Jag drog ner till nya Trädgården under Skanstullsbron. Orkade inte sminka mig så jag kör solglasögon.

Jag blir så trött på hur lätt man avtrubbas av nyheter. När svininfluensan dök upp för några månader sedan så tänkte jag först att det var lika hotfullt som det där sars-snacket som gick för några år sedan – jobbigt för några i Hongkong men en axelryckning för oss i den trygga nord. Sedan började experter göra worst case scenario-uttalande i Sveriges tidningar där de räknade med en hiskelig spridning av svininfluensa i Sverige och minst 5000 döda. Då började jag tårögd räkna statistik på hur många av mina Facebookvänner som skulle gå hädan.

Sedan rapporterade tidningarna allt mindre om svininfluensan. Några fall i Mexiko verkade inte rubba den trygga svenska folksjälen. När han som spelar Ron Weasly i Harry Potter-böckerna åkte på svininfluensan skrev Perez Hilton ett glatt krya-på-dig-inlägg på sin blogg med ett foto av killen med påritad grisnäsa. Popkillen Jens Lekmans svininfluensa följdes av att man beklagade att stackarn var tvungen att sitta inomhus, isolerad, under sommarens varmaste dagar. Men ingen panik utbröt direkt. Jag menar, Michael Jackson dog så han fick ju såklart rubrikerna.

Men nu börjar jag fundra på hur allvarligt det här hotet egentligen är. En svensk är ju tydligen smittad och illa däran. Hur lång tid tar det innan vi börjar köpa konserver och gömma oss i källaren? Eller en I am Legend– stämning infinner sig i varje svensk stad? Eller kan vi lugna ner oss och se det som något udda att bli smittad och något ännu mer udda att råka dö på kuppen?

Jag förstår helt enkelt inte hur rädd jag ska vara. Är nämligen inte alls rädd just nu (men vi vet ju från amerikanska katastroffilmer att regeringen ALLTID för medborgarna bakom ljuset när det föreligger ett hot om utplåning av mänskligheten).

Läser just nu de allra sista fyrtio sidorna i Harry Potter-serien och tar en andningspaus. Antar att jag ser lite chockad ut – kanske blekare och med munnet format som ett O.

Niklas: Vad är det som händer?

Jag: Alltså, allt som har hänt hittills har liksom vänts upp och ner. Det man trodde man visste var inte sant.

Niklas: Men berätta då!

Jag: Nej, du får läsa böckerna själv – jag vägrar ge bort den här typen av spoilers.

Niklas: Framkom det att Harry Potter EGENTLIGEN heter Larry Potter?

Jag: Men!

Nu har jag just kommit hem från Harry Potter and the Half Blood Prince. Jag tyckte det var den bästa filmatiseringen av böckerna hittills. Öppningsscenen var överraskande mäktig och satte genast den där ångestladdade svarta tonen man som vuxen Harry Potter-älskare gillar. Jag gillar också att J.K Rowling inte lägger sig i filmerna utan ber regissören att göra en film som hon skulle tycka vara kul att se. Det gör att filmteamet får kreativ frihet att utifrån böckerna skapa en film. För en bok och en film är ju inte samma sak. Och en film som ordagrant härmar en bok blir ofta lite platt. I en film bör man ju gärna utnyttja de visuella effekterna om nu boken råkar innehålla förutsättningar för det. Och Harry Potter-världen är ju hemskt tacksam att leka med just visuellt.

Det finns en sekvens i filmen som aldrig har hänt i boken. Men istället för som i boken lite subtilt förklara något genom otaliga exempel så har filmteamet valt att slå på stortrumman en gång och då göra det ordentligt. Men i slutändan är det exakt samma budskap som går fram.

Något som filmen nästan lyckades bättre med jämfört med boken var humorn. De roliga bitarna i boken har slipats till kvicka och emellanåt riktigt välspelade dialoger och hela filmen har kryddats med lite extrahumor vilket känns ganska bra då de andra delarna är svartare än natten.

Fortfarande tycker jag att filmerna känns som en ganska detaljerad trailer av böckerna. För det finns ju inte en chans att få fram alla nyanser, alla dråpliga sidohistorier eller fördjupa karaktärerna på ett par timmar när man har en gåta att lösa också. Men för mig fungerar filmerna som härlig underhållning. Och förvånande träffsäkra när det gäller karaktärernas utseenden, miljöer och rekvisita.

Här hade en annan tänkt att blogga flitigt kring lunch. Jag skulle ändå sitta hemma då en elektriker hade bokat in sig för lite knep och knåp med elen. Det jag inte tänkte på var att datorer går på el och han stängde av den. Efter två timmar av lättjefyllt Harry Potter-läsande i soffan kom jag på att jag hade kunnat ta en av laptop:arna och blogga på batteritiden. Men just då slog han på strömmen och här är jag igen: framför den elkrävande stationära datorn i min lilla garderob.

