Måndagar med Murcof
avÄr det bara jag som känner värmen stråla inifrån av Murcofs musik?
Testa hans Ruido.
Är det bara jag som känner värmen stråla inifrån av Murcofs musik?
Testa hans Ruido.
Få musikdokumentärer är bättre än konserter. Jag tänker på Marianne Gillgrens film om den irakiska kvinnokören Tigris Fåglar som sänds i SVT i kväll. I jämförelse med kletiga filmatiseringar av överjordisk körsång, som Kay Pollaks Så som i himmelen, handlar Tigris Fåglar om verkliga ting: familj, jobb, krig, samhörighet, längtan.
Detta med sång är något alldeles särskilt. Till och med uppslagsbokens torra definition av sång har en poäng: ”Med sång menas vanligen ett melodiskt användande av rösten”. Ibland är sången ordlös, entonigt. Ibland ligger den nära talet. Stilarna varierar naturligtvis från folkgrupp till folkgrupp.
Skillnaderna kan ju tyckas löjligt stora mellan Christer Sjögrens kramgoa Blue Hawaii, de tibetanska munkarnas långsamma brummande i lågt register och centralafrikanska pygméernas joddlingar.
Vissa sjunger med huvudet, somliga med magen, en del med halsen och några få sjunger likt en jakutisk jägare som med hjälp av stämläpparna sjunger i stämmor med sig själv.
Musikforskare, till exempel August Lomax, har försök dela in världen i nio sångzoner. Europa antas vara det största sammanhängande området. Men varje genre kräver förstås sitt eget sätt att sjunga, från dödsmetallsångarens rosslingar till koloratursopranens parningsrop.
Alla har sina ideal för tonkvalitet, känslouttryck, huruvida texten ska höras – och det är alltid grymt svårt för en sångare att byta stil. Lyssna till exempel när Ann-Sofie von Otter misshandlar Elvis Costellos låtar.
Inom Västeuropa – om man får tro Lomax och andra antropologer – är det mest heltonsskalor (vita tangenter) och enkla taktarter. Texten är ofta tydlig och berättande. Stilen är odramatisk och utan ornamentik. Röstklangen avspänd. Variationen nästan obefintlig. Men i Sydeuropa härskar ett helt annat ideal med spänd klang och friare rytmik.
Här och där en spretig särart, som till exempel österrikisk tyrolersång och fäbodmusikens kulningar. Men går vi till rockmusikens alla sidoskott är stilarna än mer differentierade. En sångare = en stil = ett sound.
Karakteristiken ligger i sättet att hantera och förvalta sin röst. Små nyansskillnader, andningen, små glidningar i tonhöjden, typiska fraseringar, särskilda off-beatfraseringar, och så vidare.
I rocken är det rakare, öppnare, råare. Steget till operans bel canto-ideal med stabilitet, bärighet och ren klang kan tyckas oändligt. Men självhävdelsen och överdriften av egot har i alla fall operan och rocken gemensamt.
Romantiken väckte en strid inom den klassiska sångkonsten och här står vi än idag, striden mellan den skolade ”skönsången” och den mer spontant ”dynamiska sången”. Motsättningen handlar i grunden om två ideal; antingen en röst med en instrumental ton, homogen klang och melodiskt linjär sång, eller en klangligt skiftande ton i det närmaste beroende av textens uttryck, som innebär en starkare gestaltning. Till och med Alice Cooper söker regelbundet upp sin svenska sångpedagog för att överleva som sångare.
Sångpedagogiskt finns det också många viljor. Ett synsätt är att vägleda sångaren så att denne erhåller muskulär balans hos struphuvudet i samspel med övriga kroppsdelar. Det anses vara en förutsättning för att uppnå en egaliserad fyllig röst, fri från biljud som inte medför sådana spänning hos sångaren att hon i värsta fall sliter ut rösten. Andra vill att man ska framhäva just det personliga biljudet.
Rösten är sin egen. Den lever fri från kroppen och från tingen. Den skjuter ut, svävar, stiger, skingras, dör. Den går utanför kroppen. Den är ljudvågor, vibrerande stämband. Man tror sig kunna nå en sann röst, en enda, en konstant… men ibland kan en ton, en klang, ett läte, kanske något dialektalt tränga igenom röstfiltret och vittna om något som ligger en särskilt nära.
