Ikväll åker hängselbrallorna på – då premiärspelar jag ”Super Mario galaxy 2”. FOTO: AP/NINTENDO.

Det känns inte som en överdrift att säga att världen har hållit andan.

Ändå och trots allt.

Vid det här laget har ju visserligen den italienska rörmokaren och hans hängselbyxor dykt upp i en miljard olika titlar och sammanhang så man hade ju kunnat tro att behovet var mättat. Inte alls, inte alls. Så fort Nintendo laddar kanonen med en ny, exklusiv, Mario-titel tappar en halv spelvärld fattningen och förvandlas till dreglande, lyckliga 10-åringar igen. Jag är en av dem. I kväll ska det nya spelet avtäckas, premiärspelas och utvärderas. Jag talar förstås om ”Super Mario galaxy 2”. Föregångaren var en briljant pånyttfödelse för det kulörta Mario-universat och förhandsrapporterna om spel nummer två har varit extatiska.

Aftonbladets Peter Ottsjö delade ut högsta betyg, fem illgula plus, i veckan och i andra svenska tidningar har ”Super Mario galaxy 2” också kammat hem toppbetyg. Det bådar ju ganska gott, onekligen.

Så, vad tror ni? Har jag en historisk stund framför mig när jag sätter skivan i Wii-konsolen efter jobbet ikväll?

Och ni som redan testat: Vad tycker ni? Är det så bra som alla säger? Är det lika bra som föregångaren? Bättre?

Eller, hemska tanke, sämre?

Jocke ”Necrophiliac” Persson är som bekant och bevakar Sweden Rock Festival just nu, och han messade mig denna finfina bild i natt. Slayers Kerry King röjer loss under regntunga skyar, och muppar som borde dansa sig galna i mosh-piten står och stirrar under paraplyer som om de vore på en konsert med Idol-Erik. Vad är det med dagens rockfans? Har de missförstått alltihop?

Foto: Jocke Persson

Bröd och skådespel? John Legend och Angelique Kidjo vid den stora invigningskonserten. FOTO: REUTERS.

Kan fotboll hela ett land?

SVT hade kanske inte svaret.

Men frågan gav blixtrande intressant tv.

 Somliga säger att det ”bara” är fotboll. Idrott, liksom. Inget att ta på allvar. Det är naturligtvis inte sant. Allt har en baksida och även ett arrangemang som fotbolls-VM, som jag älskar så innerligt, mår bra av att granskas. Den mästerliga dokumentären ”Sydafrikas fotbollspengar” (SVT2) satte ett iskallt finger mellan revbenen på frågan om fotboll kan ena en nation. Huruvida ett världsmästerskap kan bli den skjuts framåt för ett land som alla vill och hoppas. Eller är det bara bröd och skådespel för att få massorna att tänka på andra saker än frihet, jämlikhet och broderskap? Även om man gärna vill hoppas på VM som en helande kyss var det svårt att inte få en taskig smak i munnen av bilden av den massiva förskingringen av offentliga medel och den idiotiska satsningen på nya arenor i mångmiljardklassen när mästerskapet arrangeras i ett land med mellan 25 och 40 procents arbetslöshet (beroende på vem du frågor och hur du räknar).

Det är inte okontroversiellt. Eller enkelt. Eller särskilt smart.

Får man tro filmens pessimistiska ton kommer VM inte att förändra ett dugg.

När gästerna åkt hem och tv-kamerorna slocknat kommer folket fortfarande bo i skjul och de nya skrytbyggena gapa tomma.

Samtidigt, någon knapptryckning bort i SVT24, pågick den stora invigningskonserten. Arrangemanget gjorde inget för att motbevisa bilden som dokumentären visade upp. Inte en krona hade sparats för att markera avstampet. Och absolut – explosiv tv var det. Som för att verkligen understryka att festen har börjat och verkligheten får, tja… vänta ett tag.

Dock: En eloge måste ges till SVT:s kommentator Jovan Radomir. Lugn, tydlig och samtidigt stillsamt entusiastisk.

Precis raka motsatsen till TV4:s enastående innehållslösa ”Bröllopsstudion”, alltså. Så fullständigt dränerat på innehåll och analys att det nästan blir imponerande. Att lyckas fylla alla dessa programminuter med en så förbluffande mängd tomhet får ändå betraktas som någon sorts bedrift.

