Jag lovade ju att skriva ett inlägg om mitt förhatliga bloggnamn. Jag tror många kan enas om det faktum att La Dolce Vita vs Hell i Stockholm kan vara ett av bloggvärldens mest pretentiösa och löjliga namn. 

Så här gick det till när jag valde det: Jag bestämde mig för att skaffa en blogg från en sekund till en annan och när jag fick denna idé befann jag mig hemma hos en kompis och hade några minuter över. När frågan: ”vilket namn ska du ha på din blogg?” dök upp så tänkte jag i ungefär 40 sekunder innan jag skrev det. Först och främst hade jag en ambition att byta namn så fort jag fick tid över. Det hände ju uppenbarligen aldrig. Sedan har jag alltid varit en sådan person som trivs lika bra med klackskor och champagneglas på lyllig fest som med skinnjacka och öl i plastglas på rockbar. Jag är så att säga lite både och. Personlighetsmässigt är jag nog också något åt det hållet. Ena dagen är det sol i sinnet medan nästa dag är ångestladdad gyttja. Alltså ville jag visa på två extremer: härligt liv kontra helvete. Så utspelar sig bloggen främst i Stockholm. Därför fick jag bloggvärldens längsta bloggnamn som innehåller inte färre än tre olika språk.

Detta fungerade ganska bra en tid. Sedan fick bloggen lite fler läsare och snart blev jag inbjuden till olika tillställningar som hade med bloggen att göra. Det var då jag på allvar började hata mitt bloggnamn. För tänk er själva att inför ett tjugotal andra bloggare tvingas ställa sig upp och presentera sig själv och sin blogg när den heter La Dolce Vita vs Hell i Stockholm. Dessa oändliga presentationer blir ju inte lättare när jag skäms så mycket för mitt töntiga namn så jag mumlar fram det urtyst och snabbt. Ingen hör och det är alltid någon som ber mig upprepa det jag just sa. Senast i fredags hamnade jag i en sådan situation och skäms fortfarande när jag tänker på hur sluddrigt jag uttalade orden och hoppades att fokus skulle försvinna från mig.

Problemet är ju att nu är det lite sent att byta. Visst – jag kan skaffa en ny blogg eller helt enkelt byta namn på den. Men det känns lite som att sparka på den här stackars  bloggen som redan ligger. Den får fortsätta heta ett löjligt namn. Däremot har jag varit mer skonsam i bloggadressen som numera är http://blogg.aftonbladet.se/malincollin. Om jag hade tagit hela bloggnamnet hade det antagligen inte fått plats i adressfältet.

Jag vill inte på något sätt verka gnällig. Jag om någon är den som har omfamnat och väntat ivrigt på det här nya bloggverktyget. Och trots att jag har varit förberedd på buggar och småproblem vid lanseringen av en så stor tjänst finner jag mig själv med en hjärtfrekvens på 400 slag i minuten och river mitt hår likt matadoren i Tjuren Ferdinand. Inget av det jag vill göra fungerar. 

 

1. Jag kan inte logga in i vare sig min verson av Firefox eller Internet Explorer. I Chrome fungerar det skapligt förutom att verktygsfältet försvinner då jag skriver inlägg.
2. Jag har sedan halv tre försökt ladda upp ett sidhuvud (en header) som stämmer perfekt med den angivna storleken. Problemet är att den vägrar synas. Däremot såg jag den dyka upp på en för mig okänd blogg – ovanpå denne persons egna sidhuvud. 
3. Mitt bloggnamn som jag har haft i tre år (det kommer ett inlägg senare som behandlar mitt hat till detsamma) är för långt och detta bloggverktyg tillåter bara bloggnamn som har ett fåtal bokstäver vilket gör att min blogg numera är känd som ”La Dolce Vita vs Hel”. Vadå hel? 
4. Jag vill absolut inte ha Aftonbladets notiser i min högermarginal. Lika lite vill jag ha ”senaste inlägg” och ”senast kommenterat”. I förra verktyget kunde man ta bort det men här hittar jag inte den funktionen.

 

Jag funderar på en artikel jag läste om världens internetanvändning i DN igår. Artikeln är väl lite slarvigt skriven på några ställen men det jag hängde upp mig på var att världens mest uppkopplade folk är grönländarna. 92 % av den grönländska befolkningen har internet. Min mentala bild på det var ju flera tusen igloos med små eskimåer som halvligger på någon renfäll och chattar med andra eskimåer några igloos bort. Kanske bloggar de. Skriver något om vädret: ”Idag är det snöstorm och skägget frös fast när jag grävde snö som vi skulle smälta”. Eller dagens outfit: ”i vår stam bär vi denna klädesdräkt – broschen jag fäster ihop manteln med kommer från en ihjälklubbad sälskalle”. Något sånt. Sedan kom jag på att Grönländarna bor i jättefina, färgglada trävillor och pratar både danska och grönländska. För några år sedan gjorde jag nämligen en djupdykning i Grönland efter att ha sett en intressant dokumentär bara för att de verkar så exotiska. I huvudstaden Nuuk kör helt vanliga lokalbussar omkring och grönländarna verkar vara ungefär som oss förutom att de har längre vinter och färre invånare. Skoja att de två sistnämnda parametrarna är det som gör att internetanvändandet ökar.

-Snälla, kan du ta hand om slakten så springer jag bara in och kollar om jag har fått några kommentarer på mitt senaste inlägg.

Har kommit till en tråkig insikt: så fort jag bildgooglar något eller någon som jag gillar (det kan vara artist, klädesplagg, bok, film, tv-serie, historisk epok eller ett krig) så kommer jag alltid tillbaka till min egen blogg. Det vill säga: jag har någon gång under dessa snart tre åren av bloggande redan skrivit något om just den där grejen och bilden ligger bland de första google-träffarna. Betyder detta att jag är slut som bloggare? Att allt redan är sagt? Måste jag skaffa nya intressen?

Jag vet att jag är drygt två veckor sen med det här inlägget men jag får skylla på att jag i stressade stunder bara läst ett eller två inlägg av Erika Ascot och inte hela bloggen som nu.

Den nionde april 2009 avslöjades det att Malmö Opera tillsammans med reklambyrån Studio Total låg bakom den hypade och omtalade bloggen Black Ascot. Bloggen skrevs av en 18-årig tjej – Erika Ascot – vars föräldrar dog när hon var åtta. Hon bor i en sjurumsvåning på Östermalm med sin onda moster. Resten av plotten är rejält parisiskt dekadent, rödvinsspilld och drogkantad och återfinns i Malmöoperans programblad om  Vanessa . Hela tanken var att försöka nå ”Blondinbella”-målgruppen och kommunicera med dem kring vad opera kan vara. Det tog inte lång tid förrän en massa s.k it-girls i bloggbranschen började länka till den poetiska, olyckliga, dekadenta flickan i vintagemärkeskläder som skrev Black Ascot-bloggen. Trots att hela bloggen var fejk så fungerade den så  oerhört bra eftersom den inte var säljande. Den var aldrig helt konkret eller tydlig – bara ett virrvarr mellan upplevda och drömda saker av vilka de upplevda nästan uteslutande var under alkoholpåverkan.

Om ni inte har läst Black Ascot så tycker jag att ni ska göra det. Det intressanta är ju egentligen att se hur bloggen får eget liv med hjälp av kommentarerna – efter ett tag känns det som att Erika Ascot existerar och sitter där uppe på Östermalm och väntar på att en riddare på vit springare ska komma och rädda henne. Och aldrig har jag varit så sugen att gå på opera.

Bilder: http://blackascot.blogspot.com