Britney Spears är ju som bekant i Stockholm och Aftonbladet fångade stjärnan på bild när hon klev på en lyxjakt för en tur i skärgården innan idag. För en liten stund sedan skrev Britney följande på Twitter:

”Went for a boat ride with my boys. Sweden is one of the most beautiful places in the world! Back in the studio with Max! Tmw Helsinki – Brit”

Jag vet inte vad det beror på – kanske mindervärdeskomplexet som alltid ligger någonstans inom en då man råkar vara svensk – men jag blir alltid så glad när andra inser att Sverige inte är Schweiz men ändå fint. Jag har alltid gillat chocken som framför allt amerikaner får när de beträder svensk mark: ”Oj, ni har ju riktiga städer med snygga människor – inte bara isbjörnar”. Eller: ”Inte visste jag att ni hade ett så härligt nattliv här uppe i norr! Jag som trodde att alla skulle vara ohyfsade vikingaättlingar”.

Foto: lånat av aftonbladet.se, fotograf: Ola Axman

Folk brukar ofta få för sig att jag har bott i Spanien en tid i mitt liv. Missförståndet bygger nog på att båda mina systrar har bott där några år var. Själv har jag enbart bott i Frankrike. Däremot har jag tillbringat väldigt mycket tid i Spanien och pratar hjälplig spanska. Därför satte jag mig nu och gjorde ett snabbt överslag på hur länge jag egentligen har varit i Spanien sammanlagt i mitt liv. Det blev ett och ett halvt år – nästan exakt. Trots att dessa veckor har varit utspridda under ungefär hela mitt liv (fem,sex veckor ibland, en vecka en annan gång och så vidare) så kan man ju nästan säga att jag har bott där. Jag har till och med jobbat i Spanien under en hel sommar en gång. Och pluggat där en annan sommar.

Här är jag exempelvis i Barcelona under Festa major de Gràcia

Här satt jag och slöläste några tidningsartiklar om mördaren Anders Eklunds vänskap med Hagamannen (fråga mig inte ens varför) och får syn på den här lilla informationen som gått mig förbi:

Jobbar ihop

Både ”Hagamannen” och Anders Eklund jobbar i anstaltens verkstad. Där tillverkar de två pellets och snickrar möbler åt Jysk.

Jag hade ingen aning om att Jysk ”anställde” mördare istället för mer konventionella producenter. Min första reaktion var förvirring. ”Inte vill man köpa en säng som Eklund har snickrat ihop”, tänkte jag. Men sedan kom jag på att jag aldrig har varit på Jysk vilket innebär att jag inte heller har några mördarpinaler liggandes här hemma.

Fast å andra sidan – eftersom det råder arbetsplikt i svenska fängelser så verkar det ju vansinnigt om internerna inte jobbade med något mer eller mindre meningsfullt. Att gräva djupa gropar som sedan ska fyllas igen på fängelsets bakgård känns helt enkelt lite medeltida. Men ändå: tillverka produkter för ett företag i öppen konkurrens – är inte det bara en variant på barnarbete? Lönedumpningsmässigt då, menar jag (obs! tycker mer synd om femåringar som snickrar ihop trädgårdsmöbler till radhusfamiljen i Småland än vad jag tycker om mördare). På något sätt hade det känts mer okej om interner tillverkade saker för stat och landsting. Typ spykoppar till sjukhus. Vad jag menar är bara att det kanske finns en förklaring till varför Jysk kan hålla så låga priser. 

Jag sitter på bakgården och solar och fick just sällskap av en katt som spinner och hoppar upp i mitt knä. *Hoppas den inte har loppor*

Jag har tänkt på det här med fobier. Alla människor brukar ju ha något de känner viss irrationell rädsla inför: ormar, spindlar, höga höjder och så  vidare. Eller som jag då: fingernaglar längre än en millimeter och allt med kompakta kroppar och för många ben (spindlar, pappa långben och krabbor (!)). Det är fobier som hänger kvar sedan barnsben (en sommar drog jag på mig mina ridbyxor som hade hängt ute i trädgården på tork och kände ett smärtsamt bett. När jag drog av mig byxorna sprang en stor spindel upp längs benet och ut på golvet och jag hade ett spindelbitmärke i typ en vecka. Efter det: ser jag en spindel så går jag. Bokstavligen. En gång kom mina föräldrar hem från jobbet och fattade inte varför jag inte var hemma. Då såg de en lapp på köksbordet där jag hade skrivit att jag sett en spindel och sedan rymt – ”ring när den är död” – så avslutades brevet).

Sedan kan man ju bli av med fobier genom KBT-terapi. Men det är jag inte det minsta intresserad av. Det är ju inte direkt så att man ligger på en divan och pratar om parenteser i sitt liv i KBT – man måste MÖTA sin fobi i små steg och sista dagen får du typ en gigantisk spindel i handen. Kanske som en avskedspresent och husdjur. Nej tack.

Istället håller jag numera på att kväva nyfödda fobier i sin linda. Spindlarna får jag leva med (det vill säga: springa när jag ser). Men klaustrofobin som blir lite starkare för varje år får helt enkelt inte ta över mitt liv. Jag vägrar att sluta åka hiss och börja ta trapporna. Jag vägrar att sluta åka tunnelbana när det är rusningstrafik. Jag vägrar sluta flyga bara för att planen är så små.

Förstår ni hur jag tänker: jag hatar att göra allt det där men jag vägrar att undvika det. Då låter man inte fobin ta över ens liv. För när den väl gör det brukar något nytt dyka upp som man känner obehag inför. Efter ett par år sitter man väl inlåst i en såpaskurad lägenhet och är med i femmans program ”Outsiders”. Och det vill man ju gärna slippa. Alltså är lite egen-KBT det bästa man kan göra.