Jag har, i likhet med mina systrar och vänner, väldigt lätt att tappa intresset för en kille som på något sätt uppför sig fel enligt den mall som jag själv skapat. Denna mall är på inget sätt spikad utan revideras på olika sätt vid möte av en ny person. Man kan kort och gott se den som en mall där man letar efter fel hos potentiell framtida partner. Det är inte särskilt lätt att klara sig igenom denna hinderbanans savoir-vivre . De allra flesta faller bort redan vid de första träffarna.

Jag tycker exempelvis att vad man äter säger mycket om en person (allt från kreativitet till hälsosynpunkt). Därför har många dejter fallit igenom på maten helt enkelt. En gång var jag hemma hos en kille som på alla sätt var en avundsvärd dejt för många tjejer. När han gick på toaletten fick jag syn på ett Ica-kvitto på soffbordet. Det var hans veckohandling som låg framför mig och en och en halv decimeter text fick mig att tappa intresset. Han hade bland annat köpt fiskpinnar (jag avskyr halvfabrikat och barnmat), kokt medwurst, någon färdigrätt och konstig frukt så som vindruvor. Vi sågs aldrig mer.

En annan kille jag dejtade ett tag hade de mest besynnerliga frukostvanorna. Han hade ett gediget utbud på smörgåspålägg men alla var konstiga och oätliga för min del. I min värld äter man ost, skinka/kalkon, färskost eller grönsaker och that’s it till frukost. Han åt kaviar, mjukost ja, man kan sammanfatta det som att han åt allt som finns på tub. Vi sågs heller aldrig mer.

Jag menar inte att jag är en förespråkare för ett fett- eller sockerfritt leverne, absolut inte. Det är bara så att vissa maträtter tycker jag bara, helt enkelt är äcklande. Exempel på detta är (utöver ovanstående): blodpudding, tonfisk i burk, korvar (allt som innehåller mixat kött), stora bönor och små fiskar, typ sardiner.

Jag är däremot ett stort fan av både Big Mac och pasta, ost och vin, pizza och chokladkakor. Ja listan kan göras lång. Det är N också. Jag minns den första frukosten jag skulle äta hemma hos honom och jag bävade självklart. Fram dukar killen vettigt bröd, min favoritost och rökt skinka. Jag tror det var då jag förstod att han var en keeper.

För ett par månader sedan skrev jag ett inlägg om de kandidater jag hade som potentiell framtida partner. Jag tänkte bara roa er med att jag valde man nummer tre. Träffade honom för första gången på riktigt ett par dagar efter det där inlägget och man kan ju säga att we go from there. Det är faktiskt bra jobbat! Mycket bra!

För något halvår sedan dejtade jag en kille ett par, tre gånger. Vi hade mycket trevligt – gick på bio, skrattade åt samma skämt, gillade samma vin och lyssnade på samma musik. En lördagkväll hade vi bestämt att vi skulle ses på O-baren efter varsin förfest. Det är nu det konstiga kommer. Han dök aldrig upp. Jag slängde iväg ett sms för att kolla var han höll hus. Inkasserade noll svar. Provade att ringa dagen därpå. Mobilen var avstängd. Följande helg tvingade jag såklart en killkompis att ringa snubben från #31# men fortfarande var mobilen avstängd .

Det var nu jag insåg att dejten antingen hade fejkat sin egen död för att bli av med mig eller helt enkelt dött på riktigt. Det kändes lite jobbigt att tänka att jag var så hemsk så att han iscensatte sin egen död. Snackade med några olika kompisar om det inträffade och det var då ”min-dejt-har-dött-historierna” började poppa upp.

Det visade sig att detta fenomen inte var något som bara skedde i Sex and the city-avsnitt. Nej, flera kompisar hade sin historia att berätta. Tro nu inte att jag tycker att detta är kul för man ska inte skratta åt döden – men det är dråpligt…

En kompis hade dejtat en kille ett litet tag som dog i en bilolycka. Hon fick sedan se honom död på sjukhuset. Detta är ju tragiskt, men kompisen har en förmåga att få de flesta historier att låta roliga. Så även denna. Hennes dejt hade av förklarliga skäl inte heller svarat i mobilen. En annan kompis hade i sin tur en kompis som hade dejtat en tjej ett par gånger. De hade verkligen funnit varandra och så går tjejen och dör i någon slags olycka med en lastbil. Denna kille fick snällt dyka upp på begravningen eftersom tjejen hade snackat så mycket om killen till sina vänner.

