Inlägg av mikael strömberg

Musik är en allvarlig sak

av mikael strömberg

Tidigare i år belönades radioproducenten Birgitta Tollan med priset ”Musikens Möjliggörare” med motiveringen ”Via etern belyser och problematiserar hon fenomenet musikskapande genom fördjupande musikaliska porträtt. En modig journalist med ett genuint intresse för samtidens tonsättare och musiker.”

Det jag och andra gillar hos Tollan är hennes opretentiösa seriositet. Musik är på allvar. Men aldrig långt över öronen! I möten mellan Tollan och musiker och kompositörer bränner det ofta till, i all stillsamhet. Till exempel som i första avsnittet av fem i hennes radioserie Musik & Liv i P2 på måndagar.  

Jag gör den musik jag själv blir berörd av, berättade sångerskan och låtskrivaren Caroline af Ugglas. Förut var jag rädd för att bli galen och mina texter handlade om att hålla mig själv i schack. Jag spelade ut mycket, det var en slags rensning av den galenskap jag kände då. Idag är det mer vemod och känslor, i och med den kärlek jag känner för min man och mina barn.

Att Tollan gör sina nedslag i musiklivet för radio förstärker dessutom allvaret i hennes mission. Musik, eller konsumtionen av musik rent allmänt, drar alltmer åt easy-listening.  

Honnörsordet för den reklamfinansierade radion är repetition. Är låten en sådan att nötning inte fungerar lyfts den omedelbart ut från radions spellista (playlist). 
I dag förmedlar radion en global listnings-filosofi vars överskuggande syften är
 att spara pengar, att formatera mediet som sådant och att formatera lyssnarna 
till lydiga åhörare.

Hur det än är med självbestämmandet på stationen är 
musikproducenten livegen. Och 
trots att mer än 50 procent av världens radioutbud består av musik, är musik inget man 
diskuterar på redaktionsmöten.

Producenten och ljudteknikern med gedigna 
musikkunskaper tillhör en yrkesgrupp som snart kommer att försvinna. 
I dag är det ”självkör” och hårddiskar som gäller när man planerar för framtiden 
och bantar personalstyrkorna.

Ibland tänker jag att tystnaden eventuellt blir den 
sista flykten bort från musiken. 
En hypotes är det, onekligen, att den formaterade radion leder till formaterade 
lyssnare. Och den starka musikselekteringen har redan skapat  en ny lyssnare som 
varken tänker eller känner hur det är att vara lyssnare. En ny lyssnarkategori.

Om det bakom den allmänna fascinationen till Freuds teorier låg ett nervöst och 
ofta skuldbelagt sysslande med det egna jaget som varelse, ligger det
 bakom det ökande intresset för massmedial formatering ett lika nervöst sysslande med jaget som en maskin.

Den som slutligen sätter fingret på off-knappen i vredesmod har i samma 
ögonblick vägrat att få sin musiksmak förprogrammerad.

 Men innan vi når så långt behöver vi fler journalister som Birgitta Tollan, som erinrar oss allvaret i musiken.


Vilda rosor

av mikael strömberg

Sten ”Kontrapunkt” Broman hatade dragspel. Och själv är jag väl ingen typisk bälgälskare. Men när Maria Kalaniemi spelar hör jag plötsligt dragspelets spännvidd. Hon tar instrumentet till andra nivåer. 

Finlandsinstitutet i Stockholm,  torsdag 24 mars kl. 18.30 ger hon konserten ”Vilda rosor” som också är titeln på hennes senaste cd. 

Så fort fler än en människa är församlade, när en stämma bryts mot en annan stämma, uppstår en diskussion. Och då blir det folkmusik. All konst är ju en form av andning och i Kalaniemis musicerade är vi tillbaka till lungan från urminnes tider. En Polska efter Johan Erik Taklax, Hästpolska, en Polska efter Elias Tallari, Orpolasten Polska, Polska efter Karl Ragnas. 