I kväll kollar jag, så klart, matchen mellan Sydafrika och Mexiko.

Jodå

SVT-sportens Jacob Hård. Alltid lika varm, alltid lika kunnig.

Nja…

”Kniven mot strupen” (TV3). Gapig mat-tv med mörker i hjärtat.

I dagens blaska har jag intervjuat den brittiska rockskribenten Mick Wall, som alla Guns N’ Roses-fans känner som en av de journalister Axl Rose hotar med spö i låten ”Get in the ring”.

Det var ett väldigt roligt samtal, och många av Walls anekdoter kom inte med. Till exempel den här sköna utläggningen om vad han har lärt sig genom att bevaka världens största rockstjärnor under 25 års tid:

”When I was younger I had a sign on the wall of my office, just to give me a reality-check. The sign said: THEY ARE ALL CUNTS. And that is the reality of every rock star I have ever worked with. There´s a reson they became rock stars; they all want it their way, they are all selfish, they are all egotistic, they all want their arses kissed and their hands held. It´s pathetic and despicable. They would all walk over you to get a hit record”.

Ibland får man inte plats med allt man vill i papperstidningen men det världsvida nätet känner inte sådana begränsningar.

Ja, dag två av Sweden Rock i Norje avklarad. Scenerna har tystnat och Markus Larsson har uppskattningvis en kvart på sig att sätta resten av sin Aerosmith-recension. Han är lite mindre uppspelt och mer koncentrerad nu än förut när han hoppade bredvid min dator. Då när jag ville bli klar med min Slayer-recension.  

Roligast i dag: 

Att Tom Araya sjöng så förbannat bra. Han har ju haft en flock kråkor i halsen de senaste gångerna Slayer besökt Sverige. 

Aerosmith magnifika version av ”Toys in the attic” för en kvart sen.  

Alla galna historier om Glenn Danzigs rockstjärnefasoner här på Sweden Rock. Mer om det i morgon kanske?

Att Death Angel fortfarande hade så mycket energi att de fick mig att vilja spela thrash igen. 

Att höra några gamla Pretty Maids-pärlor.

Att Håkan Steen kom på besök. 

Roligast i morgon?

Jag vet inte. Förmodligen Behemoth, Gary Moore och Cinderella. Men nog känns fredagen lite loj?

/Jocke

Det är lätt att glömma, för att inte säga helt omöjligt att minnas, att det bor människor på den vildsvinscampingen vi kallar Sweden Rock. Men det gör det ju. En hel del dessutom.

Bredvid festivalområdet trängs ett virrvarr av havsstugor, myrstigar och avslappnade pensionärer. Deras solstolsvardag pågår, på nåt plan, i bakgrunden av den här rövarfesten. Då och då blir det extra tydligt.

Nej, men om man skulle ta och sjösätta båten i dag?

/Jocke

Smygstart på Sweden Rock i går, dit jag, Kling och hårdrocksbastarden Markus Larsson åkt.
I går var lite så där ljummet som en nedbantad uppstart kan vara. Men passerandes kön till biljettbytet i dag ser man vissa fördelar med att vara här på onsdagar.

Promenerade glatt förbi den här kön, och svängde …

… och promenerade glatt förbi denna. 

Suckers.

Nu ska jag dra och kolla Death Angel, bandet bakom ett av thrash metals mest hajpade debuter någonsin.

Men, det var ju några år sen …

/Jocke

Är det Duff till vänster? Eller är det någon i DAF? FOTO: GUSTAV MÅRTENSSON.

 Kollegorna borta på Allt Om Stockholm bloggar de också. Och jag kan bara inte låta bli att tipsa om ett av deras senaste inlägg. Det innehåller komponenterna tysk hårdsynt, en svensk hårdrocklegendar och en namnförveckling av episka mått. 

Du kan läsa hela den farsartade historien här.

Popdrottningen Carola är äntligen tillbaka! Efter en lång timeout har jag träffat Carola två gånger den här veckan… Hon är som vanligt. Superbronzad och superstylad. Fansen slåss om hennes uppmärksamhet.  – Det går bra nu, sa Carola till mig igår. 
Kunde inte ha sagt det bättre själv. 

/Helena