Nu visade det sig att min dejt inte alls var död utan i högsta grad levande fast med en trasig mobil. Även om mobilen slutligen lagades så blev det ändå inget lyckligt slut mellan oss. Vi passade nog egentligen inte alls så bra ihop. Men det är på något sätt en tröst att tänka att killen han ha förolyckats när han egentligen bara struntar i att höra av sig. Då kan man fälla en tår över hur ”fin kille” han var och vad sorgligt det är när folk ”rycks bort alltför tidigt”. Sedan, när man har sörjt färdigt, kan man gå vidare i sitt liv utan att känna sig bitter.

Problemet blir att förklara för sig själv varför man har så dålig karma eftersom så pass många killar man träffat faktiskt gått döden till mötes.

Tillbringade igår eftermiddag med att hänga i Solna centrum. Tyvärr hade jag inget coolt gäng att stå i klunga med, så jag fick traska runt ensam på rean. Mitt under denna spännande exkursion hör den ståtlige midsommarromansen av sig och vill ses samma kväll. Eftersom jag ändå inte hade något mer spännande än att kolla fotboll och äta kakor inplanerat så samtyckte jag till detta förslag.

Sagt och gjort – tisdagskvällen dedicerades således till den ståtlige och det var på alla sätt ett bra val. Det verkar finnas en och annan normal människa out there.

Idag är jag lättsam, somrig och glad i sinnet (som ett glas Lambrusco) så mitt soundtrack är: I could say I’m sorry med Universal Poplab.

Stockholmskvällen ligger framför mig och det lär bli en mindre turné runt stadens bästa uteserveringar – Debaser, Spy bar i Humlan och Berns. Onsdagar är en utmärkt dag att gå ut på – inte så höga förväntningar, mindre trängsel men alltid kul folk. Har lovat syrran att laga middag till henne så hon kan åka direkt från jobbet hem till mig. Vet bara inte vad jag ska laga. Coq au vin? Det verkar överdrivet. Dessutom blir kycklingen oftast lila när jag lagar det. Det ser minst sagt oaptitligt ut.

Jag är intresserad av följande killar:

• En oattraktiv författare i typ medelåldern
• Ett yngre kreativt men galet geni
• En som verkar vettig i min egen ålder som jag aldrig har träffat

Bra jobbat!

Åh nej. Syrran tog upp sommarens enda störningsmoment! Den colombianske Fraggeln som tvångsbesöker vår by i Spanien i tid och otid. Denna fjant är en 1.90 lång, ganska smal (gärna helt vitklädd), 30-åring med perukaktigt lockigt hår som har sitt ursprung i den sydamerikanska djungeln (eller så kanske han är från stan – orkar inte alltid lyssna). Han dök upp på vårt stamställe i byn förra sommaren och meddelade mig att han kände mig och alla mina systrar. Jag hävdade nej. Han sa att han hade fotobevis. Sure, menade jag. Kvällen därpå dyker han upp på samma ställe med ett A4-papper med ett foto föreställandes oss fyra tjejer och denna Fraggel. Vi använde vår bästa CSI-teknik för att komma fram till när fotot var taget. Efter en lång utredning kring vilka kläder vi hade på oss på fotot och hur solbrända vi var, insåg vi att fotot var taget vår sista kväll i byn sommaren innan. Jag fick ge Fraggeln rätt eftersom det inte verkade vara ett manipulerat foto. (Jag borde kanske tillägga att folket i vår by inte är vana vid folk norr om Barcelona så relativt ofta kommer folk fram och frågar om vi kan ställa upp på ett foto med deras vänner/fru/barn/flickvän). Det var i ett sådant sammanhang detta foto var taget. Efter att vi motvilligt medgivit att det faktiskt var vi på fotot så lämnade Fraggeln inte mig ur sikte. Han kom till alla ställen jag gick till, gärna med en liten present med sig, messade dygnet runt, tvingade ut mig för att ta en kaffe med honom, you name it. Mina systrar avskydde honom. Jag vill inte vara lika hård som dem, men jag måste medge att stackarn är otroligt irriterande. Det värsta med honom är inte att han bara pratar om sig själv och blir sur om samtalet får en annan huvudperson än honom. Inte heller hans pinsamma sydamerikanska raggningsmanövers. Det värsta är att han tror att han äger mig, ungefär som om jag är något slags colombianskt boskap. Sitter han med oss en kväll och tar en drink (för det kan du vara 100 % säker på att han gör eftersom man aldrig blir av med honom) och en random kille ler lite mot mig så kan du ge dig på att det dröjer fem sekunder innan Fraggeln är på fötter och ska ”snacka förstånd” med stackars flirtkillen. Gärna hotfullt. Så gör man i sydamerika. Men inte med mig. Men tyvärr spelar det ingen roll hur otrevlig man försöker vara mot honom och hur många gånger man tackar nej till hans sällskap etc – han tror att det är ett slags spel som jag antar sydamerikanska kvinnor ägnar sig åt (jag säger nej men menar ja-kind of thing). Han fattar inte att jag verkligen menar att jag inte vill spendera tid med honom.

