”Stockholm i mitt hjärta … humna humna, trala-la”

Fram till i dag hade jag ingen aning om hur den fortsätter, men folk verkar kunna rabbla den framlänges och baklänges. Jag blev nyligen hånad av en vän för det. ”Det är ju en tidlös svensk klassiker!” Menade han.

”Stockholm i mitt hjärta” – tidlös? Låt oss googla.

”Stockholm i mitt hjärta” skrevs faktiskt så sent som 1992. Av Lasse Berghagen. På uppdrag av nytillträdde landshövdingen Ulf Adelsohn. När Berghagen tog över ”Allsång på Skansen” från Bosse Larsson 1994 gjorde han alltså sin egen låt till signaturmelodi. Och när Lundin tog över kavajen 2004 hängde låten med (wikipedia).

Om man mäter tidlöshet i hur många år en låt har funnits, är alltså Angels ”Sommaren i City” eller Nirvanas ”Smells like Teen Spirit” mer tidlösa än ”Stockholm i mitt hjärta”.

Det är inte så att jag missunnar Lasse Berghagen hans punktliga STIM-check i september varje år.

Man måste snarare beundra honom.

Låten är rätt fånig. Den är ett pompöst valborgstal från 50-talet över en käck liten melodi, och Berghagen lyckas ändå kanonisera den rätt in i Det Tidlösas exklusiva sällskap. Den där skimrande mentala platsen där Evert Taube trängs med kräftskivor, Monica Zetterlund, Sigvard Bernadotte-bunkar, Ray-ban Wayfarers, Hasse Alfredsson och laktritspuck. Genom att hamra in den varje vecka, varje sommar i 16 år.

På reklamspråk kallas det storytelling. Och att få sillstrypare, surjämtar och skånepartister att bänka sig varje vecka och förenas i en ganska nyskriven hyllningshymn till 08-området är inget annat än fantastisk storytelling.

”Humna humna, trala-la!” Foto: Björn Lindahl

FOTO: CAROLINA BYRMO.

I dagens AB finns en intervju med Mauro Scocco. Som vanligt tvingas man sålla bort en del citat som inte får plats i tidningen, i det här fallet faktiskt ganska mycket. Och eftersom Mauro är en av våra folkkära artister som sällan gör intervjuer tänkte jag bjuda på lite ”previous unreleased material” från en grymt trevlig middag på Kungsholmen. 

I dag: Mer om den nya kommande plattan. 

Mauro om låtskrivande och nya plattan: 

– Plattan är dels under inspelning men också under tillblivelse rent kompositionsmässigt. Vi har sju låtar som börjar bli klara men ett album ska väl innehålla 11-12 låtar i alla fall. Jag börjar få lite smygbråttom att skriva ihop de sista låtarna. Nu för tiden skriver jag väldigt mycket så det är en hög bortfallsprocent. Jag tröttnar själv på låtar som jag gör så de som är kvar är verkligen de bästa låtarna. Jag har gjort så många plattor så det finns ingen vits i dag att ge ut nåt där man inte har spöänt bågen så hårt man kan vid det tillfället. 

Mauros nya album kommer till tillsammans med två team. Det ena, som är det som ligger bakom första singeln ”Adrenalin”, är vännerna från Krunegård-samarbetet med Christoffer Roth i spetsen och sysslar mest med popmaterialet. Det andra består av David Nyström och Josef Zackrisson och står för albumets mer traditionella Maurolåtar med mycket stråkar.

– Som artist och producent så överdriver man ofta betydelsen av genre. Jag tror ”vanliga människor” skiter i om jag gör nåt som är syntigt eller reggae. De hör bara låten som de antingen gillar eller inte. Det är oftast mer intressant att höra vad tjejen i receptionen på skivbolaget har att säga än deras A&R. Fråga Per Gessle. 

Mauro om att involvera Plura på nya skivan:  

– Nej, jag har nog nästan blivit lite anti. Förutom att vara en väldig god vän och samarbetspartner så är Plura den enda svenske artisten som jag lyssnar väldigt mycket på. Idoler är fel ord, men Eldkvarn är ett band som jag har lyssnat väldigt mycket på. Och det har alltid känts så självskrivet. Ska det vara en gästartist eller om jag ska ha en co-writer så har min första tanke alltid gått till Plura. Därför har jag blivit tvärtom, det blir vad alla förväntar sig. Förutsägbart. Men kanske är det dags igen. 

Kommer Krunegård att gästa nya skivan?

– Det skulle jag tycka vara kul och han vill det också. Jag hoppas det blir så. 

I morgon: Mauro om återföreningar i allmänhet och Ratatas i synnerhet. Och tankar efter förra albumet ”Ljudet av tiden som går”. 

/Jocke

Läs min senaste krogkrönika om matfobi:

http://www.alltomstockholm.se/start/article1059859.aos

/ Helena Trus

Pony Tale from Actionhorse Films on Vimeo.

Dagens roligaste nyhet är ju att den ”mystiske hästpojken” nu siktats i Sverige. Detta väcker ju en rad frågor (gnället om att det inte är en riktig nyhet… tråkmånsar!). Har den här hästpojken någon koppling till Hästpojken? Alltså det levnadsglada bandet från Göteborg? Som gillar att åka rullstol? Eller har Malin Baryard ett finger med i spelet? Minns den odödliga catchphrasen ”I love horse”. Och hur kommer dokumentären ”Hästpojken” in i sammanhanget?

AOS-Lovisa tipsade dessutom om hästmannen i videoklippet ovan.

Kulinarisk inspiration, reseskildring OCH socialreportage.
”Jamies Amerika” är mycket mer än bara ett matprogram. Och arbetsmyran Jamie Olivers klart bästa tv-serie hittills.

Man kan undra hur många timmar Jamie Oliver gör på en arbetsvecka.
40 lär inte ens räcka halvvägs.
För vid sidan av att driva ett par restauranger, och ägna sig åt diverse välgörenhetsprojekt, så mer eller mindre skiter karln ur sig tv-program.
Det är liksom ingen hejd på exponeringen, och även om Oliver onekligen verkar vara en så kallad skön lirare, så måste man bli förlåten för att ibland känna en viss mättnad inför hans glada upptåg.
Men med det sagt; Vilken helt underbar serie Kanal 5:s ”Jamies Amerika” är!
Den är ju inte bara en hyllning till en matkultur som är så väldigt mycket mer än bara den snabbmat och sjukliga fetma som USA har blivit känt för – utan också en inspirerande reseskildring av ett land med en makalös spännvidd, och ett tänkvärt socialreportage om rasism, klassklyftor, politik och religion i denna gigantiska smältdegel till nation.
Jag blir helt lycklig av att se ett så bra matprogram.
För att inte tala om hur mycket jag går igång på tanken på att göra som Jamie, och hyra en bil och äta mig genom hela USA.
Jag har i och för sig redan tuggat mig från kust till kust två gånger – men det tål att göras igen.
För inga matminnen ligger mig så varmt om hjärtat som de som härstammar från USA.

För övrigt tittade jag på ”Real housewives of New York” i Kanal 5 i går, och kände att det ser allt mörkare ut för höstens alla svenska fruprogram.
För kommer vi verkligen att orka med ytterligare tre uppsättningar med självupptagna kvinnor med feta bankkonton och gigantiska uppmärksamhetsbehov (TV3:s ”Svenska Hollywoodfruar”, TV4 Plus ”Ladies på Östermalm” och Kanal 5:s ”Skånefruar”)?
Nog för att det är skoj att kika in i deras värld, men jag tror att marknaden börjar bli skapligt mättad.

I kväll tittar jag på dubbla avsnitt av ”Californication” i TV400.

Hihi!
Señor Maradona sätter guldkant på fotbolls-VM så fort han visar sig.

Aj då!
Domarteamet från Uruguay däremot, sket verkligen i det blå skåpet i går.

Jon Hanssons tv-krönika från fredagens tidning:

Ett par tusen vinkorkar. En skokartong full med franska sockerbitar.

Jag har lite svårt att langa grejor.

Men det är en västanfläkt jämfört med de två olyckliga i ”Samlandet förstör mitt liv” i Kanal 5.

De båda amerikanerna Laurie och Chris samlade på precis allt och grunkorna låg inte precis i prydliga lådor eller välsorterade album. Nej, här rådde fullknökat kaos.

