Dagens tv-krönika av Fredrik Virtanen:

A capella-sång med ett ostämt Real Group, en kaftankelig DiLeva, en nedfallen barnstjärna, en nervös indiegosse, några stendumma drängar och så en skånsk tant som spelade tre – TRE! – trumpeter.
Magi. Kiviks marknad nästa.

Ja, som det sägs och som tittarsiffrorna skvallrar om: någonting är snett i igen i ”Allsång på Skansen” på SVT1.
Men i år är det inte Anders Lundins fel. Han har aldrig varit vassare. Den gode barnfarbrorns nonchalans är chimär. Alla tidigare säsongers stelhet är bortblåst till samma takt som hans vilsna pretentioner.
Snarare borde pilarna riktas mot programmets år-ut-och-år-in- producent Gunilla Nilars … Tänkte jag… Innan jag i går kväll insåg… Att… Detta… Är… Ju… MAGI!
Detta är svensk sommarunderhållningsteves forntid, nutid och framtid.
Det är Sverige. Så sjukt, så dåligt, så kul, så dumt, så fint. Så kongenialt.
”Allsång på Skansen” kan ha hittat hem. Nu är programmet äntligen det där svenska, folkliga, allomfattande kulturprogrammet som det alltid utgett sig för att vara – nu utan ursäkter (förutom det malplacerade indiesnöret Oscar Linnros).
Drängarna! Real Group! Di Leva! Salem Al Fakir! Och en Gunhild Carling som spelade tre (3) trumpeter.
Alltså: En perfekt line-up av svensk mittfåras finaste freaks.
Jag gillade det. Det var crazy, det var bonnkomik. Men programmet borde gå längre. Varför bara tre trumpeter? Varför inte en trebent åsna och en skäggig dam? Samt en spikmatta till Fakiren?
Gå hela vägen. Bli Kiviks marknad!
Varför försöka lura i någon att ”Allsång på Skansen” är ett mer bredkulturellt alternativ till det storbolagsfinansierat stendumma reklamradioslasket i TV4:s ”Lotta på Liseberg”?
Det var roligt i går. Det blir ännu roligare om Anders Lundin tar med sig hela cirkusen och sänder från Kivik. Och glöm inte hästen.

I kväll ser jag premiären av utrikesmagasinet ”Korrespondenterna” på SVT2 kl 21.00.

NEJ
Salem Al Fakir. En gång musikaliskt barnsnille med pretentioner, nu barnstjärna utan andra ambitioner. Bakvänd karriär.

JA
Di Levas ”Vi har bara varandra” lyfte allsången, men hans svenska popklassiker ”Vem ska man tro på?” hade lyft högre

Kvällens aktiviteter.

Det är kick-off för nya säsongen.

Vi har höga förväntningar. Recensenterna fortsätter att lovorda serien.

Skulle kunna skriva en hel krönika om låten. 

Men den sparar jag nog till på söndag. 

Och jag tänker inte trötta ut dig, käre läsare, med en massa stora ord och överdrifter som, till exempel, ”det här är den bästa låten jag hört sen vinter-OS i Sarajevo 1984”.

Men soulikonen Mavis Staples samarbete med Wilcos Jeff Tweedy, ”You are not alone” är helt makalöst. 

Balladen har inget med Michael Jacksons låt med samma namn att göra. 

Det är titelspåret från Mavis Staples kommande album som släpps i höst, och inget annat. 

Just nu, när jag sitter här på redaktionen och gapar tomt över tangentbordet, finns det inte mycket som kan mäta sig med ”You are not alone”. 

Kanske Princes cover på Joni Mitchells ”A case of you”. 

Kanske Solomon Burkes ”Fast train”. 

Kanske Sades ”By your side”. 

Kanske Alicia Keys pianoversion av Jay-Z:s ”Empire state of mind”. 

Det händer inte ofta, men så Mavis börjar sjunga – i första förbannade sekunden – så vet man att de kommande minuterna blir fantastiska. 

Man tar balladen i handen och följer den ända till slutet med stigande och lycklig förvåning. 

Vartenda ord känns livsviktiga.

”You are not alone” är ytterligare ett exempel på hur formuleringar som ser banala ut på papperet kan erbjuda den allra största tröst när de kopplas ihop med en sagolik melodi:

”You are not alone

Every night I stand in your place

Every tear on every face taste the same

A broken dream, a broken heart, isolated and afraid

Open up this is a raid, I’m gonna get it through to you

You are not alone”

Du har, precis som jag, varit där. 

Alldeles för många gånger. 

 ”You are not alone” finns på Spotify. 

Den som vill höra både Jeff Tweedys akustiska liveversion och Mavis Staples studioinspelning surfar enklast in  här

Eller, ja. ”Bredd och cred” är väl formuleringen som brukar användas mest frekvent.
Nöjesbladet ska vara en blandning mellan ”Bredd och cred”, brukar chefen Tobbe säga.

Det betyder väl ungefär: Vi ska skriva om allsångsledaren Anders Lundin. Och vi ska skriva om rapparen B.O.B.

Vid chefen Tobbes skrivbord finns också ett stilleben som jag intalar mig exemplifierar uttrycket ”Bredd och credd”.

Två inramade porträtt av Petra Mede, förmodligen hitskickat från TV3:s pressavdelning.

Och så hitproducenten Timbalands Rockbjörn från 2007, förmodligen stående där för att han aldrig orkat hämta den.

Vi på redaktionen hade en diskussion om barnprogram på lunchen. Många av oss har barn, så det är lätt hänt (till de andras stora glädje…).

Lovisa har märkt att SvampBob Fyrkant (SpongeBob SquarePants) är en rätt skruvad serie. Bara namnet, liksom.

Någon antyddde något om att de som gjort serien ”måste knarka”. 

Vi, de flesta i 30-årsåldern, började fundera. Var inte barnprogrammen man kollade på som liten också rätt… underliga?

Tja, det räckte med en snabb YouTube-koll för att inse att man som vuxen får helt andra, inte alls så barnvänliga, associationer av programmen man satt på ryamattan med en banankola och kollade på tv en eftermiddag för 20 år sedan.

Ett exempel är ”Doktor Snuggles”. Man inser snabbt att doktorns äventyr inte alls är så långt ifrån en svettig lsd-mardröm ur ”Fear and loathing in Las Vegas”, filmatiseringen av Hunter S Thomsons roman om när han och hans förvirrade advokat åker till Las Vegas och testar alla droger från a-z.

I det här avsnittet (se nedan) är Dr Snuggles på jakt efter det ”flygande sirapsträdet” (..?). Den lille gubben, i randiga brallor och kastrullhjälm, flyger ut i rymden med sina vänner, en grävling, en talande klocka, två galet stirrande kaniner och en anka i amiralskostym i sitt rymdskepp, som går under namnet ”Spruttibangbang”.

”Han kanske gömmer sig bakom månen eller så”, gissar grävlingen med misstänkt tandlös röst.

”Hej, han har flugit vilse”, konstaterar Snuggles innan de attackeras av ett gäng aggresiva kometer och störtar in i regnbågen, flankerade av en flygande fårflock.

I regnbågen, bland mil efter mil av skära moln, bor den prickige giraffen Puckli som hälsar Snuggles gäng välkomna till ”vaggviselandet”. Snuggles studsar glatt ut ur skeppet på sitt paraply, som har en ankskalle som handtag.

Och så fortsätter det. Dr Gonzo, Benicio Del Toros rollfigur i ”Fear and loathing…”, skulle sälja sin morsa för att komma till det stället. Och då har jag inte ens nämnt avsnitten där Snuggles tar hjälp av Kosmoskatten (!?), figuren med tv-världens mest underliga röst efter Bengt Magnusson och, ja, Puckli faktiskt.

Jag hävdar absolut inte att den nederländsk-tysk-brittiska produktionen blandat något rökbart från Amsterdam med något sniffbart från Sheffield under Oktoberfest i München, men självaste David Lynch skulle inte skrivit ett mer skruvat manus. Misstänker även att ”Twin peaks”-skaparen har alla ”Doktor Snuggles”-säsongerna på dvd.

Ett annat exempel är ”Professor Balthazar”.

Serien, som liknar en Jimi Hendrix-affisch från -67 i psykedeliska inslag, handlar om professor Balthazar som hittar lösningar på alla sina vänners problem genom sin ”universalmaskin” som producerar en färgglad brygd. Brygden slängs på problemet, och vips – allt är bra! Say no more…

Ledsen SvampBob. Du må vara skruvad, men mot min barndoms tv-program har du inte en chans.

Kan ni också – mitt i sommarvärmen och lättjan – känna ett stråk av nostalgi och vemod?

Ibland kommer det över mig.

Kanske handlar det om att man vet att den ljuvliga tid inte är för alltid. Snart stävar man hem med ica-kassarna i motvind och isande regn.

Nu ska vi ju inte fastna i detta och deppa ner oss allt för mycket – det är mycket kvar av sommaren 2010 ännu.

Vi kan nöja oss med att lyssna på denna gamla goding:

Stoppa pressarna! Från folk som vet mer meddelas att det är Fredrik, namnsdag 18 juli, som inleder den så kallade fruntimmersveckan. Inte det jag skrev i gårdagens inlägg.

Under tiden koncentrerar vi oss på kvinnorna.

I dag är det Margareta som ska hyllas.

Det bästa sättet är förstås med den här godingen:

Tv-krönika av Cecilia Gustavsson:

Lotta Engberg verkar uppriktigt lycklig över att leda allsång på Liseberg.
Men ta bort de intelligensbefriade tävlingarna.

”Lotta på Liseberg” kommer kanske för evigt att vara ett slags ”Allsång på Skansen 2”. Men det verkar programledaren själv strunta i.
Jag måste erkänna att jag personligen tycker att den här sortens program är klämkäckt smetiga med oftast dålig musik – men Engbergskan är klippt och skuren för sin roll. Hon snackar och sjunger som om hon vore född på scenen. Både artister och publik verkar höga på sommar och sång.
Men varför måste TV 4 klämma in odrägliga tävlingar i sina underhållningsprogram? Som den där man ska gissa på en svensk stad. Allvarligt: Var finns det en jättestor djurpark med maffig delfinuppvisning? Vid en stad som ligger vid Motala ström?
Så svårt. Inte! Då lägger kanalen för säkerhets skull in tre alternativ. Ett hån mot alla tittare över sex år.
Och så detta eviga bingo. Låt allsången tala för sig själv i stället.
Det är alltid spännande med människor som ger sig in på saker man själv inte skulle få för sig att testa. Därför tittade jag på den norska dokumentären ”Det första fallskärmshoppet” i SVT 2.
Reportaget handlade om ett gäng hurtiga guttar som gick en veckas intensivkurs i fallskärmshoppning.
De första tjugo minuterna var en transportsträcka till höjdpunkten, det första hoppet. Det var alldeles för mycket på fokus på instruktion och olika sorters träning. Som tittare vill man ju veta mycket mer om varför de här killarna vill hoppa. Om de lockas av kickar över huvud taget, och i så fall varför.
Själva hoppen var i alla fall vackert filmade, och bilderna lyckades nog delvis förmedla känslan av att hänga där i luften, och föras runt av vindarna. Hisnande. Jag skulle gärna sett det på bio.
Det var rörande när en av hopparna efteråt blev som tokig av känslor, vrålade rakt ut och ringde mamma.
I kväll tittar jag på dokumentären ”Resan till hopp och smärta” om Israel/Palestinakonflikten i SVT 2.
Ja!: ”In treatment” med Gabriel Byrne räddar de sena tv-kvällarna (SVT2).
Nej: Rosa pistoler och botoxberoende. Suck. Jag orkar inte förfasas över  ”Danska Hollywoodfruar” (TV3).

Den här veckan inleds det som kallas Fruntimmersveckan och består av sex kvinnliga namnsdagar.

Det brukar ätas tårtor.

Men vi nöjeslystna kan väl uppmärksamma de olika kvinnorna genom att spela sånger istället.

I dag är det Sara.

Finns tre finfina kandidater som gjort låtar om Sara eller Sarah:

• Mauro Scocco

• Bob Dylan

• Fleetwood Mac