I augusti tänker jag inte lämna mina systrars sida eftersom jag inte orkar vara själv med fjanten och värja mig. Detta kommer att leda till att Fraggeln kommer att hänga med mig OCH systrarna, vilket i sin tur kommer att leda till att systrarna skjuter mig alt. skjuter sig själva eller i bästa fall skjuter Fraggeln.

För någon vecka sedan var jag ute på ett ställe och sprang såklart in i några spanska affärsmän som man fick byta några ord med. Efter ett tag undrade en spanjor vem jag stod och spanade in. Jag nickade diskret åt den snubbe som var offret för kvällen och spanjoren utbrister: ”men han är ju riktigt ful!” (fast på spanska). ”Hmmm”, tänkte jag, ”han har ju rätt – killen är inte snygg alls”. Det var då min teori såg dagens ljus.

 Efter att ha spenderat så kopiöst mycket tid i Spanien så kan jag på ett rättvisande sätt påstå att de flesta spanjorer är fula eller extremt fula. Endast en liten procent är vad man kallar heta spanjorer. De andra går runt i sin ”spanish haircut” kända exempel på den är prinsen och Zapatero (eller i annat fall en Torres-frisyr), träningsbyxor, t-shirt, gympaskor, juvel i öronen och ibland en midjeväska. Underklädesmässigt är det förvånansvärt populärt med ”killtrosor” – alltså slip. Om man befinner sig i ett land där utbudet är så fattigt, blir det naturliga att ragga på de som är snygga. Men tillbaka till min teori. I Sverige ser nästan alla killar trevliga ut (renskrubbade, ståtliga och fräscha) så man är så bortskämd och till och med uttråkad av dessa vackra kloner så att en ful kille sticker ut och fångar ens intresse. Jag insåg alltså detta när den där spanjoren påtalade mitt offers brist på skönhet. Jag kom fram till att ful är det nya snygg. Kan det verkligen vara så?

Jag har ätit en fantastisk måltid bestående av färsk pasta med parmaskinka och parmesan och sedan en tarte chocolate. Till detta avnjöt jag ett glas lätt italienskt rödvin. Min franska haschrökargranne gav mig en flaska innan han flyttade tillbaka till Paris. Tittade på London live medan jag åt och njöt i fulla drag. Mitt eget sällskap är oslagbart. Ibland. Grahan Coxon är underbar och likaså Dirty pretty things!

Lilla My ringde och undrade om jag inte skulle följa med henne och hennes entourage till Trädgården. Jag har inte bestämt mig än. Jag har en sådan där kväll när jag tycker att jag själv är förträffligt rolig.