Vilken röst är äkta? I en mening är också rösten ett slags skrift. När vi lyssnar till oss själva, lyssnar vi samtidigt till en annan. ”Lyssnar jag till talet i min mun, så kan jag säga att en annan talar ur min mun”, menade bland andra Wittgenstein.
Röstens vackraste egenskap och svaghet är dess flyktighet.
På lördag i Storkyrkan, Stockholm, tar tre organister sig an världens mest spelade och analyserade orgelverk: Johann Sebastian Bachs Toccata och fuga i d-moll.
En rask googling ger vid handen att verket med sina 35 miljoner träffar är att av YouTubes mest spelade. Så Karin Nelson, Lars G. Fredriksson och Mattias Wagner är allt annat än unika.
Men det måste man säga att dragningen till Bachs systematiska musik är. Unik.
Det kan inte ha varit lätt att vara Bach på Johann Sebastian Bachs tid. Under peruken kröp kvalster. Alla pratade om Händel och Telemann och i Matthesons musikbiografi Grundlage einer Ehrenpforte glömdes han bort.
Händel skrev i den nya fluffiga stilen, napolitansk opera, och eftersom Bach avskydde opera hamnade han aldrig på kändislistan. Jag gissar att man såg honom som en duglig tjänsteman i en tid när rotfast tyskhet ersattes av livets njutningar à la fransk chambre och italiensk dolce vita.
En trist typ, antagligen. Perukstocken. Den doktrinäre dogmatikern. Tålig, flitig. Kanske till och med självgod, en självutnämnd apostel. En präktig efterkonstruktion. Är det någon musik vi vet försvinnande lite om – trots att han hamnade överst i de flesta listor över årtusendets kompositörer – så är det Johann Sebastian Bachs. Vi försöker lyssna men står alltid lika mållösa.
Titta på målningar av gubben. Vid ett enda tillfälle har han befriats från peruken och svartrocken och de stränga linjerna i ansiktet avväpnats i en liten skrattgrop på vänster kind. Men just den målningen är typiskt nog inte autentiskt säkerställd.
Starka krafter inom musiklivet då som nu vill bevara stenansiktet. Vilket ju är en stelhet som inte alls går att höra i hans mässor, passioner, kantater, kammarmusik, solosonater, klaver- och orgelmusik. Från den musikälskande bagaren Vitus Bach växer ett släktträd med 60, 70 Bachar som alla mer eller mindre har musiken i generna. De är stadspipare, spelmän, hovnarrar, hovkapellmästare, organister och kompositörer; Johann Ludwig, Johann Christoph, Johann Michael, Johann Elias, Johann Ambrosius, Johann Bernhard, Johann Jakob… En släkt med påtaglig inavel. Johann Sebastian gifter sig till exempel med sin kusin Maria Barbara.
Han är verkligen speciell för inte ens i slutet av 1600-talet hör det till vanligheterna att åttaåriga pojkar talar flytande latin och slukar böcker om ortodox teologi. Bästa ämnen är annars logik och retorik och vid nio ska han ha instrumenterat Michaelikyrkans i Lüneburgs bibliotek av äldre körnoter. Han fotvandrar även till Lübeck bara för att höra en dansk organist, Buxtehude, spela fugor.
Till exempel kallar han oskyldigt folk för ”pip-fagottister” och ”fuga-fjantar” och går på som en ångvält i de fromma samfälligheterna där han jobbar. På ett ställe vill han bygga om hela orgeln. Han köper kilovis med noter på kyrkans bekostnad som han sedan smugglar hem till åttarumsvillan. I Anhalt-Köthen sätts han i arrest och avskedas ”med uttalad onåd”. I en blandning av bitterhet och kall stannar han vid Thomaskyrkan i Leipzig i nästan 30 år. Orgeln och det plikttrogna kantatskrivandet blir till en skyddad verkstad.