Hennes accordeon (dragspel) är fullt av sirliga för- och efterslag, lite som i ett barockstycke för klaver, uppblandat med ett lätt klagande tonfall som i en gammal koral från Runö.

Jag blundar och ser bruna omålade savolaxpörten bakom ögonlocken, kallt rinnande vatten, stora vidder, snöklädda åkrar och hav. Och hästarnas stora, bruna ögon fyllda av tystnad. Musiken låter ålderdomlig och vis.

Maria Kalaniemi (f. 1964) hör till pionjärerna inom den finländska nutida folkmusiken. Hon väckte nationell uppmärksamhet då hon vann Gyllene harmonikan-tävlingen 1983 i Ikalis. Vilda rosor nominerades till bästa folkmusikalbum under årets Emma-gala (Finlands motsvarighet till Grammisgalan) och har legat på europeiska och internationella folkmusiktopplistor. Kalaniemi har tidigare gett ut bl.a. Luftstråk – Siska (2008) med svenska musikerna Sven Ahlbäck och Johan Hedin, Bellow Poetry (2006) och Lunghorn Twist (2006).

Om Bellow Poetry-skivan skrev bl a Östgöta Correspondens Lars Åbom: ”Albumets svindlande soloimprovisationer är jordiga och livskraftiga konstverk, inramade av folklig, finsk spelmanspoesi… Ett av musikårets ömmaste famntag.”

Jag håller med.

 

images.jpeg


Bill Frisell

av mikael strömberg

J, JA, JAS, JASS, JASZ, JAZZ. Är en bångstyrig musikstil.

Jag minns ett foto från 50-talet där Thelonius Monk flummar runt i grå kostym och pälsmössa, ”Round about midnight”. Eller ta det klassiska fotografiet på Roland Kirk med en hel blåsorkester i munnen. 

När jazz är jazz, vilket emellanåt händer, är den ett under av kreativitet. Då står den liksom och vaggar på randen till ögonblicket och tiden själv. Men när jazz misslyckas med att vara jazz, vilket händer, är den precis så insnöad som i serietecknaren Lena Ackeboms underbara drift med ”swingexperten”.

En förnyare med distans till egentligen All That Jazz är gitarristen Bill Frisell. Med country, jazz, roots och rock skapar han ett sällsamt softat och personligt americana-sound. På Uppsala Konserthus låter han dessutom sin musik kompa svartvita bilder av den uppmärksammade amerikanske fotografen Mike Disfarmer.

Resultatet kan ses och höras den 29:e mars klockan 20.00.

Så här säger Frisell själv om projektet: ”Jag blev först attraherad av bilderna i sig själva, men sedan tillkom hela historien med personen Mike Disfarmer. Han var okänd under sin levnad, men när bilderna började dyka upp tjugo år efter hans bortgång blev hans geni mer och mer uppenbart.”

Frisell har tidigare arbetat med bilder och musik och även komponerat filmmusik, bland annat till Wim Wenders Million Dollar Hotel.  I övrigt tycks han ha jobbat med alla:  Elvis Costello, Paul Motian, John Zorn, Ginger Baker, The Los Angeles Philharmonic Orchestra, Marianne Faithful, John Scofield, Jan Garbarek, Lyle Mays, Vernon Reid, Julius Hemphill Paul Bley, Wayne Horvitz, Hal Wilner, Robin Holcomb, Rinde Eckert, The Frankfurt Ballet, filmregissören Gus van Sant, David Sandborn, David Sylvian, Bono (U2), Brian Eno, Jon Hassell och kultförklarade Daniel Lanois.

Men framför allt spelar han J, JA, JAS, JASS, JASZ, JAZZ som ingen annan.

Lyssna på liten teaser här.

Sibbe

av mikael strömberg

Jag ser att Filharmonikernas chefdirigent Sakari Oramo leder orkestern i hela tre verk av Jean Sibelius: Symfoni nr 6 och nr 7 och den fina ”Rakastava” med bildminnen från Sibbe gård i Lappträsk. Torsdag och lördag 17 och 19 mars. 

