Strax efter att denna bild togs hoppar den entusiastiska mannen i rutig skjorta ned i vattnet. Inte Medelhavsvarmt kan man gissa. Men fantastiska Rebellion (lies) kräver något extra.

Arcade Fire på scen! Omöjligt att ha en sittande konsert här… Stråkarna är med. No cars go och lite annan skit här.

Just nu i Dalhalla: Hela Södermalm har skeppats till ett kalkbrott nånstans norr om Rättvik. Allt är i sin ordning alltså. Snart ska Arcade Fire gå på. Kan bli ganska hyfsat misstänker jag. Älskar vikingabåten också. Swedish kitsch när den är som bäst.

Vi hade bilat typ 150 mil från Pite. 18 år fyllda. 1994. Något nytt litet band som hette Oasis skulle tydligen uppträda. Men jag och Marret  var mest ute efter att stoltsera med vår egenhändigt gjorda Blur-t-shirts. (Och en Smashing Pumkins-tisha med texten Mayonaise på) På väg till den där magiska konserten bröt bron från campingområdet samman. Vår kompis Peter ramlade ner i vattnet och slog ut tanden. Det var ändå magiskt. Vi köpte pinsamma hattar. En t-shirt som det stod ”Eat me” på. Kändes tydligen helt okej. Vi sjöng Parklife. Kunde texten utan och innan. Trånade efter världens då hetaste man Damon Albarn.

Det var startskottet för en vacker liten kärlek som kom att kallas Hultan.

På andra sidan 2000-talet fick jag uppleva fördelarna med ett backstage-pass. Ett av dessa gav mig ynnesten att få avnjuta New Order 2002 tillsammans med Slowdives Neil Halstead brevid mig, nynnandes ”Love will tear us apart”. Det regnade. Tror jag.

Min Allsångskrönika:

http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/tv/article7391930.ab

/Helena Trus

Jag fick sommarjobb på Hultsfredsfestivalen 1999 när jag var 18 år. Min plats var i tvätteriet vid campingen. Folk kom och la in sin tvätt i maskinerna och mitt jobb var att ta ut den när den var klar. Minns väl en likblek kille hade knöglat ihop sin sovsäck till en liten liten boll och proppat in i en maskin. När jag två timmar senare drog ut bollen vecklas den ut och en uppblött spya sprutlackerade mina bara ben. Jag vaknar fortfarande kallsvettig ibland och minns händelsen i slowmotion. Stanken. Blickarna. 

Jag kom över ett backstagepass och smet in i den åtråvärda inhägnaden. Där stod Marilyn Manson med handen krampaktigt runt en tältpinne, rumpan i vädret och huvudet i knähöjd. Jag tror han sov så.

Men mest minns jag förstås när Courtney Love höll hov och visade brösten på scen. Det var kaos framför scenen. Folk slungades fram och tillbaka i trängseln och desperata skrik blandades med fansens tjut. Jag stod tillräckligt långt bak för att lyckas ta mig därifrån. På håll såg jag katastrofen inträffa. En 19-årig tjej dog i trängseln, flera skadades. Många skakades.

Det var min första och sista festival i Hultsfredsstuk. I dag är säkerheten förstås bättre, men lite avskräckt blev jag den där sommarkvällen i Småland.

//Ylva

Dagens tv-recension av Cecilia Gustavsson:

”Allsång på Skansen” har blivit för hyllat för sitt eget bästa.
Den överdrivna Hallelujastämningen bygger upp förväntningar som är omöjliga att uppfylla.
En övertaggad Anders Lundin sprang i går upp på Sollidenscenen för sjunde säsongen, i sommarens första program. Av skrikandet att döma kunde man tro att han var Jesus. Det hysteriska anslaget blev för mycket. Hallå, det är bara ett program där folk sjunger.
Dessutom finns det något osunt över tonåringar som står och vaggar och myser till samma låtar som sina föräldrar och morföräldrar. Ska inte ungdomar göra revolt mot tidigare generationer när det gäller musik?
Problemet är just det som åskådliggjordes de första minuterna: Att Allsången vill vända sig till precis alla. Resultatet blir för spretigt. Det var till exempel roligt att se The Ark och Anna Bergendahl (hon var så uppenbart lycklig över att stå på scen), medan Carolas framträdande var rena sömnpillret. Någon sorts förnyelse behövs.
Ett plus dock för SVT:s snygga webbsatsning, med livekamera backstage, blogg och småkul kuriosa, som att tittarrekordet slogs 2008. Då satt 2 290 000 personer bänkade och såg bland andra Håkan Hellström.
I SVT 2 fortsatte satsningen på halvtimmes novellfilmer. I går var det dags för ”Kaffe i Gdansk”.
Året var 1968. Det började med att en ung svensk sjöman vaknade hos en kvinna. Hennes lillebror – ingen mindre än Lech Walesa, senare Polens president – skulle följa honom ut och se till att han inte missade båten.
En ganska seg och ointressant början mynnade ut i ett överraskande och fyndigt slut, där Walesa började agitera mot makten i en lång kö.
Duktiga skådespelare och fint foto, men själva historien räckte inte ända fram.
I kväll tittar jag på ”Flight of the Conchords” i SVT2, för att det är helt omöjligt att inte skratta åt dessa knäppskallar.
Ja!: Intressant inslag om Mona Sahlins kroppsspråk och retorik i Aktuellt, apropå hennes brist på popularitet. (SVT 2)
Nej!: Repriser på ”Färjan” och ”Ullared” är allt för hjärndödande, till och med för en tv-kväll i juli. (Kanal 5)

Visst får man en tår i ögat.

Så sorgligt…

Här kommer mer överblivet material från gårdagens Mauro Scocco-intervju. 

Mauro om att återförena Ratata eller inte: 

– Vi återförenade ju gruppen i en modifierad version på Debaser på Medborgarplatsen. Det var väldigt intressant att se vilka känslor som dök upp. Jag fick feelingen att hälften av de som var där inte hade varit ute på 20 år. Folk grät. Det var inte vad jag var beredd på faktiskt. Jag är väldigt kluven till den där nostalgivärlden. Vi har fått åtskilliga förfrågningar om att återförena Ratata med fina ekonomiska erbjudanden. Men det känns lite som: ”har du lust att gå om nian?” Det kanske skulle vara kul på ett sätt … men ändå inte. Vissa grejer ska man bara inse att de var kul när de hände och sedan ska man låta det vila. Är man inte i desperat behov av pengarna, vilket varken Johan eller jag är, känns det konstigt att göra det bara för att det finns en efterfrågan. Den dagen vi gör det ska vi känna att vi gör det kommer vi båda stå där och tycka att det är jävligt kul och vi kommer veta exakt varför vi gör det. 

– Det där med att återförena gamla band är en svår konst. Det kan bli pajigt och fel. Folk har en 25-årig Mauro Scocco på näthinnan och så ska de gå att se en 50-årig Mauro. Det kan bli tragiskt också.  

Mauro om förra plattan ”Ljudet av tiden som går”: 

– Jag tycker att det är den bästa skiva jag någonsin gjort. Jag är fortfarande exalterad av den, det är bara att ingen annan var det. En artist i dag måste leverera så mycket mer än bra låtar och texter. Man måste ta sin plats i det här utbudet, när jag var ung var musik något som man var tvungen att söka upp. Nu är det ett konstant flöde av musik, man kommer inte undan. Spelreglerna har ändrats radikalt men jag ör inte säker på at min generation är så bra på att hantera det. 

– Det kanske är en spelplan som dagens 25-åringar redan har anpassat sig till. Men för mig handlar det om att försöka förstå hur jag når ut, vilka som är intresserade, hur man når dem. Jag har fullt upp med att skriva bra musik. Finns det inga proffs som kan tänka ut det här? Och det gör det som regel inte. Som artist har man ett annat ansvar i dag. 

I morgon: Sista delen ”Lost tapes” – Mauro om stödet från LeMarcs, att bli hyllad av dagens nya artister och hur ”Mauro & Pluras kök” påverkar karriären. 

/Jocke

Har precis tagit mig igenom premiären av Allsång på Skansen. Skrivit en krönika.

SVT måste ta sig i kragen och slå upp ordet förnyelse i ordboken.
Upplägget är precis som tidigare år. 
Eller jo, jag tror jag såg en ny grej. Att bandet har röda skjortor på sig i år. Tror inte att de körde den färgen förra året… Eller?

Vad tyckte ni om premiären?

/Helena Trus