Men hur flitig var han? Tålde han de omusikaliska pojkarna i kören? Slog han dem? Hur kommer det sig att han tog 50 thaler per kantat (mycket pengar på den tiden) och stoppade i egen ficka, dessutom var ju minst tjugo kantater stulna?
”Var du nöjd, Bach? Med livet? Med din musik? Estetiken är å andra sidan glasklar. Nästan alla låtar kan ha Soli Deo Gloria som övertitel. Han ser tillbaka (till skillnad från Händel som är den framåtblickande kosmopoliten) med en speciell avsikt att uppfostra, lära och vara nyttig. Det är krav han aldrig överger.
I Bachs värld får en konstnär inte göra vissa saker. Han får till exempel inte hoppa från den ena känslan till den andra – en och samma affekt måste löpa obruten genom ett avsnitt. Melodier och rytmer får inte störa den gudomliga sammanhållningen. Text och musik måste direktöversättas. Alltså kan texten O huvud blodigt sårat bara ha en slags melodi.
Det är bara det att hans enastående förmåga alltid prickar rätt citat i bibeltexten. Nycklarna till detta ordmåleri finns i den monumentala Orgelbüchlein som av många betraktas som Bachs musikaliska ordbok. I Bachs värld tuktas allt från ”permutationsfugor” och ”tuttifugor”,”madrigalistiska kantater” och ”musikalisk-retoriska figurer”, till affektladdningar och polyfona strukturer.
Så när man talar om Bachs ”fulländade syntes” brukar det avse hur han använder klangsymboliken (ett fruset ackord gestaltar vila eller död), den teknologiska symboliken (växlingen mellan modern fuga och gammal gregoriansk visa) och den ideologiska symboliken (en trumpet som signalerar de tio budorden eller en melodi som markör för varje lärljunge).
Fem årgångar kantater, det skulle betyda att han skrev ungefär 300 stycken. Enligt nekrologen skulle han ha skrivit fem passioner och antagligen erbjuder Matteus-, Johannes- och Markuspassionerna den bredaste ingången till barocken. Orgelmusiken erbjuder studier i polyfoni och affektlära. Och solosonaterna som på ett så förunderligt sätt blandar dansmusik med högkyrklighet.
1721-1740 var en av Europas få fredsperioder. Inga nya religioner eller -ismer utforskades. Som konstnär var man fullt sysselsatt med traditionen. Det är nu Johann Sebastian Bach börjar skriva sina berömda Brandenburgkonserter 1-7. En samling korta stycken på 4-5 minuter. Ren, svängig, ordlös underhållningsmusik med driv och inre liv. Men samtidigt är det också en strikt vetenskaplig undersökning av musikaliska formstrukturer där han jobbar som en kopparstickare, han graverar och ciselerar, minsta detalj måste fram.
Jag har aldrig träffat några musiker som inte är lojala tanken att Bach är fullkomlig. Fråga Christer Sjögren, David Bowie, DJ Spooky. Inte bara Robert Schumann skrev en variation över monogrammet B-A-C-H. Och när organisten Max Reger var som sjukast trodde han att han var en reinkarnation av Johann Sebastian. Schönberg, Hindemith, Sjostakovitj, Webern, Berg, Stravinskij är inte de enda som har inspirerats av tonerna B, A, C och H.
Barockens berättelser och bekännelser ligger dolda för oss moderna och stressade lyssnare. Tror vi. Men få melodier säger uppenbarligen något viktigare och större om glädje, sorg, smärta, melankoli, upphetsning, extas, tröst, fruktan. Jämför med filmmusik, här finns nästan alltid det inrotade arvet från Bachs figurer och affekter. Musiken springer, kryper, hoppar, skakar, faller, klättrar, vilar, flyr.
En svartsjukescen går i g-moll, dagsljus genom köksfönstret strilar i G-dur, tragisk intensitet sammanfattas i f-moll och styrka går givetvis i C-dur. Men allt vore förgäves om Johann Sebastian Bach inte varit det geni vi vill göra honom till. Kolla han noter. Se hur musiken rör sig i ett harmoniskt vågmönster. Som om den kluckar mot innerörats stränder.
Lyssna – det är allt jag begär.
Hur låter Stockholm?
