi om livet som basist i mitt favoritband Blur. Kan bara bli bra. Särskilt som både titeln och omslaget är fantastiska.

DSC00332.JPG

När man glömmer bort det viktigaste

av Malin Collin, reporter

Vi har just tittat på film. Changeling. En riktig gråtfest. Imorgon bitti åker vi till Gotland. När filmen tog slut började vi plocka i ordning lite, liksom förbereda oss för att gå och lägga oss. Men det kändes som om vi hade glömt något viktigt. Så stannade Niklas upp i en rörelse och utbrister: ”Men herregud, vi måste ju packa”. Så just det – det var något vi visst hade glömt.

Sida 95 av 392