Musik är en allvarlig sak
avTidigare i år belönades radioproducenten Birgitta Tollan med priset ”Musikens Möjliggörare” med motiveringen ”Via etern belyser och problematiserar hon fenomenet musikskapande genom fördjupande musikaliska porträtt. En modig journalist med ett genuint intresse för samtidens tonsättare och musiker.”
Det jag och andra gillar hos Tollan är hennes opretentiösa seriositet. Musik är på allvar. Men aldrig långt över öronen! I möten mellan Tollan och musiker och kompositörer bränner det ofta till, i all stillsamhet. Till exempel som i första avsnittet av fem i hennes radioserie Musik & Liv i P2 på måndagar.
– Jag gör den musik jag själv blir berörd av, berättade sångerskan och låtskrivaren Caroline af Ugglas. Förut var jag rädd för att bli galen och mina texter handlade om att hålla mig själv i schack. Jag spelade ut mycket, det var en slags rensning av den galenskap jag kände då. Idag är det mer vemod och känslor, i och med den kärlek jag känner för min man och mina barn.
Att Tollan gör sina nedslag i musiklivet för radio förstärker dessutom allvaret i hennes mission. Musik, eller konsumtionen av musik rent allmänt, drar alltmer åt easy-listening.
Honnörsordet för den reklamfinansierade radion är repetition. Är låten en sådan att nötning inte fungerar lyfts den omedelbart ut från radions spellista (playlist). I dag förmedlar radion en global listnings-filosofi vars överskuggande syften är att spara pengar, att formatera mediet som sådant och att formatera lyssnarna till lydiga åhörare.
Hur det än är med självbestämmandet på stationen är musikproducenten livegen. Och trots att mer än 50 procent av världens radioutbud består av musik, är musik inget man diskuterar på redaktionsmöten.
Producenten och ljudteknikern med gedigna musikkunskaper tillhör en yrkesgrupp som snart kommer att försvinna. I dag är det ”självkör” och hårddiskar som gäller när man planerar för framtiden och bantar personalstyrkorna.
Ibland tänker jag att tystnaden eventuellt blir den sista flykten bort från musiken. En hypotes är det, onekligen, att den formaterade radion leder till formaterade lyssnare. Och den starka musikselekteringen har redan skapat en ny lyssnare som varken tänker eller känner hur det är att vara lyssnare. En ny lyssnarkategori.
Om det bakom den allmänna fascinationen till Freuds teorier låg ett nervöst och ofta skuldbelagt sysslande med det egna jaget som varelse, ligger det bakom det ökande intresset för massmedial formatering ett lika nervöst sysslande med jaget som en maskin.
Den som slutligen sätter fingret på off-knappen i vredesmod har i samma ögonblick vägrat att få sin musiksmak förprogrammerad. Men innan vi når så långt behöver vi fler journalister som Birgitta Tollan, som erinrar oss allvaret i musiken.
