”Stockholm i mitt hjärta … humna humna, trala-la”

Fram till i dag hade jag ingen aning om hur den fortsätter, men folk verkar kunna rabbla den framlänges och baklänges. Jag blev nyligen hånad av en vän för det. ”Det är ju en tidlös svensk klassiker!” Menade han.

”Stockholm i mitt hjärta” – tidlös? Låt oss googla.

”Stockholm i mitt hjärta” skrevs faktiskt så sent som 1992. Av Lasse Berghagen. På uppdrag av nytillträdde landshövdingen Ulf Adelsohn. När Berghagen tog över ”Allsång på Skansen” från Bosse Larsson 1994 gjorde han alltså sin egen låt till signaturmelodi. Och när Lundin tog över kavajen 2004 hängde låten med (wikipedia).

Om man mäter tidlöshet i hur många år en låt har funnits, är alltså Angels ”Sommaren i City” eller Nirvanas ”Smells like Teen Spirit” mer tidlösa än ”Stockholm i mitt hjärta”.

Det är inte så att jag missunnar Lasse Berghagen hans punktliga STIM-check i september varje år.

Man måste snarare beundra honom.

Låten är rätt fånig. Den är ett pompöst valborgstal från 50-talet över en käck liten melodi, och Berghagen lyckas ändå kanonisera den rätt in i Det Tidlösas exklusiva sällskap. Den där skimrande mentala platsen där Evert Taube trängs med kräftskivor, Monica Zetterlund, Sigvard Bernadotte-bunkar, Ray-ban Wayfarers, Hasse Alfredsson och laktritspuck. Genom att hamra in den varje vecka, varje sommar i 16 år.

På reklamspråk kallas det storytelling. Och att få sillstrypare, surjämtar och skånepartister att bänka sig varje vecka och förenas i en ganska nyskriven hyllningshymn till 08-området är inget annat än fantastisk storytelling.

”Humna humna, trala-la!” Foto: Björn Lindahl