Sju symfonier skrev Sibelius mellan åren 1899 och 1924 – som fortfarande 
klättrar i anseende (amerikaner och australiensare älskar Sibelius)
. Få länder är varandra så lika som Sverige och Finland, har det sagts. Inte 
heller så olika. I den råfinska musiken fördubblas ljuset i det nalkande 
mörkret, och ingen annan musik än den finska har heller så mycket att säga om 
dunklets dolska väsen.

Det är i brytpunkterna dirigenten Sakari Oramo brukar göra underverk, i 
övergångarna ljus-mörker, värme-kyla, mjukhet-kärvhet, lätthet-stränghet, 
öppenhet-slutenhet och sådana skenbara motsättningar som länge har bidragit 
till en vanlig fördom att Sibelius symfonier skulle vara tunga.

Oramo lättar på trycket. Avrustar, plockar isär det nationella monumentet,
 och snart står där en gammal symfoni i ny reslighet. Han släpper alltså in mera 
ljus än brukligt, och jag kan förstå att lyssnare som hellre vill höra
Sibelius barkbrödsvreda tongångar tycker att tolkningarna är i tunnaste laget.

Eftersom Sibelius var finländare omfattades han även av en typisk finsk fördom,
 att landet ligger utanför Europa. Han behövde minsann inga impulser utifrån för
 att komponera! sa han. Dessvärre blev det råbarkat finska samtidigt en 
psykologisk låsning för honom. 
Finland är ett litet land. Mot den bakgrunden är det självklart att en gestalt
som Sibelius fått en enorm, man vill nästan säga, oproportionerlig betydelse.
 Vilket i sin tur starkt har påverkat nästföljande generationer finska 
tonsättare.

En dröm hos Sibelius är att bli violinvirtuos: violinkonserten i d-moll skrevs också medvetet som 
ett gravmonument över denna brustna dröm. Samtidigt vaknar intresset för 
Kalevala.
 Sibelius första stora verk, hans körsymfoni från 1892, bygger just på 
Kullervohistorierna från Kalevala. Musiken ger omedelbart Sibelius ställningen 
som sitt lands ledande kompositör, och under de första decennierna ska han 
skriva en rad symfoniska dikter till ämnen ur finsk mytologi, utströdda i en 
mäktig pelargång av sju symfonier.

1:a symfonin lider kanske något av en baktung, romantisk retorik och av en rörande
 beundran för Tjajkovskij, men är ändå en spännande resa där Sibelius upptäcker 
sig själv som symfoniker. 
I 2:a symfonin tar han fram bredare målarpenslar. Den känsla av frihet och 
lätthet med vilken musiken utvecklas skymmer faktiskt symfonins inneboende
 stränghet. Varje motiv utvecklas organiskt från det föregående, till och med de 
minsta fraser. Det påtalas också att 2:an är en symbolisk protest över det 
finska motståndet mot russifieringen.

”Helsingfors dödar alla sånger i mig”, klagar Sibelius och flyttar åter ut i 
skogen för att fullfölja sin 3:e symfoni, som inleder hans euro-klassiska stil i 
kompakta och reducerade block, färre melodier och motiv, livligare rytm.
 Så småningom bryter Sibelius helt ny mark i sin syn på symfonin som 
”byggnadskonst”. Han reser till London, Berlin, Wien, Paris, Rom. Under några 
tiotal år är han en ovanligt berest finländare. Internationella hedersbetygelser 
haglar över honom.
 Stilen blir alltmer kärv.

Hans 4:e symfoni uppehåller sig till exempel i en 
harmonisk värld lika dissonant som Mahlers sista symfoni. Här är musikens 
viktigaste byggsten tritonusintervallet – ”djävulsintervallet” – det som 
starkast avviker från dur-moll-systemet. Nästan allt som sker i 4:an kan 
omedelbart härledas just till tritonus. Tragiskt och pessimistiskt.