Jo tack, fint. Stockholm är en akustisk idyll jämfört med Kairo eller Shanghai. Står man på Kastellholmen, sluter ögonen och lyssnar i riktning mot Slussen där salt möter sött, känns ljudet lantligt och kryddigt.
Men nu handlar det om musik och angränsande ljudkonst. Sound of Stockholm är festivalen 10-14 november där kompositörer och musiker tröttnat på kulturpolitikens flum om ”mångfald och bredd” och tagit saken i egna händer.
Idén är lika enkel som funktionell: Vi tar ett befintligt utbud, dukar upp ett långbord och kallar det festival. På så sätt påminner det inte så lite om proggens angripsätt: ”Kan själv”.
Jag skrollar i programmet och fastnar snabbt för några rubriker: Sovsäckskonsert på Fylkingen, Babyrave, DJ Sniff, Pustar, slädspår och tankens flykt. Och en kung lyssnar!
Det är inte utan att man undrar om det finns någon anledning att sörja nedläggningen av Rikskonserter. För Sound of Stockholm spirar av ett ovanligt självförtroende för att vara samtida musikrörelse.
Vem påstod att konstnärer är usla administratörer? Och ännu uslare publikarbetare?
Såhär i backspegeln kan jag ångra att jag valde strandskatorna på Gotland istället för söndagens konsert med Einstürzende Neubauten på Cirkus i Sthlm.
EN var en av de första progressiva banden i tyska krautvågen som började involvera vardagsljuden i musiken. Idén kom från Berlin-dadaisterna som skrev musik för spårvagnar, skrivmaskiner och flygplansmotorer. EN:s attityd är densamma: att erkänna alla ljud som musik.
På motsvarande vis har det i etablissemanget alltid funnits ett starkt behov av att avfärda bullerkonstens disharmonier och flytande identitet. Att låta musiken bli ”inget annat än ljud” får sällan ett brett gehör.
Man kan till exempel inte söka in till Musikhögskolan och uppge att huvudinstrumentet är fagott och biinstrument är betongblandare och röjsåg. Synd.
Så för alla oss som valde fel och valde något annat än Einstürzende Neubauten vill jag dela med mig av en länk till vinkelslipens virtuoser.
”Ängeln i musiken” är ett begrepp som tonsättaren Anders Eliasson använder för att beskriva en omätbar sida av musiken.
I P2:s Mitt i musikens veckomagasin hörde jag häromdan idén om den självskrivande musiken, igen. Fascinerande. Sedan 2008 är Eliasson composer in residence i The Arcos Orchestra, som drivs framåt av dirigenten John-Edward Kelly. Och han menar att Eliassons musik verligen kan kallas ”andlig”
Eliasson säger aldrig ”min musik”, det är nämligen inte han som komponerar den, utan tvärtom är det musiken som komponerar honom. Visst går det att tänka sig. Att man som konstnär inte uttrycker något bestämt, utan att konsten istället trycker ut konstnären i form och innehåll som från början inte var för avsikt.
Jag minns mitt första möte med Anders Eliasson väldigt väl. Hur stark musiken gjorde honom och hur hjälplös han föreföll utanför musiken. Såhär skrev jag då, för femton år sedan:
”Uppsluppen moll. Ett harmoniskt tillstånd bortom dur och moll.
Det förekommer ibland i östeuropeisk och nordisk, särskilt finsk, musik. Och det finns ofta i Anders Eliassons musik.
Låt det genast bli sagt: Anders Eliasson är komponist och inte tonsättare. En komponist sammanställer musik och ägnar resten av tiden åt att vara konstnär, medan en tonsättare sätter sig ner vid pianot från första stund och fäster noter på papper i realtid – i ett skede då många av landets kulturinstitutioner vacklar i besluten om det är ungdomen, pensionärerna, abonnenterna, dåtiden, nutiden eller framtiden man bör satsa på – och P1 bestämmer sig för att spela såpopera i 340 avsnitt. Just då, bör man lyssna till något så otrendigt som Anders Eliassons musik.
Det finns få traditionalister över huvud taget som i stycke efter stycke lyckas vara så brännande aktuella som han. När han tillträdde som lärare vid Sibeliusakademien i Helsingfors välkomnades han av professor Paavo Heininen.
