Man vet att man är på en konsert med en artist som var stor för drygt 25 år sen när någon vevar upp en sån där härligt mysig ”halsduk”. Börja omedelbart sälja sån merch igen. 

Upptäckte lite sent att Biffy Clyros gig överlappade Them Crooked Vultures spelning. Så det blev tyvärr svårt att recensera skottarna. Nu gör inte det så mycket eftersom vi gjorde just det när bandet spelade på Bandit Awards på Tyrol i januari. Då gav jag Biffy fyra plus för det kort men kränfulla giget (hittar tyvärr ingen länk nu). Det blir inget betyg den här gången men efter att ha sett nästan hela giget tänkte jahg ändå skriva några rader här på bloggen. Mest för att jag gillar de här rackarna. 

Jag hinner tänka att det är tur att vi inte ska recensera. Inledningen låter ofokuserad, Simon Neils röst spricker för lätt och för ofta och det mesta av publiken har flytt till Robyns Sverigepremiär. 

Men allt vänder snabbt och oväntat. Neil vaknar till, putsar rösten och trion (i kväll förstärkt med ytterligare en gitarrist) har plötsligt precis den energi som både fascinerade och imponerade på Tyrol i vintras. Den som är deras stora styrka. Ja, och givetvis Neils unika scenpersonlighet. Mitt emellan bredbent hårdrocksgitarrist och Ola Salos queerness. 

Med senaste albumet som största gruva har Biffy Clyro en fin samling hårt melodiösa rocklåtar. I kväll är ”Many of horror” bäst, men ”The captain”, ”Mountains” och ”God & satan” kunde lika gärna ha varit det. Om jag hade varit på det humöret. 

Ser faktiskt redan fram emot nästa gång man kan se dessa skottar. 

Så här kan man också uppträda, lätt böjd ståendes på en högtalare. Det blir mycket roligare så.

/Jocke

Från hotellfönstret hör jag Kent inleda sin turné med ”Utan dina andetag”. Herregud. Och jag sitter och skriver …

/Jocke

Världens hårdaste trummis. Ja något annat går det ju inte att kalla Dave Grohl. Frågorna på det besvaras icke. Han kan ju få vad som helst att bli tufft. 

Nu är de däremot på scen, Alice in chains. Them bones. Lite gåshud på det. 

Man måste ju älska krocken mellan amerikanska rockstjärnor och svensk konferensrumsvardag. För amerikanska rockstjärnor är ju amerikanska rockstjärnor oavsett om de står i en mörk backstagebar eller på ett korrekt Folkets Hus-rum där det mest av allt hålls, ja typ styrelsemöten. 

Nyligen höll grungepionjärerna Alice In Chains presskonferens i precis ett sånt där stelt konferensrum i Borlänge. Och några minuter efter att gitarristen Jerry Cantrell bland annat berättat om glädjen i att vara del av en unik del av rockhistorien tänder han en cigarett. Som det vore det självklaraste i världen. 

Och det är det ju. Hur ska han kunna veta att man typ knappt får röka utomhus i Sverige längre. Och att det säkert när som helst kan gå något märkligt larm som ska avslöja fulrökare. 

Väldigt komiskt, och kanske inget vi berättar för Borlänges Folkets Hus-föreståndare. 

/Jocke

Solen skiner. Folk är glada. Och dansar, givetvis.

Det var onekligen helt rätt sommarstämning i Borlänge för ett tag sen för Helt Off. Inte desto sämre med fantastiska ”Bara för jag smögar”.

Det här inlägget är ju inte minst till för att göra min käre kollega Strömberg avundsjuk. Men bra var det. Tio minuter senare klev dessutom Timbuk upp på scen. 

Okej. Här är den sista citatfesten från veckans intervju med Mauro Scocco.

Mauro om att många nya unga och kreddiga artister hyllar honom:  

– Jag har ju hållit på med det här i 30 år och har sett ganska många presenteras som kreddiga ”new kid on the block”. Fyra år senare kör de taxi eller jobbar som terapeuter eller whatever. Man får lite annat perspektiv med tiden. Man tar allt med en nypa salt. Det kanske är tråkigt, men det är svårt att bli upphetsad över vissa som blir hyllade över skyarna när man hör så tydligt vad de har lyssnat på. Om man är 15 år och hör Oasis så tycker man kanske att de har uppfunnit hjulet, men det gör man ju väldigt sällan i pop- och rockmusik. 

Om hur ett program som ”Mauro & Pluras kök” påverkar musikkarriären: 

– Det var mellan 40 000 och 80 000 personer som såg oss varje kväll, lika många på nätet. Det är som att giga för tio utsålda Globen varje vecka. Tv är ett jävla scary media eftersom det har en sån otrolig genomslagskraft. Vilket är roligare än om det lyckas än om det inte gör det. 

Mauro om hur LeMarc och hans intima scenåterkomst på Nalen påverkat Mauros egen scenskygghet:

– Utan det hade jag inte gjort Gröna Lund-teatern. Han har varit väldigt stödjande och han vet hur det är. Jag är full av beundran för att han har utmanat sin egen scenrädsla. Han är en inspiration. 

Med det är det väl på plats att runda av med en fantastisk stund från LeMarcs Nalenkväll i augusti 2005, inte sant? Vackra ””Evelina”. 