Samma stålnackade konsekvens förs med väldig lyskraft i 5:e symfonin, i den 
heroiska tonarten ess-dur. Än en gång lyckas Sibelius vända inledningens 
pastorala idyll och flytande klanger till ett under av rörelse och kumulativ
 energi.

I 6:an möter oss en märkvärdig syntes av konstmusik och gammal kyrkosång och ett
 visst återfall till renässanspolyfoni. 6:an är den symfoni där Sibelius
 tydligast går över gränsen för våra fördomar av det nationella.

I 7:an genomför han äntligen sitt vågade experiment, den ensatsiga symfonin, 
inte i en enda gigantisk sats utan i en enhetsmusik böljande i 20
minuter.
 Plötsligt inträder ”den stora
tystnaden i Ainola”. 
Sibelius skriver till vännen Axel Carpelan: ”Min inre människa har förändrat
 mig. Det är med en känsla av vemod och oro jag märker det. Måtte jag inte bli
 kall och hård.”
 Brevet kommer efter en serie överväldigande symfonier, och egentligen är det 
inte konstigt att det vållar en alldeles speciell ångest.

Har han åstadkommit
 något äkta eller är allt bara en illusion? Är han i stånd att hålla nivå i nästa
 symfoni? Vågorna går höga.

Nej. ”Svensk kunde han icke vara, ryss vilja han icke blifva, så låt honom vara 
finne.” På äldre dar är han nog fullt medveten om att han traskar vid sidan om 
det dagsaktuella. Men tron på det egna kallet tycks alltid vara lika bergfast. 

Lyssna här.

Wa Habibi

av mikael strömberg

När jag hör det HÄR förstår jag varför musik kan ta över mitt liv. 

Wa Habibi. En enkel melodilinje, i bakgrunden ett susande portativ och en röst som når rätt in i blodomloppet.

Ibland kan musik ge en ny syn på livet. Musik kan vara maximalt bekräftande. Den kan frysa tiden. Och just när allt det där står stilla kan man skymta sin egen framtid men också se tillbaka flera tusen år. I musiken!

Därför lyckas jag aldrig göra slut med musiken.

 Jag hör ”vad musiken säger”, förstår innebörden trots att ingenting sägs. Poängen är att musiken flyter ihop med min egen person. 

För att citera nobelpristagaren John Michael Coetzee: ”Musiken kommer till oss som en gåva, oförtjänt och alldeles gratis”.

Skärmavbild 2011-03-07 kl. 13.33.34.png

Spelande vävstol

av mikael strömberg

Bland alla sköna idéer som svirrar runt i musikens rike hittar jag den självspelande vävstolen.

En gång på 1900-talet tvingades jag flytta från en lägenhet eftersom grannen vävde trasmattor hela nätterna. Trots att jag gillar ljud, var det rätt ljud vid fel tidpunkt.

Med tonsättaren Lars Carlssons och textilkonstnären Maria Johanssons ”SoundWeave” gäller andra varpar i väven. 

I senaste numret av Tonsättaren nr 1, 2011 beskrivs idén:

”Folk hade svårt att sortera in denna av rundgång självspelande vävstol i någon färdig kategori av ting. Var det ett bruksföremål eller ett instrument? Svaret är att SoundWeave är en hybrid av båda. En vävstol i grunden, men med inslag av högtalare, mikrofoner, strängar och fiberoptik i varpen.

Varje gång Maria Johansson slog in en ny tråd i den gnistrande väven föddes ett ljud, som tack vare fiberoptiken blev till bild och dessutom fortplantade sig till rundgång i hög- talarna. Ton och bild inspirerade i sin tur vävandet att ta nya vägar. Till Röhsska kom både de sanna väventusiasterna och rockbanden som helst ville riva loss ett riff på vävstolen.

Hur bild föder ljud och ljud i sin tur föder bild är det som än i dag intresserar Lars Carlsson och Maria Johansson, som under våren bygger en mer exklusiv SoundWeave.