Jag kanske verkade självupptagen och obehaglig när jag beskrev mina drömmars man. Nog för att jag kan vara både och, så har jag dock självinsikt nog att inse att jag måste nog ha något att erbjuda denna perfekta man. Och vad är då det? Hmmm. Jag är rolig (tycker i och för sig endast de som är direkt släkt med mig och i samma generation), jag är snygg (mamma säger dock att jag ”inte är en naturlig skönhet”, men det skulle hon säkert förneka om hon hörde det nu – jag förebrår henne inte – vem är snygg när den just vaknat?), jag är smart (jag utger mig inte alltid för det men då är det alltid iskallt kalkylerat), jag är neurotisk (en fin blandning av prestationsångest, hybris, självförakt och kreativitet), jag har ett gott hjärta (även om det inte alltid verkar så, så är jag snäll – åtminstone hyser jag 100 % lojalitet mot mina närmsta – ungefär snarlik en maffiafamiljs). Men jag kan också vara dryg, manipulativ och gnällig. Men som sagt – jag menar oftast väl. Dessutom lagar jag fantastisk mat. Detta blev som en kontaktannons. Vad obehagligt.

Eller, jag vill nog egentligen bara att den där drömmannen ska vara snäll, utan flickvän och inte drogberoende. Ska det vara så svårt?

Idag har jag hängt på söder med syrran. Hon skulle klippa sig och jag ville kolla lite butiker. Det var varmt men trevligt. När vi kom hem låg vi och solade ett tag och beklagade oss över våra missbildade ben. Vi misstänker att vi båda har fått någon typ av elefantsjuka. Syrran sprang säkert en hel meter i ren panik för att förbränna någon kalori. Jag sprang faktiskt på riktigt i morse – snabbt i 45 minuter. Not bad.

Kom på att jag inte har några planer för i kväll och kände att det skulle vara ett bra tillfälle för en dejt. Kollade mobilens telefonbok och ändrade mig snabbt. Hur kan man ha så många nummer men absolut ingen att dejta? Jag måste ut och uppdatera. Eller orkar faktiskt inte. Kommer ändå inte hitta någon jag gillar.

Jag har alltid tyckt att intelligens är den mest tilldragande egenskapen hos en kille. Har funderat vidare på det och kommit fram till att det inte riktigt är så enkelt. Intelligent är absolut inte automatiskt lika med attraktiv. Med min nördfobi så blir det en större grupp som direkt utesluts (alla KTH:are, alla scoutliknande typer, äh, ni fattar grejen). Det krävs alltså mer än bara intelligens. Han måste vara begåvad med en självklar intelligens som också inkluderar något mer eller mindre kreativt (sifferintelligens och tekniska kunskaper göre sig icke besvär). Han måste ha den typen av humor som endast begåvade människor lyckas med. Han måste också kunna uttrycka sig både verbalt och skriftligt på en hög nivå, ha någon typ av musikalisk talang (absolut inte detsamma som att ha ett källarband!!) och gärna någon form av konstnärligt/arkitekturintresse (men han får absolut inte vara ”konstnär” – orkar inte ens börja klaga på den typen av killar). Utöver detta måste han ha en djup självinsikt och en hel del kunskaper kring psykologi, kommunikation och jämställdehetsdebatten. Han får absolut inte vara för smal (jag avskyr riktigt taniga killar) men inte heller en tjockis. Han bör ha en personlig, avslappnad stil som känns självklar samtidigt som den är genomtänkt. Han får absolut inte ha ryggsäck som ”smart väska” eller tycka om äcklig mat. Han bör verkligen inte vara blyg eller tillbakadragen, då jag har en starkt tendens till att hålla oändliga paniska monologer med sådana människor vilket bara resulterar i ren och skär ångest. Han får heller inte konkurrera om platsen som medelpunkt  – gärna komplettera dock. Äh, jag orkar inte mer – jag kommer ju aldrig att hitta honom.

Glömde skriva att han självklart måste vara snygg också. Om någon känner sig träffad av denna beskrivning kan jag meddela att du antagligen är en självupptagen narcissist/störd psykopat som tror att du kan leva upp till dessa krav. Om du mot förmodan inte är det får du gärna skicka ett mejl.