Laurie som trålat bland grovsopor och på loppisar i många år hade skrämt bort både barn och barnbarn medan hennes man teg och led.

Shoppingfantasten Chris blev dumpad av sin flickvän när han efter många om och men släppte in henne i sitt överhopade hem.

Programmet skildrade de här stackarna väldigt rakt, kanske en smula närgånget men utan att det blev snaskigt.

En sevärd och ovanligt lågmäld freakdokumentär. Dessutom är det ju lättare att känna igen sig i två prylsamlare än i folk som väger 450 kilo eller har abnorm skäggväxt över hela kroppen.

De båda hamstrarna började i terapi när omgivningen satte ner foten på allvar. Laurie rensade hela matsalen och Chris kunde frilägga spisen.

Jag är inte hundra på att de kommer att lyckas fullt ut och inte heller på att jag kommer att fortsätta kolla på den här serien.

Det är kanske lite för mycket igenkänning…

Ståupparen Soran Ismail har gett begreppet luftlandsatt ett ansikte. I TV 4:s ”Studio: Fotbolls-VM” dyker han upp i ständigt nya hörn av planeten, jetlaggad och totalt offside.

Kan tänka mig att redaktionen skrattade gott sig när idén kläcktes – och Peter Jihde fnissar fortfarande. Vi andra tänker mer på fånerier och bortkastat flygbränsle.

Och vad i h-e hade jag tänkt göra med alla korkarna?

Ska elda upp dem i kakelugnen. Det blir en härligt vindoftande brasa. Snart. Jag lovar.

I kväll tittar jag på Fotbolls-VM, förstås – och någon enstaka liten groda.

TV4, hallå?

Min iPhone kan ungefär samma konster som Jihdes pekskärm i ”Studio: Fotbolls-VM”. Vad är det för fel på osynliga bildproducenter? Sälj mojängen på Blocket.

SVT, vadå?

Allan Svensson och Kjell Bergqvist är utmärkta skådisar men jag ger blanka den i vad de tycker om matcherna. In med någon i ”VM-magasinet” som kan rita och snacka om ytor i stället. Mer analys!

… Lasse Kronér!!!!!???

Är det Kronér som är liten? Eller Maria Montazami som är stor? Eller har något knasigt hänt med perspektivet på bilden? Ja, det är frågorna som upptar oss på Nöjesbladets redaktion just nu.

Lasse Kronér och Maria Montazami. Foto: Anders Deros

Jag vet inte vad som hänt med mig sedan jag började på Nöjesbladet men jag har börjat lipa. 

Ett mycket märkligt fenomen med tanke på att jag inte gråtit sedan jag var 14 och såg Armageddon samtidigt som jag hade PMS.

Här i alla fall de senaste tre senaste jobben som fått mig att hulka:

Team Mojje åkte ur Körslaget. (Ja, jag är 22 år gammal. Nej, jag tittar inte på barnprogram. Ja, jag skäms.)

Jag lipade också på Whitney Houstons konsert när min kära 80-talsikon vacklade omkring på Globenscenen, ”sjöng” och torkade svett om vartannat.

Och så lipade jag i dag efter Peter Jöbacks bröllop. Gud vilka lyckliga människor. Så kära. Så vackert. Och de där små svarta matchande mockasinerna de hade. Dör.

Midsommarafton på redaktionen. This is as good as it gets.

Minns ni Bubbles? Michael Jacksons stackars apa som han lämnade ifrån sig till ett hem för ”kändisapor” i Florida 2004. The King of Pop besökte aldrig sin trogna följeslagare igen.

På djurhemmets hemsida beskrivs Bubbles som att han fortfarande har ”mycket karisma. Han är väldigt bra på att precisionspricka föremål med sand, men är väldigt snäll mot de yngre aporna”.

Nu har en medlem ur Jackson-familjen (LaToya) för första gången återförenats med Bubbles. Ögonblicket fångades av tv-kanalen Animal Planet. Det är knäckande tv.

Läs mer om Bubbles och hans vänner här – och hur du kan hjälpa dem!

För fler ap-nyheter: kolla in den här sajten!   

Jag kan också rekommendera Tarzans apa Cheetas självbiografi.