/Jocke

Här kommer mer överblivet material från gårdagens Mauro Scocco-intervju. 

Mauro om att återförena Ratata eller inte: 

– Vi återförenade ju gruppen i en modifierad version på Debaser på Medborgarplatsen. Det var väldigt intressant att se vilka känslor som dök upp. Jag fick feelingen att hälften av de som var där inte hade varit ute på 20 år. Folk grät. Det var inte vad jag var beredd på faktiskt. Jag är väldigt kluven till den där nostalgivärlden. Vi har fått åtskilliga förfrågningar om att återförena Ratata med fina ekonomiska erbjudanden. Men det känns lite som: ”har du lust att gå om nian?” Det kanske skulle vara kul på ett sätt … men ändå inte. Vissa grejer ska man bara inse att de var kul när de hände och sedan ska man låta det vila. Är man inte i desperat behov av pengarna, vilket varken Johan eller jag är, känns det konstigt att göra det bara för att det finns en efterfrågan. Den dagen vi gör det ska vi känna att vi gör det kommer vi båda stå där och tycka att det är jävligt kul och vi kommer veta exakt varför vi gör det. 

– Det där med att återförena gamla band är en svår konst. Det kan bli pajigt och fel. Folk har en 25-årig Mauro Scocco på näthinnan och så ska de gå att se en 50-årig Mauro. Det kan bli tragiskt också.  

Mauro om förra plattan ”Ljudet av tiden som går”: 

– Jag tycker att det är den bästa skiva jag någonsin gjort. Jag är fortfarande exalterad av den, det är bara att ingen annan var det. En artist i dag måste leverera så mycket mer än bra låtar och texter. Man måste ta sin plats i det här utbudet, när jag var ung var musik något som man var tvungen att söka upp. Nu är det ett konstant flöde av musik, man kommer inte undan. Spelreglerna har ändrats radikalt men jag ör inte säker på at min generation är så bra på att hantera det. 

– Det kanske är en spelplan som dagens 25-åringar redan har anpassat sig till. Men för mig handlar det om att försöka förstå hur jag når ut, vilka som är intresserade, hur man når dem. Jag har fullt upp med att skriva bra musik. Finns det inga proffs som kan tänka ut det här? Och det gör det som regel inte. Som artist har man ett annat ansvar i dag. 

I morgon: Sista delen ”Lost tapes” – Mauro om stödet från LeMarcs, att bli hyllad av dagens nya artister och hur ”Mauro & Pluras kök” påverkar karriären. 

/Jocke

FOTO: CAROLINA BYRMO.

I dagens AB finns en intervju med Mauro Scocco. Som vanligt tvingas man sålla bort en del citat som inte får plats i tidningen, i det här fallet faktiskt ganska mycket. Och eftersom Mauro är en av våra folkkära artister som sällan gör intervjuer tänkte jag bjuda på lite ”previous unreleased material” från en grymt trevlig middag på Kungsholmen. 

I dag: Mer om den nya kommande plattan. 

Mauro om låtskrivande och nya plattan: 

– Plattan är dels under inspelning men också under tillblivelse rent kompositionsmässigt. Vi har sju låtar som börjar bli klara men ett album ska väl innehålla 11-12 låtar i alla fall. Jag börjar få lite smygbråttom att skriva ihop de sista låtarna. Nu för tiden skriver jag väldigt mycket så det är en hög bortfallsprocent. Jag tröttnar själv på låtar som jag gör så de som är kvar är verkligen de bästa låtarna. Jag har gjort så många plattor så det finns ingen vits i dag att ge ut nåt där man inte har spöänt bågen så hårt man kan vid det tillfället. 

Mauros nya album kommer till tillsammans med två team. Det ena, som är det som ligger bakom första singeln ”Adrenalin”, är vännerna från Krunegård-samarbetet med Christoffer Roth i spetsen och sysslar mest med popmaterialet. Det andra består av David Nyström och Josef Zackrisson och står för albumets mer traditionella Maurolåtar med mycket stråkar.

– Som artist och producent så överdriver man ofta betydelsen av genre. Jag tror ”vanliga människor” skiter i om jag gör nåt som är syntigt eller reggae. De hör bara låten som de antingen gillar eller inte. Det är oftast mer intressant att höra vad tjejen i receptionen på skivbolaget har att säga än deras A&R. Fråga Per Gessle. 

Mauro om att involvera Plura på nya skivan:  

– Nej, jag har nog nästan blivit lite anti. Förutom att vara en väldig god vän och samarbetspartner så är Plura den enda svenske artisten som jag lyssnar väldigt mycket på. Idoler är fel ord, men Eldkvarn är ett band som jag har lyssnat väldigt mycket på. Och det har alltid känts så självskrivet. Ska det vara en gästartist eller om jag ska ha en co-writer så har min första tanke alltid gått till Plura. Därför har jag blivit tvärtom, det blir vad alla förväntar sig. Förutsägbart. Men kanske är det dags igen. 

Kommer Krunegård att gästa nya skivan?

– Det skulle jag tycka vara kul och han vill det också. Jag hoppas det blir så. 

I morgon: Mauro om återföreningar i allmänhet och Ratatas i synnerhet. Och tankar efter förra albumet ”Ljudet av tiden som går”. 

/Jocke