– Förra gången använde vi en befintlig vävstol. Denna gång gör vi en skräddarsydd stol, som också ska innehålla ljussättning. Olika toner ger olika färger på ljuset.

– Det är otroligt intressant att utforska hur olika discipliner kan störa varandra och därigenom föda fram något nytt som vi inte själva kan påverka.”

Skärmavbild 2011-03-07 kl. 10.36.09.png

Uppsala ljudbildkonserthus

av mikael strömberg

När man sätter samman ljud och bild blir det sällan som man tänkt sig. Ibland blir det bättre.

Den suggestiva synestesin. När öronen ser och ögonen hör. Upplevelsen, och minnet av den, blir så mycket större.

Under hotet att år efter år ha svårt att föryngra sig och stolar gapar tomma, har Uppsala konserthus en idé för att möta ”den utdöende konserthuspubliken”. Med bilder!

Vid flera tillfällen under våren presenterar olika konsertprojekt där bild, film och konst möter musik: Heavy Breeze Ensemble och videokonstnären Petra Lindholm, Bill Frisell med musiken till Disfarmers porträtt från Herber Springs, Philip Glass som berättar om sin musik till kultfilmen Koyaanisqatsi.

Så, fram med kalendern och notera följande datum och tider.

Söndag 13 mars 15.00

Crossroads – A Video Art Concert

Heavy Breeze Ensemble möter videokonstnären Petra Lindholm

Tisdag 29 mars 20.00, Stora salen

Bill Frisell – Disfarmer

Söndag 22 maj 18.00, Sal B

Philip Glass visar filmen Koyaanisqatsi och pratar om sin musik, fri entré

Måndag 23 maj, 19.00, Stora salen

Konsert Philip Glass

images.jpeg
Koyaanisqatsi

Allt är idioternas fel

av mikael strömberg

För den som låg och sov vid Dan Berglunds comeback, ”Såna som vi…” för några år sedan, vill jag redan nu flagga för uppföljaren ”Allt är idioternas fel”  20:e april.

Som en teaser inför albumet lanserar Brus&Knaster singeln med titelspåret. Det är en lätt country-pastisch med slidegitarr och en rykande text där Berglund gör upp med idioternas idioti.

”Dom sa att allt var gudarnas fel

Dom sa att alltihop var gudarnas fel

Dom sa att allt var den blöta sommarens fel

Dom sa att allt var den jävla domarens fel

Men jag vet vem som driver sitt spel

Allt är idioternas fel”

Det kan knappast sjungas tydligare och budskapet står pall för eventuella överdrifter i ord och ton. Jag är benägen att hålla med: Allt är idioternas fel!

Han var proggaren som vaknat ur sitt liv som hemmapappa. Och under åren hade både rösten och texten djupnat. Förra gången handlade det om försupna stackare på samhällets trossbotten, unga kvinnor som hoppar i Rosenlundskanalens iskalla djup, pilsner och hallucinationer, partisaner och revolutionärer. ”Såna som vi kommer aldrig nånsin. Aldrig nånsin att finnas mer”, sjöng Berglund då. 

Nu verkar han sikta in sig på förövarna.

Det finns ett nära släktskap till Evert Taube även om det inte låter så. Men jag tror att Berglund gillar citatet av Evert Taube:”Sångerna förenar lust och fröjd, slit och släp, en nationell viskonst, som mitt i den internationella nöjesindustrins tidevarv hävdar vår humor och berättarkonst och melankoliska särprägel”.

För även Berglunds visor är kosmopolitiskt varma, med kritik av det rådande läget. Vi hittar honom i det krokiga ledet Stagnelius, Bellman, Dan Andersson, Pablo Neruda… 

omslag.jpg
Sida 22 av 31
  • Tjänstgörande redaktörer: Joakim Ottosson, Kristina Jeppsson och Elvira S Barsotti
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB