Vanligtvis jobbar jag natt, men när vår anagramproducerande dagsamordnare Sylvia går på semester får jag vända rätt på dygnet igen i några veckor. Det har sina för- och nackdelar.

En av de främsta fördelarna med att bli lunchätare är ju att upptäcka alla de härliga, små kulinariska höjdarna som gömmer sig utanför Aftonbladets dörrar. Idag blev det ett riktigt kalasmål.

Dagens tv-krönika av Fredrik Virtanen:

”Buffoon” är ett underbart engelskt ord som är svårt att översätta.
”Tommy Körberg” är så nära man kommer.

Säsongsavslutningen av ”Lotta på Liseberg” på TV4 var den vanliga, vulgärare versionen av SVT:s folkhemsklassiker ”Allsång på Skansen”.
Lotta Engberg är lysande folklig, och till skillnad från Anders Lundin en perfekt sångerska. På minuskontot hamnar bland annat programmets äckliga Bingolotto-koppling och även ett poänglöst och gravt krystat tävlingsmoment med en märkligt lättklädd Carin da Silva ute i vischan.
”Lotta på Liseberg” och ”Allsång på Skansen” påminner om kriget mellan Jay Leno och David Letterman i USA, där den billige Leno gör sådant som fokusgrupper berättat att folk tycker om och där den smarte Letterman försöker tänja gränser.
Skillnaden i Sverige är – än så länge – att det mer kvalitativa drar större publik än konkurrenten.
Det lär ändras nästa sommar. Det inställsamt färgglada och kulturlösa Lisebergsprogrammet lär passera public service-versionen, som inte lyckas bra men som åtminstone försöker bredda programmet och inte bara erbjuda debil barnpop av Eric Saadie, allsång till Björn Skifs ”Michelangelo” och ”Eloise” med Arvingarna.
Till och med den store Tommy Körberg sunkade i går ner sig för att passa in i TV4-konceptet. Det var genant att höra en så vass uttolkare av alla från Allan Edwall till Elvis Costello skämma ut sig med en så gravallvarligt stel version av Neil Diamond-bagatellen ”Red red wine”, mest känd i UB40:s kritvita reggaeversion – som plötsligt framstod som ett mästerverk.
Normalt sett gör ju Körberg bara bort sig när han uttalar sig i olika medier. Nu var han en buffoon även som sångare. Ordet översätts ”narr, pajas”, enligt Nationalencyklopedin, men då missar uppslagsverket att man även bör ha en högt skattad position för kunna vara en buffoon. Och det har Tommy Körberg. Men inte länge till med fler töntframträdanden i inställsam Bingolotto-tv.

I kväll ser jag ”Allsång på Skansen”, SVT1 kl 20.00.

JA
Rickard Olsson, SVT-profil, dök upp som allsångsledare i TV4:s Lisebergsfest. En audition för att ta över efter Anders Lundin?

NEJ
Lasse Bengtson dök upp i en TV4-jingel i en reklampaus. Har egna kanalen missat att han slutat? Eller är allt ett pr-jippo?

Nyss avslutat morgonmöte här på nöjesredaktionen. Närvarande: Gossen, Jens, jag, Jocke, Helena, Anna och Ylva. Nivån på dialogen var sedvanligt låg.

Jag: Vad fan, ligger det chips här?

Ylva: Jag käkade dom igår. De var lite fuktiga, som om nån hade spottat på dom.

Helena: Var det inte nån som kom och pissade på dom?

Jag: Det kanske var något mycket värre…

Helena: Snygg klänning förresten, Ylva!

Ylva: Tack!

Helena: Eller…den var snygg. I morse. När den hängde på galgen.

Steve Harris och undertecknad på fotbollsplanen. FOTO: ROGER SCHEDERIN.

Iron Maiden var ju som de flesta vet i stan i helgen. Jag fick ett snack med urtrevliga Steve Harris som förutom att spela bas i bandet är ett stenhårt West Ham-fan. Det gillar vi.

Nåväl. I vår hårdrocksbilaga i lördags fanns en lång intervju med Steve. Men som vanligt var det en hel del som inte fick plats i artikeln. Så håll till godo:

Om nya plattan ”The final frontier”:
– Det var inte en svår platta att göra. Om vi inte vet vad vi gör i studion nu så borde vi nog inte vara där, haha. Men jag tycker att vi har väldigt starka låtar, men det betyder inte att folk kommer gilla dem. Alla låtarna är så olika, det är därför jag tror att lyssnarna behöver höra plattan fyra-fem gånger innan de verkligen uppskattar hela albumet.

Om hur man gör för att hitta inspiration efter 35 år i samma band:
– Jag tror alla som håller på med någon form av skrivande vet att man ibland är rädd för att misslyckas. Men vi försöker att inte tänka så mycket, utan i stället vara spontana och hittills har vi inte behövt oroa oss. I stället är det nog så att vi har för mycket idéer och problemet handlar i stället om att begränsa sig. Jag har tonvis med idéer, men det är ett trevligt problem.

Om hur de orkar köra stenhårt på scenen i två timmar:
– Jag springer mycket innan turnéerna. Vi har alltid gett 110 procent. Grejen är att hålla sig i form och ta hand om sig själv. Vi är inga stordrickare, vi var det på 1980-talet. Alla går igenom det när de är yngre, men man växer ifrån det och inser till slut att man inte håller i fem minuter om man håller på så.

Om den avslappnade realationen till fansen:
– Men det blir allt svårare, särskilt på ställen som Sydamerika, där kan du inte gå ut från hotellet. De är lite galnare där nere, de kan inte kontrollera känslorna. Svenskar är mer avslappnade vilket är bra. Man kan snacka med dem, och de hoppar inte på dig, haha.

/Martin

Tv-krönika av Martin Söderström:

En fantastisk dokumentär. 

Och en svidande påminnelse om att jag är skyldig Dogge Doggelito en fet ursäkt. 

Det finns få saker i mitt yrkesliv som jag verkligen ångrar. Några felaktiga beslut, en och annan hårdvinkling. Någon omotiverat ondskefull textrad, kanske. Mer är det inte. 

Men när det gäller Dogge Doggelito är jag djupt ångerfull. 

För några år sedan sablade jag ner hans singel ”Rör på göten” i en krönika. Orerade om att det var tragiskt att rebellen från förorten nu blivit lekfarbror som rappade om rumpor. Hur Norra Botkyrkas svar på Thåström gjorde något ocreddigt som att kränga cyklar i reklam-tv. En på alla sätt dålig text som kastade sakligheten över bord för att få till några kvicka garv. Några snajdigt elaka formuleringar helt befriade från empati. Hat i all hast.

Jag påminns om den texten när jag ser Dogge i reprisen av Maud Nycanders välgjorda dokumentär ”The Latin Kings” (Kunskapskanalen). 

Och jag skäms som en hund. 

Inte bara för att jag alltid respekterat och gillat såväl Dogge som TLK. Utan kanske främst för att jag var så förbannat korkad. Och att det är så uppenbart att avståndet mellan tangentbordet och verkligheten ibland kan vara fruktansvärt långt. 

När jag ser Dogges kamp för att få livet att gå ihop, för att vara en god pappa och vän är det plågsamt uppenbart att det är jag som inte fattat någonting. Coolhet har aldrig betalat hyran. Popcredd mättar inga munnar. Har man barn och familj måste cashen in, oavsett vad andra tycker och säger. Dogge nämner det själv i filmen. Verkligheten vilar inte och kulturtalibanernas snack om vad som är fint, fult, tufft eller töntigt spelar ingen som helst roll när betalningsanmärkningarna fyller år på ens golv. Kanske behövde jag själv bli förälder för att begripa något så enkelt. Fan vet. Oavsett vad så är jag skyldig Dogge en ursäkt. 

I kväll tittar jag på ”Sopranos” (SVT2). Alla repriser borde hålla sådan kvalitet.

Nja 1

”Poseidon” (TV3). Ofattbart att mannen bakom ubåtsmästerverket ”Das boot” även står bakom denna hiskeliga jämmersoppa.

Nja 2

”The real housewives of New York” (Kanal 5). En dag kommer vi att se tillbaka på den här tiden i historien och skämmas ögonen ur oss.

Musikbesatthet kan ta olika former. Som att alltid behöva ha ett soundtrack till sitt liv. Och till döden.

En hyfsat vanlig diskussion handlar om vilka låtar man vill ska spelas på ens begravning. En snabb googling visar att Benny Anderssons ”Tröstevisa” och Paul Simons ”Som en bro över mörka vatten” tycks populära i Sverige.

När min amerikanske vän Gabe plötsligt lämnade oss började jakten på låtar som kunde ackompanjera den overkliga känslan. Det kunde inte vara för sorgligt – Gabe var för det mesta en glad tok. Till slut var de låtar jag fastnade för Band of Horses ”On My Way Back Home” och Syl Sylvains ”I Can’t Forget Tomorrow”. Det var mitt soundtrack.

Gabes eget soundtrack spelades i By kyrka i södra Dalarna i helgen. Från The Beatles ”Eight Days A Week” och ”Here Comes The Sun” till Johnny Cash. Så perfekt. Love you Gabe.

När en programledare bjuder in andra programledare till sitt program, riskerar han eller hon alltid att bli överglänst vad gäller yrkesskicklighet.
Och det var precis vad som hände Anne Lundberg i går.

Fredrik Skavlan må ha fått utstå viss kritik i våras, efter att tidigare ha hyllats hejdlöst.
Men att han är en av våra i särklass säkraste talkshowvärdar går ändå inte att orda om.
För när hans program startar kan man alltid luta sig tillbaka, och känna sig trygg med att han har koll på skutan.
Så är det inte riktigt med Anne Lundberg i värdstolen.
Inte alls, faktiskt.
Hon är betydligt ojämnare, och pendlar mellan att verkligen ställa de riktigt bra, ibland ganska jobbiga, frågorna – och att låta rena guldgruvesituationer glida henne totalt ur händerna. Med ett leende.
Och just när man har slappnat av och känner att det här samtalet, det funkar – då kommer en forcerad övergång till ett helt annat ämne, på helt fel ställe.
”Sommarkväll med Anne Lundberg” blir sällan direkt dåligt – men helhetsintrycket blir ofta splittrat. Och lite otryggt.
Och under Lundbergs samtal i går med just Skavlan och den andra programledargästen – tillika blivande talkshowkollegan – David Hellenius, blev det väldigt uppenbart vad hennes främsta svaghet är i sammanhanget, i jämförelse med dessa; Hon har ingen komisk tajming.
Alltså verkligen ingen alls.
Hon är jättebra på att vara glad, sympatisk och förtroendeingivande. Men när hon ska skoja till det – då faller det platt, varje gång.

Och på tal om att falla platt, så var gårdagens två seriepremiärer inte direkt några kandidater till tv-seriernas hall of fame.
SVT:s brittiska fantasyserie ”Demons” – om en tonårig Londonkille som får reda på att han är den sista levande ättlingen till Van Helsing, och måste börja döda vampyrer och annat pack – kan jag i och för sig sträcka mig till att ge godkänt.
Men TV6:s vulgära amerikanska vuxenanimation ”Sit down, shut up”, om ett gäng hopplösa lärare på en skola i Florida… Det är ett renrasigt haveri.

I kväll är det finfin säsongsavslutning av charmerande ”Glee”, i TV4.

Ja!
”The Seventies” (SVT) är roligt nörderi.

Nej!
Måns Nilssons krystade humorinslag gör inte direkt ”Sommarkväll med Anne Lundberg” bättre.

Precis som på Europapremären i Dublin, och säkert precis överallt, tillägnar Bruce ”Blood brothers” till Ronnie James Dio. Och tidigare i dag vävde Anthrax in ”Heaven and hell” i sin ”Indians”. Sångarens ande har onekligen vilat över den här festivalen. Fint så. För att inte tala om hur vackert det varit om han och ”Sabbath” faktiskt spelat, som planerat.

För övrigt  – drygt 47 200 på plats här i leran fick jag just veta av Luger-Joel.

Bruce Dickinson hyllar just nu de 46 000 svenska fans som stått ut i regnet. Det tar jag med mig medan jag pulsar i leran.

Det snackas ju ofta om att hårdrockarna är lojala. Och ja, just nu och egentligen sen lunchtid står 46 000 av dem ut med den här miljön. Så kan det nämligen bli om man samlar alla på en stor gräsplätt och det samtidigt regnar mer på en dag än det gjort på hela den senaste månaden. En högst spekulativ uppgift från mig, men jag tror ingen på plats här på Sonisphere säger emot. 

Var det här verkligen nödvändigt?