“Goddag, jag är modernist”, sa Heininen.
“Goddag, jag är bara en vanlig människa”, svarade Eliasson.
Hemmet i Gamla stan är garanterat datorfritt. Utan telefonsvarare. I rent uppror skaffade Eliasson nyligen den tyngsta skrivmaskin han kunde hitta, en Remington.
I hyllorna trängs böcker i de mest skiftande ämnen: Fishing in the British Isles, Hybrid DNA, flera band om svenska folkets öden och äventyr. Han har suttit hukad över flugbindarstädet och försökt imitera sländorna som glittrar över bäckfåran. Att flugfiska har varit ett av flera sätt att infånga musik. Men 1979 slutade det vaka. Det var en obehaglig känsla, att nu tog också det här slut.
“Du förstår, jag har förberett mig länge på vår alienerade tid. Den började redan före år 0, när begreppet ”Gud” upplöstes i världsligheten”, säger Eliasson.
“Detsamma gäller konstmusiken i den brytpunkt vi nu befinner oss. Den saknar generellt normativa begrepp. Så för att slippa tala om Gud som en annan pingstpastor refererar jag min musik till änglaskeendet.”
“Det finns en tom mängd, en obestämbarhetsprincip, en vit duk som ska täckas. Konstnärens uppgift är att hörsamma det – och komponistens uppgift att sammanställa det.”
Som komponist har han också belönats stort för att han tycks följa sin inre röst. (1991, Nordiska rådets stora musikpris, Stämgaffeln och Svenska fonogrampriset.) Men framgång har som bekant ofta en baksida. Eliasson är en usel ekonom. Beställningar rasar in, tider ska hållas, och tid är en bristvara om man i princip alltid arbetar. Det föreligger en risk att bli leverantör.
“Man vill ju för fan inte bli reducerad till Bullens pilsnerkorv!
Och så det stigande bruset, utanför fönstret, genom brevlådan, i huvudet. Snart står jag inte ut längre. Det är som om en ond kraft valt ut just mig. Bakgrundsbruset är något man borde ta på allvar. Snart har du glömt hur du lyssnar. Änglaröster göre sig icke besvär.”
“Jag längtar till bysantinska Finland. Bort från den svenska nepotismen. Till ett annat land – som kanske inte existerar – men där tystnad och öppenhet råder.”
Eliassons världsbild är ålderdomlig. Han är en av dessa tvärstubbar i åkern som vägrar spela med i rollspelet som uppstår så snart fler än en människa är församlade. Särskilt i ett litet land som Sverige.
“Roller är hyckleri. För egentligen bär alla människor omkring på samma identitet. Objektivitet uppstår först när du är så subjektiv som möjligt!”
Han är gammalmodig nog att fördöma 60-talets modernister för att ha plottrat sönder musiken. En gammalmodig humanist som tror på ödet och en osynlig makt. En antik tragöd som fortfarande filar på sina kära ackordtyper, den doriska (gudomliga) och den lydiska (mänskliga). Han gillar till och med föreställande måleri.
“Jo, ytterst handlar det om exil. Har jag någon talang så är det att inte passa in någonstans.”
En rollvägrare uppfattas gärna som passé. Det tyckte till och med Lennart Hyland när han skällde ut Eliasson på krogen för att vara ”en av de största perukstockarna”. Annars är en av hans förebilder en annan perukstock, Johann Sebastian Bach.
“Bachs överjordiska Musikalische Opfer eller Mozarts stora g-mollsymfoni eller det litet udda motivet vid sidan av, till exempel i Chopins postuma c-moll-preludium. I Wachet auf har Bach byggt en gyllene himmelssäng där han strör ett litet stjärnspill.”
“I dessa sällsynta fall uppstår en euforisk gemensamhetskänsla. Det säger något om vad musik kan åstadkomma.”
Så han fortsätter att tro på ”musikhavet” men också på ”musikängeln”, en potentiell musik i dräktig förväntan, betydligt större än hans tankar. Men hur uppstår musik?
“Man måste först reda ut vad som klingar inuti en”.
Ta stråkkvartetten Designo. Här existerar endast huvudstämmor, inga understämmor. Designo är förvånansvärt gripbar musik och kan i kraft av sin enkelhet illustrera Eliassons credo: ”All musik är en spegling av den bildlösa verkligheten.” Samtidigt leder Designo (”teckning”)tankarna till en japansk tuschteckning mättad på erfarenhet, ett klingande helt.
“Ett kärl ska fyllas. Det innebär mycket arbete och det gäller att vara så tydlig som någonsin möjligt. Jag menar att bara en försvinnande liten del av musiken hörs. Det gäller alltså att dra fram den hörbara musiken ur tystnaden och inte sitta och jollra med husmodersgymnastik. I fröet ligger allt inneslutet.”
Som komponist måste han komma innanför skalet för att höra hur det låter där inne. Så inleds ett mentalt hinderlopp. Energi balanseras i skålar. När ett motiv är tömt på bränsle utvecklas det inte mer.
– Så här ska det vara, säger jag till musikängeln. Nej, du har fel, svarar ängeln. Alltid har jag fel. Så börjar musikverket föda sig självt. Liksom fortspinna och skruva sig i en inre polyfoni efter ”vad musiken själv vill”. Menar Eliasson.
“Mitt alfabet är begränsat för jag har städat bland begreppen och kommit fram till att musik egentligen bara behöver bäras upp av melodi, harmoni och rytm.Allt annat som dynamik, klang och instrumentation är sekundärt.”
Det är inte beklädnaden som är det intressanta. Därefter får kompositionerna vackra italienska namn: Ostacoli, Concerto per fagotto ed archi, Sette passaggi, Fogliame per piano & trio d’archi, Senza riposte, Disegno della pioggia …
På så sätt lär han sig tjugo nya italienska ord om året. I Anders Eliassons religiösa mystik och handfasta komponerande uppstår något väldigt rent och friskt. Jag skulle också vilja säga: omedelbart lättlyssnat där några nyckelord är uppåtsträvande, högfrekvent, intensivt, rastlöst, resignerat och anslående från första ton.
Det handlar om retorik. Men varför det i Eliassons hylla står en bok om hybrid DNA och ett av hans musikaliska signalement är den organiska rörelsen i en gyllene spiral uppåt, kan ingen förklara. Allra minst komponisten själv.
Såhär i Alla Helgonatider följer jag stranden vid Gothems hammar på Gotland och räknar varje ny våg som når land. Var sjunde sekund ungefär når en ny våg stranden. Samma intervall som när jag sover och drar i mig ny luft.
När jag lyssnar till vågen känns det för en kort sekund som att vågen och jag byter plats. Utan att vara särskilt religiös känner jag en andlig dimension och att upplevelsen egentligen är musikalisk. Det finns en puls, ett tempo, en andning som länkar oss samman. Inte bara mig och vågen.
Utan att veta hur Magnus Bäckström tänkt när han planerat Uppsala International Sacred Music Festival, tror jag mig ändå förstå meningen med festivalen: musikens makalösa förmåga att frigöra anden.
Anden behöver inte firas med bön och meditation. Musik är effektivare.
Befann jag mig inte på Gotland skulle jag naturligtvis besöka konserterna 4-7 november med akter som The Holmes Brothers, Jordi Savall, Fennesz och Be-Being.
För någonting har onekligen hänt. Under 2000-talet har världens sekulariserade religioner tvingats hitta nya sätt att missionera och har samtidigt blivit ett av musikindustrins mest expansiva tro, hopp och kärleksterritorier.
Tystnad, natur, kretslopp, magi, tro och rit har fått en alltmer central betydelse. Både i den senaste klubbmusiken där någon dj påstår sig ha hittat pulsen från den tibetanska Gulahattordens ceremoniella musik, i världsmusiken, och hos komponister som Arvo Pärt, Erkki-Sven, Tüür, Gavin Bryars, Giya Kancheli, Eleni Karaidrou med flera.
Det gamla Europa finns inte mer, över detta faktum fäller många en ljudlig suck. Saknaden manifesteras i tonerna av en en bön för de bönhörande.
Hos Fennesz är det uppenbart hur han försöker få sin musik att helt försvinna in i den miljö där den framförs. Det är meningen att man inte ska höra vad som är musik och vad som inte är det. Han föredrar hellre ordet ljudfält eller katedral framför musik. Materialmässigt tycks hela denna elektroniska monolit hållas samman av en superformel.
Men att höra det himmelska parlamentet? Kanske.
En tänkbar förklaring är att vårt behov efter stillhet ökar när den yttre miljön upplevs påträngande och brusig. Vårt behov av stilla förtröstan och någonting att tro på med samma oförbehållsamma tillit som en gotisk motett ökar. Belöningen är en känsla av genomskinlighet.
I dag finns en tydlig strävan åt färre toner och tystnader, en minimal musik som lockar lyssnare i alla åldrar och religioner, via andlig symbolik.
Det är faktiskt en tanke som ofta slår mig när jag lyssnar till Arvo Pärts musik. Den lever på luft. I Pärts sakrala klangvärld upplever man hur fastetiden har tagit plats i själva upplevelsen.
En föreställning om att allting börjar med en mycket enkel rörelse. Som en våg vid Gothems hammar. Redan detta är musik.
Halleluja!
En natt när kompositören Hans Gefors, som så många gånger förr, bilade mellan Malmö och Lund slog en idé ner i förarsätet. Han skulle göra en bilradioopera. Ett ”Sommar” i radio där en berättare spelar sånger som Gefors har skrivit. Lättsamt orkestrerade, med melodier som en öppen hand. Mixat för landsvägskörning och akustiskt bullriga förhållanden.
Nu är det gjort. Operan ”Själens rening genom lek och skoj” är en riktig pärla med Malena Ernman och Jonas Malmsjö i rollerna. Där texterna från Erlend Loes roman ”Naiv Super” och dikter av Bengt Emil Johnson kläs i en färgglad musikdräkt. Trots att ämnet är försoning.
Passa på att höra operan medans den ligger ute på P2:s webbradio.
Bilen är en av de sista privata utposterna och livsrummen. Att låsa in sig på toaletten med en iPod är ju lite suspekt. Men att stänga in sig i bilens vadderade cell är kutym. Det finns en tydlig tendens i det rastlösa, utbrända och hjärnstressade samhället att utnyttja bilen som ett terapicentrum.
Här är musiken en viktig katalysator som lyfter fram lagrade sinnesintryck och öppnar upp, frigör. Musikupplevelse i bilmiljö berör de mest arketypiska av beteenden: spänning, vila, kärlek, sorg, fruktan, kaos, ordning, ilska, glädje.
Fel musik i bilen kan skapa ovänner för livet. Rätt musik skapar pakter. Det går att trigga sig med musik och köra fort, mycket fort. Men musik kan också göra dig till en livsfarlig trafikpropp, en livsnjutare bakom ratten, utan tid och rum.
Det spelar ingen roll hur bilen ser ut. Om det så är en Mercedes av senaste modell med läder och krom och tjugo högtalare i dörrar, golv och tak eller en rostig Fiat med instängt ljud i skuffen. En konsertsal är det. Och varje människa har sitt eget soundtrack, eller psykoakustiska universum, vilket hon exponerar fritt under körningen. I bilen kan man även spela hemlig musik, sån man eventuellt skäms lite över.
Bilen fungerar som en kapsel som förflyttar passagerare i ett föränderligt landskap, som på film. Hela tiden flimrar bilder förbi som då och då behöver musiksättas för att ge resan ett vidare och inre mål. Både musik, film och bilresande är temporala konstarter. De utspelas över tid, och rörelseenergin i kombination med pausen är deras gemensamma bränsle.
Vi söker oss in i bilens nostalgirum av flera orsaker: att söka spänning, upplevelse, vi vill leva ohämmat, eller blir lätt uttråkade. Och dessa karaktärsdrag överensstämmer i stort med valet av musik för att optimera livet.
Så visst är det en genial idé Gefors fick i bilen den där natten mellan Malmö och Lund. En bilradioopera, dramatiserad som ett obrutet förlopp av story och musik i tät förening.